Hanna Landahl – författare och skrivcoach – bloggar om skrivrips
Tack snälla Jimmy Freidenfelt Blom för de strålande bilderna! Det gjorde du riktigt bra, trots urusla förutsättningar i lunchrusningen.
Sista bilden föreställer mig och Linda Mickelsson som gör de fina illustrationerna i ”Förlåt för hålet”. Jag hoppas och tror att vi två ska göra många fina, roliga och kanske lite sorgliga barnböcker tillsammans i framtiden!
Efter många vändor fram och tillbaka har jag nu beslutat mig för att slänga mitt manus om de tre kvinnorna som får cancer. Eller åtminstone lägga det i byrålådan där jag kommer försöka låta det bli liggande under överskådlig framtid. För det var ingen som jublade. Förlaget har varit minst sagt tveksamt sedan jag visade den första versionen för dem för många månader sedan. Men jag har försökt skriva om och rädda. Få förlaget med på tåget.
Men i förrgår fick jag nog. Att rädda ett manus till varje pris är dumt. Och det är förödande för skrivlusten. För jag har tyvärr tappat den under den här segdragna processen. För i takt med att mitt förlags intresse för manuset har förblivit svalt har min egen tro på det börjat vackla. Förstås. För processen är skör. Och för att orka sitta alla de för timmarna som det tar att färdigställa en roman måste den där grundtron vara intakt. Det måste finnas en potentiell framtid för det man gör. Så när tvivlet (alltså det riktiga tvivlet, som är något annat än att man stundtals tycker att det man skriver är dåligt) smyger sig på, är det fara och färde.
Så jag har kastat. Jag har slängt och rensat ut. Och trots att det är sorgligt och gör ont i hjärtat för det också med sig en stor lättnad. För äntligen kan jag börja om med något nytt. Äntligen kan en ny historia börja ta form. Och det är ju ändå det som är själva drivkraften för mig. Att få berätta historier.
Nu är det klart! Våren 2019 kommer min nya barnbok ut på Idus förlag. Jag ser väldigt mycket fram emot detta, framför allt eftersom min nära vän, den grymma illustratören Linda Mickelsson ska illustrera. Det blir något nytt och väldigt välkommet att vara två om en bok. Att inte stå ensam där när den usla recensionen kommer eller när man bara är glad och stolt över boken.
Semmeltricket blir min tredje bok, men den första barnboken. Boken är en kapitelbok och riktar sig till barn i typ tioårsåldern (skulle tro att den hamnar i kategorin 9-12 år).
Då så. Då är det väl bara att kavla upp ärmarna och börja redigera?
Författarskapets mest framträdande särdrag är utan tvekan detta vänteläge som jag nu åter befinner mig i. Det är speciellt. Väldigt speciellt eftersom författaren går från att vara uppslukad av sin text, nedgrävd i den, andas den, till att vara fullständigt avskärmad från den, på mindre än en sekund. Ett knapptryck bara så svävar alla de där orden, människorna som författaren har skapat, iväg ut i cyberrymden, mot någon annans dator, mot manusmöten och lektörer, mot förläggare och redaktörer. Mot kritiska ögon som ska mala sönder den där texten igen. Förhoppningsvis förfinas den med hjälp av alla dessa ögon, men författaren som är satt på vänteläge, kan inte veta något om det i detta skede. För hen är plötsligt avklippt. Bortkopplad. Och hur ska hen då kunna veta om alla de där orden som nyss upptagit hela hens värld, kommer att vara betydelselösa i någon annans ögon? Kanske rör det sig enbart om värdelösa papperskorgsord? Meningslösa för alla utom för författaren själv?
Kanske slaktas mina två manus just i denna stund. Kanske kastas de i papperskorgar medan jag sitter här och snyter min förkylda näsa. Det är sånt man inte har en aning om i detta vänteläge.
Det enda jag med säkerhet kan veta är att vänteläget kommer att gå över. Tids nog. Och att det kommer att återvända. Så länge jag fortsätter att skriva, så länge viljan att bli publicerad hänger sig kvar, kommer jag att hamna just här. I vänteläget. Lite då och då och på en väldigt obestämd tid.
Nu närmar den sig. Med stormsteg. Och överallt i sociala medier översköljs jag av monternummer och seminarietider. Och ja, jag ska också dit! Med skräckblandad förtjusning. För visst älskar jag det. Att jag i år faktiskt har kommit så långt att jag har fått en punkt i det officiella mässprogrammet. Att jag nu är en av dem som får vara med. Alltså på riktigt. Får bo på hotell och äta middag. Och jag ges utrymme att prata om min bok och mitt skrivande. Jag känner mig djupt tacksam för det.
Men jag är också rädd. För egentligen är jag en ganska blyg person. Har svårt för mingel och känner mig oftast fel och extremt stel i situationer där man avslappnat förväntas konversera om ingenting. Eller om allt? Det är väl just det jag inte vet. Inte fattar. För det var ju aldrig därför jag började skriva romaner.
