Få ledigheter har varit så välbehövliga som denna. Jag har kämpat ända in i kaklet den här gången. Segat mig upp på morgnarna och kommit hem som en spillra av mig själv om eftermiddagarna. Jag har inte orkat skriva på flera veckor. Det stackars skelettet till manus som jag nu borde plita på har legat oöppnat i sin mapp i datorn och jag har inte ens orkat bry mig. Men jag försöker tänka att det är nu det vänder. Ljuset kommer, om ett tag, att sakta och gradvis återvända och så också förhoppningsvis min energi.
En av höstens alla mer eller mindre omtumlande händelser som har fått min energi att sina är i själva verket avsaknaden av händelser på ett visst område. Det där området som man gör bäst i att hålla tyst om, eftersom det annars kan ligga en i fatet. Det där som det inte alls är bra att tala om eftersom man i så fall riskerar att skada sitt eget varumärke. Sitt eget varumärke? Som om jag vore någon slags handelsvara. Nu skiter jag i det för en stund och berättar som det är istället.
Så hur går det egentligen för det där manuset nummer två? Det där som ligger därute i förlagens manushögar och möglar? Bland tusentals andra manus skrivna av sådana som jag. Ja, den som det visste. Men det vet jag inte. Och det tär. Äter upp mig inifrån.
För jag är så vansinnigt rädd för att det ska ta slut här. En lovande debutant som aldrig lyckades komma med något mer. Som fick fina recensioner för sin första bok, men som liksom försvann. Som samlade på outgivna manus i olika välstrukturerade mappar i datorn någonstans långt där ute i periferin och som till slut blev komplett galen av alla dessa månader av väntan på att någon annan skulle ha tid att ta ställning till det hon hade skrivit.
Förlaget som gav ut min första bok fick manus till bok nummer två i mars i år. För mer än nio månader sedan. I somras sa de:
”JA! Vi tar det!”
”Hurra!” sa jag.
Sedan gick tiden och jag började fundera över varför det där förlagskontraktet aldrig damp ned i brevlådan. När jag frågade sa förlaget:
”Nja. Kanske. Vi får se.”
De har nu lovat att svara innan nyår. Jag hoppas innerligt att jag kan lita på det.
I våras skickade jag också manuset till några få andra förlag. Några tackade standardiserat nej ganska omgående, men ett av dem har jag inte hört ett knyst ifrån på sju och en halv månad. Ingenting har jag hört. Igår tog jag mod till mig och skickade ett mejl till förlagschefen för att fråga om manuset kommit bort. Vi får väl se om jag får något svar.
När jag fick det där nja:t från mitt förlag tog jag ett nytag med manuset. Jag filade och skrev om under några månader och skickade det sedan till alla förlag jag kunde komma på och också till några litterära agenter. Några standardnej har trillat in, men än väntar jag på svar från de flesta.
Och så idag fick jag äntligen ett refuseringsmejl från en agent som fick en liten gnista av hopp att tändas inom mig. För det märktes att hon hade läst och tyckt om det hon läste. Hon skrev att hon tyckte att manuset hade många fina kvalitéer. Hon gav mig fina omdömen om såväl karaktärsbygget som språket. Att hon sedan ansåg att det var för ”lokalt” för att kunna lanseras på andra håll i världen kan jag förstå. Och acceptera. Men de där uppmuntrande orden gjorde mig gott. De fyllde mig med hopp om att det kanske inte alls kommer ta slut här. Att det här faktiskt, som jag har velat men under hösten inte kunnat tro, bara är början. Att manuset inte alls ligger där i alla dessa högar och jäser. Att det på riktigt finns människor på alla dessa förlag som faktiskt läser och tar ställning till min historia.
