Författare: Hanna Landahl

Har jag skrivit en feelgood?

När jag skrev mina två första manus reflekterade jag överhuvudtaget inte över att någon kanske skulle komma att kategorisera dem som det ena eller det andra. Jag tänkte inte alls på det utan skrev bara på. När jag sedan fick en recension som benämnde ”Välkommen till Himmelsta” som feelgood, blev jag väldigt förvånad. Var det verkligen en feelgood jag hade skrivit? Jag har valt att kalla den för drama, men kanske var det där med feelgood inte helt fel ändå. Jag kan nog hålla med om att den åtminstone tangerar den genren. Den är lättillgänglig, handlar mycket om relationerna mellan karaktärerna, får läsaren att känna mycket (dock inte enbart glädje!) och har en mörk baksida.

Mitt andra manus ”Under två timmar”, är lik ”Välkommen till Himmelsta”, både i tonen och det mörka temat och kan väl därför också sägas tangera feelgoodgenren, även om jag är lite tveksam.

Boken jag nu skriver på däremot, skulle jag nog våga påstå helt och hållet kan kategoriseras som feelgood. Den handlar om en cancersjuk kvinnas tillvaro. Inte så mycket feelgood där kanske någon tänker. Men boken handlar inte om cancern i sig, utan om kvinnan bakom sjukdomen. Och jag måste erkänna att saker och ting faktiskt blir lite enklare när jag vet vad det är jag sysslar med. Det är kanske därför många författare ger sig in i genrelitteraturen där det finns vissa regler, vissa element som ska vara med och som man som författare behöver förhålla sig till. Det fladdrar inte så lätt iväg när man skriver eftersom riktningen tydligare är utstakad från början.

Nytt boksläpp – som ljudbok

Det är med en enorm stolthet och ett visst pirr i magen som jag står inför ännu ett boksläpp.  Den 15:e december kommer nämligen ”Välkommen till Himmelsta” ut som ljudbok! Det är skådespelerskan Charlotta Jonsson som läser in min bok och det är tydligen på riktigt den här gången också. Jag får nypa mig i armen ibland för att förstå, men jag vet att det kommer att hända eftersom jag har tjuvkikat på Storytel.

Men lite nervöst är det allt. För hur kommer det egentligen att låta? Jag har ju läst boken högt för mig själv många gånger, inte i sin helhet kanske, men jag kan ändå varje ord och nyans utan och innan efter allt redigerande. Men hur ska hon tolka boken?

Jag har under en längre tid varit en stor ljudbokskonsument. Jag har alltid en bok i örat när jag viker tvätt, är ute med hunden, åker till jobbet eller lagar mat. Det ger mig möjlighet att sluka fler böcker helt enkelt. Men det var aldrig någon självklarhet att det skulle bli en ljudbok av ”Välkommen till Himmelsta” eftersom mitt förlag, Celanders, ger inte ut ljudböcker. Jag blev ganska besviken när jag förstod det, men istället för att nöja mig svaret jag fick, kontaktade jag ljudboksförlaget StorySide, som till min stora glädje ville ge ut min bok.

Så nu har jag inte bara ett, utan två, förlag bakom mig, vilket stärker mig i min inte alltid så starka övertygelse om att boken jag skrivit faktiskt håller måttet. Och det där är viktigare än man kanske kan tro – vissheten om att det man har gjort duger.

 

Disciplin

När jag har skrivit mina manus har disciplin varit det absolut viktigaste för att det överhuvudtaget skulle bli någonting av det. Att sätta sig där vid datorn, öppna dokumentet och streta på. Att inte ge upp när motståndet, tvivlet, kommer. För det gör det. Tids nog kommer det.

Så min slutsats är att envishet måste vara den absolut viktigaste egenskapen för en person som aspirerar på att bli författare. För sätter man sig inte där och jobbar på trots att det känns motigt, så blir det aldrig någon bok oavsett hur bra idéer man har eller hur fint ens språk är.

Just nu irrar tvivlen omkring i mitt huvud. Den här hösten har jag ägnat åt att ta in det stora i att ”Välkommen till Himmelsta” har blivit en riktig bok. Men jag har också ägnat tid åt att redigera mitt andra manus ”Under två timmar”. Vad jag inte har gjort är att skriva på mitt tredje manus ”Tur och retur till Borås”. Men det är vad jag tänker göra framöver.