För det är väl sällan man gör just det. Få av oss skriver romaner för att få mingla på fester och för att stå längst fram på en scen. Det är i alla fall vad jag tror. För dessa två aktiviteter är så väsensskilda. Två ytterligheter. Att skriva är något mycket inåtvänt och ensamt. Att stå på en scen den fullständiga motsatsen.
Men nu ska jag ju dit! Och jag peppar mig själv! Har köpt nya, fina kläder och försöker säga till mig själv att jag fixar det här. Och det kommer jag ju att göra. Dock med ett fladdrande hjärta.
En tänkbar titel till min tredje roman som jag håller på och jobbar med är ”Tur och retur till Borås”. Vi får väl se om det blir just denna titel, eller ens en bok, men det var nu inte det som detta inlägg skulle handla om. Istället tänkte jag berätta om en omtumlande dag i onsdags när jag reste just tur och retur till Borås, men inte för att strålas mot cancer (som tur är!) vilket min romanfigur i den där eventuella tredje romanen gör, utan för att träffa ett hundratal bokhandlare från Ugglan och JB-gruppen.
Jag hade förberett mig väl för jag hade bara sex minuter till mitt förfogande och det som näst sista programpunkt på hela konferensen när solen lyste utanför. Ja, ni fattar. Jag hade inte direkt oddsen på min sida för att någon överhuvudtaget skulle komma ihåg vare sig mig eller min bok.
Så jag hade lagt ned mycket möda och skrivit någon form av anförande, eller tal, eller vad det nu var för något. Hur som helst sa jag aldrig det som stod på det där tummade pappret. Istället pratade jag och min förläggare på ett lite mer ”lätt och ledigt” sätt om Under två timmar.
Men nu tycker jag att det verkar lite synd att ingen ska få höra allt det där som jag hade förberett. Eller åtminstone läsa. Så här är det:
”Hej på er
Jag heter Hanna Landahl och jag är här eftersom jag har skrivit den här romanen – Under två timmar – som släpptes för några veckor sedan. En feelgood säger vissa, feelbad säger andra. Själv tycker jag att det är lite av båda. Det är hur som helst en samtidsroman som innehåller både humor och allvar och som handlar om hur viktigt det egentligen är för oss människor att följa strömmen – att vara och göra som alla andra – och vad som händer med oss när vi inte lyckas leva upp till de krav som vi upplever ställs på oss.
När förlaget frågade mig om jag kunde tänka mig att berätta om min bok för alla er så tänkte jag förstås självklart vill jag det. Sedan sa de att jag skulle få hela sex minuter till mitt förfogande och detta klockan femton och tjugofyra, den sista dagen på konferensen.
Och då tänkte jag att ja, det kanske inte blir så himla lätt att fånga er stackare som har suttit stilla i flera dagar och nu bara väntar på att släntra ut i solen och inte alls är sugna på att lyssna på någon för er helt okänd författare, men här är vi nu i alla fall och jag lovar att göra mitt bästa för att inte tråka ut er allt för mycket. Och det är ju liksom bara sex minuter och det kan ni ju alltid trösta er med om det blir lite tråkigt.
Sex minuter förresten. Det är ju nästan den kilometertid man måste ha om man som Staffan i min bok tänker springa Göteborgsvarvet på en tid under två timmar. Kanske är det någon härinne som faktiskt lyckades med den bravaden i lördags? Inte? Nej, inte jag heller. Alltså jag försökte inte. För det där med tider och lopp är inte riktigt min påse chips.
Men trots det så har jag konstigt nog skrivit en roman om en man som försöker pressa just tider och springa lopp och då har jag räknat ut att det egentligen inte räcker att springa en kilometer på sex minuter, om man nu likt Staffan vill komma under två timmar på halvmaran. Jag har istället räknat ut att man måste komma ned i en kilometertid på hela fem och fyrtiotvå om man ska lyckas med det här.
Så då passar det väl ganska bra, tänker jag, att jag helt enkelt kortar ned den här lilla stunden som jag har fått i rampljuset till just fem minuter och fyrtiotvå sekunder. Jag tycker liksom att det blir en schysst inramning. Vad säger ni om det?
Sex minuter är också den tid som det skulle kunna tänkas ta för Staffan i boken att hämta sina barn på fritids. Det är lite det han kalkylerar med. Men det tar sällan så lång tid. Istället tar det mycket längre tid. För Staffans barn är inte såna där snälla barn som han tror att andras barn är. De är istället sådana som får honom att undra när och inte om hjärtinfarkten ska komma.
Vidare så tror Staffan definitivt att det tar mer än sex minuter för hans bästa kompis Henke att få till den där ostyrigt, lite vilda frisyren varje morgon. De där lockarna som Staffan är så avundsjuk på eftersom han själv inte har så mycket hår kvar på huvudet och som får Staffans tankar att vandra iväg till Håkan Hellström, som för övrigt är lite av Staffans idol. Det är dock något han ogärna talar högt om eftersom idoler är till för andra än sådana som Staffan.
