Hanna Landahl – författare och skrivcoach – bloggar om skrivrips
Och så fanns den plötsligt i den virtuella världen som vi människor uppehåller oss i mest hela tiden. Det finns ett omslag och en presentation hos nätbokhandeln och då är allt med ens på riktigt!
Hittills har boken bara funnits i min hjärna och i ett dokument på en dator. Så det är egentligen först nu poletten trillar ned på allvar.
För det blev visst en bok, den här gången också. Och då längtar jag plötsligt väldigt mycket till nästa steg i processen – att få hålla den i handen.
Den närmar sig nu, den där barnboksdebuten. Jag har fram tills nu haft mycket gott självförtroende i den här utgivningen. För det blir ju så fantastiskt bra detta!
Men så slår den mig med allt vad den har. Den hämtar stekpannan och dunkar till mig rakt i skallen. Och den visar ingen som helst barmhärtighet, utan fortsätter att slå ända tills jag hukande inser att allt jag någonsin har trott om boken, om mig själv som författare, är långt långt borta.
Kvar på marken finns bara den ynkliga lilla varelsen som tydligen är jag. Och den där krigiska skräcken förstås.
För plötsligt ifrågasätter jag allt, precis allt, med boken. Idén är ju usel, karaktärerna platta och dialogerna låter konstlade. Det borde jag väl ändå ha märkt för länge sedan? Och vem är egentligen lilla jag att komma här och tro att jag har något att säga?
Men då, mina vänner, då gäller det att blunda och göra sitt allra bästa för att koncentrera sig på de där andetagen. För, ni vet, det kommer ju att ge med sig. This too will pass, och så vidare. För skräcken kommer snart att ge sig av, på jakt efter nya författare med nära förestående boksläpp, att banka i huvudet. Det är det enda man med säkerhet kan veta.
Och kvar blir förhoppningsvis jag och den där superfina boken som jag tydligen har skrivit. Och då är jag kanske äntligen redo.
Under två timmar har under hela sommaren varit med i Adlibris sommarrea och kostar just nu bara 99 kr, vilket ju är löjligt billigt för en inbunden bok! Nu är rean snart över och jag har ett tag tänkt att folk ju måste få veta att man kan köpa den här fantastiska boken (ja ja, jag är kanske lite partisk här) till priset av en pizza (i alla fall om man vill ha något mer än burkchampinjoner på). Och idag kunde jag helt enkelt inte hålla mig längre. Jag fick väl bli en sell-out då.
Så jag provade något nytt. Jag laddade ned något slags kollage-app och försökte få till något stylish såsom jag förstått att andra (väldigt proffsiga) instagramanvändare brukar göra. För det är så jag jobbar – jag härmar andra – eller låter mig bli inspirerad. Det beror lite på hur man väljer att se på det. Men vet ni vad som hände? Jag blev sjukt nöjd! Så nöjd att en plötslig hybris kom över mig och fick mig att göra ytterligare något som jag aldrig gjort tidigare. Jag svarade helt enkelt ja på frågan om jag ville marknadsföra inlägget. Och vips så var inlägget sponsrat. Av mig. Hundra kronor kostade det. Precis som en pizza. Eller en fin inbunden bok med mitt namn på.
Det var därefter det hände. Jag upptäckte att man kunde få en väldigt detaljerad statistik över hur många som sett mitt inlägg. Så resten av dagen var jag bara närvarande i hemmet i fysisk form. Hjärnan funderade över statistiken. Inte för att jag riktigt fattade vad den innebar, men en sak kunde jag hur som helst se – att en massa människor som inte följer mig i vanliga fall verkar få upp mitt inlägg i sin feed. Och det gjorde mig märkligt upprymd.
Men nu, när hybrisen har lagt sig, och jag inser att mitt lilla kollage ser ganska taffligt ut undrar jag hur klokt det egentligen är att leka marknadsföringsgeni. Kanske gör min oseriösa lilla kampanj bara saker och ting sämre för min bok? Men det får jag ju aldrig veta.
Kanske kommer det en dag när någon mer än min elva-årige son sätter ned foten och säger att det nog kanske, faktiskt, är dags att lägga ned (se mitt förra inlägg), men till dess kommer jag med stor sannolikhet fortsätta försöka. För kanske finns nästa läsare där någonstans, inom räckhåll för ytterligare ett instainlägg? Kanske är den läsaren du?
Och så är jag plötsligt med i Amelia! Inte varje dag det händer. Och nu planeras radiointervju och framträdande för en massa bokhandlare i nästa vecka. Med mera. Så mycket spännande på gång!
Och då snurrar det i skallen. Runt runt snurrar det. Men det är ett härligt snurr. Ett sånt jag hoppats skulle infinna sig nu när ”Under två timmar” finns på riktigt.
Så det är väl bara att släppa taget och snurra med. Och kanske lämna mobilen lite då och då och ta med mig hundarna ut i skogen en stund för att hämta andan.
Precis som min huvudperson Staffan i Under två timmar försöker jag jogga ibland. Och precis som han har jag köpt nya löparskor. Men mina var mycket billigare än hans. Jag lovar. Och jag har ingen pulsmätare. Och jag har aldrig ens funderat över att springa Göteborgsvarvet eftersom jag är sjukt dålig på att springa. Men idag sprang jag och min fina joggarkompis Arran hela fyra kilometer. Det är många löpsteg det. Och väldigt bra jobbat av oss!
Jag joggar av en enda anledning. För att det får mig att må bra. För att det för mig är den bästa tänkbara ångestdämparen.
Så varför hetsa? Varför istället skapa ångest genom att pressa sig till längre sträckor? Bättre tider? Det övergår mitt förstånd. Men så är jag ju inte heller en sån som kan stoltsera med ett snyggt pers på milen.
Och så var det då dags! Äntligen! ”Under två timmar” finns på riktigt. Alltså utanför mitt huvud. På annat sätt än i en mejltråd mellan mig och min redaktör.
Som jag har väntat. Och våndats. Och längtat. Som jag har slitet mitt hår med den här boken. Men nu är det tid för mig att släppa taget och låta alla er andra bli kompis med Staffan och resten av gänget. Det är en hissnande känsla som fyller mig. Jag måste tvinga mig att stanna upp och blunda en stund. För det här är så stort.
Att få chansen att släppa en bok är omvälvande. Det är mäktigt och stort. Att få möjlighet att ge ut två böcker, ja, ni förstår säkert.
För tre år sedan, när jag skickade ”Välkommen till Himmelsta” till en massa förlag, kunde jag nog aldrig riktigt föreställa mig att jag skulle sitta här idag med två utgivna böcker. Det gäller att påminna sig om det för att förstå vad det är som egentligen händer. Alltså förstå på riktigt. Med hjärtat.
Idag har jag ägnat mig åt den surrealistiska sysselsättningen att lyssna på min egen bok. Och Jakob Eklund gör uppläsningen så bra att jag får gåshud på armarna.
Så in och lyssna nu, kära vänner. Eller läs, om ni föredrar det. För nu är Staffan inte bara min längre. Nu är han lika mycket er och det känns både läskigt och också väldigt, väldigt roligt.