Jag har kommit en bit på det. Men jag har inte arbetat med texten sedan i somras. Och just nu känner jag mig nästan lite rädd för manuset. Jag funderar på om jag ska orka. Om idéerna håller till en hel bok. Men enda sättet att få veta är att börja brottas med det. Så nu avslutar jag det här inlägget och drar ett djupt andetag. Back to business!

Uppslukad

När jag bestämde mig för att skriva Välkommen till Himmelsta började jag genast googla på hur jag skulle få boken utgiven när den väl var klar. Jag insåg ganska snart att utsikterna var tämligen mörka. Jag läste att de stora förlagen fick in tusentals spontanmanus från aspirerande författare varje år och att de endast gav ut några enstaka av dessa. Kunde detta verkligen stämma? Det lät otroligt. Hur kunde så många människor sitta i månader med sin berättelse, ge allt de hade, för att sedan inte få någon som helst respons? Bara ett vänligt men opersonligt tack, men nej tack. Jag tänkte att alla dessa människor måste vara spritt språngande galna. För hur kunde de uppbåda energin, drivkraften om de om och om igen endast fick ett tack, men nej tack i respons? Jag tänkte att jag trots utsikterna skulle ge det en chans. För så naiv är jag. Finns det bara en ynka liten chans kan det ju faktiskt bli jag som blir den lyckliga vinnaren. Men endast en chans skulle jag ge det. Det var jag fast besluten om. Att jag skulle börja om efter det där nejet såg jag som otänkbart.

Men det var innan jag började skriva.

För när jag väl började fila på min berättelse, när orden började forsa fram ur mig, förstod jag omedelbart att alla dessa aspirerande författare inte var det minsta galna. Det blev fullständigt uppenbart för mig. För den passion jag kände, sättet på vilket berättelsen tog över mitt liv, liknade ingenting annat jag tidigare upplevt.

Det enda jag ville göra var att skriva. När jag blev störd av ett telefonsamtal, tvätt som behövde vikas, blev jag irriterad. Ingenting fick komma i vägen för mig de där stunderna jag hade satt av för min berättelse.

Så när jag satte punkt kunde det inte komma på fråga att jag skulle sluta skriva. Så jag fortsatte. Och skrev en berättelse till. Och jag tror att jag skulle fortsätta skriva även om mina böcker aldrig skulle bli utgivna. Kanske skulle det vara svårare att motivera skrivandet för min omgivning. Men jag skulle fortsätta. I det tysta. Hitta små stunder där jag kunde låta mig uppslukas av den magi som omgärdar skapandet av mina alldeles egna världar.

Skylten gav romanidé

Det var varmt ute. En av alla varma dagar den sommaren. Jag hade skjutsat barnen till simskolan och hade en liten stund över för mig själv. Jag gick på trottoaren med den bruna hunden bredvid mig. Tog av mig koftan och knöt den runt höfterna. Jag slöt ögonen. Förmiddagssolen värmde mina kinder.

Jag passerade den gula tegelbyggnaden som stått tom så länge jag bott på orten. Under våren hade det rått full aktivitet kring byggnaden. Det hade röjts och mätts och planerats. Det var inte så mycket som skulle behöva ändras. För byggnaden var redan i hyfsat skick. Den behövde bara vissa mindre justeringar för att möta de krav som ställdes på en byggnad som denna. Kanske några extra toaletter. Fler nödutgångar. Kanske ett bättre kök för att lyckas med matlagningen till ungdomarna som snart skulle flytta in.

Nu låg byggnaden öde. Igenbommad. Inga ungdomar hade flyttat in. För bygglovet hade överklagats.

Jag fortsatte min promenad och nådde det nymålade trästaketet som skilde den gula tegelbyggnaden från grannhuset, en vacker vit sekelskiftesvilla. Villan var en sådan som man tittar på en extra gång. En sådan man ser i inredningsmagasinen, där invånarna är vackra och lyckade och står i trädgården med skålar av egenodlad rödlök i händerna. Där barnen skuttar omkring i glada lekar dagarna i ända och aldrig någonsin skulle komma på tanken att dra varandra i håret. Där, i trädgården som omgärdade den vackra villan, stod en stor skylt väl förankrad i den robotklippta gräsmattan. Det var en välgjord skylt, skriven med prydliga bokstäver. Den stod vänd mot tågrälsen, så att alla de hundratals, kanske till och med tusentals, människor som varje dag passerade, inte skulle missa den.

Jag stannade. Blev stående och betraktade skylten tills den bruna hunden vi min sida blev otålig och tvingade mig vidare. Jag tog fram min mobil och tog en bild av skylten. Och jag minns att jag tänkte: Är det här på riktigt? Är det så här det har blivit? Är det hit vi har kommit?

Det var där och då, på trottoaren vid det nymålade staketet, som idén till Välkommen till Himmelsta föddes.

Spännande debutant

Spännande debutant

Och så var jag plötsligt en av de där ”spännande” debutanterna i Tidningen Skriva och det går upp för mig vilken känslomässig berg- och dalbana det här är. Det känns fullständigt overkligt att bli presenterad som en av dem som är på väg in i bokvärlden. En av dem som har framtiden för sig. För det är ju inte så det känns de där dagarna när tvivlen sätter in.

Många gånger har jag med ett visst mått av missklädsam avund läst texterna om de där lyckade debutanterna och nu är jag plötsligt en av dem. Det är nog dags att ge mig själv en ordentlig klapp på axeln!

Att vänta på svar

När jag hade skickat Välkommen till Himmelsta till förlagen upplevde jag den väntan som följde som näst intill outhärdlig. Under de första veckorna lämnade jag inte min telefon obevakad i en enda minut. För jag trodde att förlagen skulle ringa med en gång eftersom mitt manuset naturligtvis var något helt utöver det vanliga. Kanske skulle flera stycken ringa. För att inte missa chansen. Så blev det inte.

Istället segade dagarna sig fram. De blev till veckor och månader och telefonen förblev tyst.

För att inte bli helt galen tvingade jag mig själv att sysselsätta mig med annat. Jag skrev om manuset och skickade det till ytterligare några förlag. Och sedan skrev jag ett manus till.

Åtta månader tog det innan förlagsavtalet låg i brevlådan.

Lyckan jag kände var överväldigande. Jag hade gjort det. På riktigt. Jag förklarade för barnen om och om igen att om ett litet tag, bara ett litet litet tag, skulle de hitta en bok med mitt namn på ryggen i hyllan på biblioteket. Men strax tog en ny väntan vid eftersom boken skulle komma ut först nio månader senare.

Nu har min bok kommit ut, men väntan är inte över. Nu väntar jag på recensioner. På läsarreaktioner. På försäljningssiffror. Och framför allt väntar jag återigen på svar från förlag. För nu är det bok nummer två det handlar om och jag har insett att ingenting är självklart i den här branschen. Mycket hänger på uppmärksamhet, på försäljningssiffror och också, tror jag, på tillfälligheter och tur.

Så här sitter jag och väntar. Jag googlar min bok och letar recensioner och känner mig extremt självupptagen. Nästan lite smutsig. Och någonstans inser jag motvilligt att det nog är så här det är att vara författare. Ingenting är självklart. Det är någon annan som bestämmer spelreglerna och vill man vara med är det bara att hitta ett sätt att förhålla sig till det.

Och jag vill vara med för jag älskar att skriva berättelser! Men mer om det i ett annat inlägg.

Det blev visst en blogg

Eftersom jag nu har skrivit klart min andra roman och är mitt i den där olidliga ovissheten som handlar om ifall det verkligen ska bli en riktig bok av den där historien eller inte, behöver jag någonstans att lätta mitt hjärta. Någonstans att få ur mig min frustration över att allting tar så förfärligt lång tid. Så jag tänkte att en blogg blir väl bra. Så här är den. Ett litet anspråkslöst skrymsle i cyberrymden där ni, mina kära läsare och kanske en och annan författaraspirant, kan följa min strävan efter att bli en riktig författare.

För det är just det jag vill bli. En sådan som släpper bok efter bok i många år framöver. Just så skrev jag för övrigt i ett av mina följebrev till förlagen. Det ser klyschigt ut nu. Jag inser det. Men det är precis så jag känner.

Hur som helst. Välkommen hit, vem du nu är som har hittat hit. Jag hoppas på att kunna ge dig ett och annat matnyttigt inifrån en liten debutants snåriga tankevärld.