Det finns för övrigt en Håkan Hellström-låt som heter Du är snart där och som är lite längre än sex minuter och kanske är det just därför som Staffan tycker så förfärligt mycket om just den låten. För då får han vara lite extra länge med Håkan. Innan det liksom tar slut och den verkliga och tyvärr ganska tråkiga världen är tillbaka igen.
De där dryga sju minuterna som låten varar, speglar förresten ganska väl den kilometertid som Staffans otränade kropp klarar av. Dock kanske inte i hela två komma en mil.
Sex minuter är också ganska exakt den tid det tog för Staffan att bli förälskad i sin fru Anna då när det begav sig för en herrans massa år sedan. Då när de båda var unga och han fortfarande trodde att livet skulle bli någonting annat än det som faktiskt blev. Och lika lång tid tar det dessvärre numera att ligga med Anna.
Sex minuter är vidare den tid det tar för Staffan att steka falukorv om tisdagskvällskvällarna i november när ledan tränger sig in i och tar över hans kropp.
Sex minuter är också ganska exakt den tid Staffan numera står ut med kollegorna i fikarummet på jobbet på Migrationsverket.
Slutligen tar det tyvärr långt mycket längre tid än de där sex minuterna för Staffan att inse att allt det där, det som faktiskt är hans liv, är något som är värdefullt och värt att kämpa för.
Så, nu ser jag här på min telefon att det har gått ganska exakt de där fem minuterna och fyrtiotvå sekunderna som jag utlovat till er denna eftermiddag. Så jag avrundar helt enkelt där.
Tack!”
Och så är jag plötsligt med i Amelia! Inte varje dag det händer. Och nu planeras radiointervju och framträdande för en massa bokhandlare i nästa vecka. Med mera. Så mycket spännande på gång!
Och då snurrar det i skallen. Runt runt snurrar det. Men det är ett härligt snurr. Ett sånt jag hoppats skulle infinna sig nu när ”Under två timmar” finns på riktigt.
Så det är väl bara att släppa taget och snurra med. Och kanske lämna mobilen lite då och då och ta med mig hundarna ut i skogen en stund för att hämta andan.
Precis som min huvudperson Staffan i Under två timmar försöker jag jogga ibland. Och precis som han har jag köpt nya löparskor. Men mina var mycket billigare än hans. Jag lovar. Och jag har ingen pulsmätare. Och jag har aldrig ens funderat över att springa Göteborgsvarvet eftersom jag är sjukt dålig på att springa. Men idag sprang jag och min fina joggarkompis Arran hela fyra kilometer. Det är många löpsteg det. Och väldigt bra jobbat av oss!
Jag joggar av en enda anledning. För att det får mig att må bra. För att det för mig är den bästa tänkbara ångestdämparen.
Så varför hetsa? Varför istället skapa ångest genom att pressa sig till längre sträckor? Bättre tider? Det övergår mitt förstånd. Men så är jag ju inte heller en sån som kan stoltsera med ett snyggt pers på milen.
Och så var det då dags! Äntligen! ”Under två timmar” finns på riktigt. Alltså utanför mitt huvud. På annat sätt än i en mejltråd mellan mig och min redaktör.
Som jag har väntat. Och våndats. Och längtat. Som jag har slitet mitt hår med den här boken. Men nu är det tid för mig att släppa taget och låta alla er andra bli kompis med Staffan och resten av gänget. Det är en hissnande känsla som fyller mig. Jag måste tvinga mig att stanna upp och blunda en stund. För det här är så stort.
Att få chansen att släppa en bok är omvälvande. Det är mäktigt och stort. Att få möjlighet att ge ut två böcker, ja, ni förstår säkert.
För tre år sedan, när jag skickade ”Välkommen till Himmelsta” till en massa förlag, kunde jag nog aldrig riktigt föreställa mig att jag skulle sitta här idag med två utgivna böcker. Det gäller att påminna sig om det för att förstå vad det är som egentligen händer. Alltså förstå på riktigt. Med hjärtat.
Idag har jag ägnat mig åt den surrealistiska sysselsättningen att lyssna på min egen bok. Och Jakob Eklund gör uppläsningen så bra att jag får gåshud på armarna.
Så in och lyssna nu, kära vänner. Eller läs, om ni föredrar det. För nu är Staffan inte bara min längre. Nu är han lika mycket er och det känns både läskigt och också väldigt, väldigt roligt.
Ibland, som nu, när jag har lämnat ifrån mig både det nästan helt färdiga manuset och det jag hållit på med vid sidan av, blir det trångt inuti min skalle. Det blir liksom rörigt. En mängd idéer som har legat på lur och slumrat under lång tid, börjar vakna till liv. De sträcker sömnigt ut sina långa armar och tar med ens mycket större plats. De vill ut. Ut, nu på en gång.
Det klokaste skulle förmodligen vara att bara avvakta. Att vänta ut och låta saker och ting ta sin tid. Låta projektidéerna vakna ordentligt först för att se vilken av dem som tar allra störst plats, vilken som är mest angelägen. Men jag är inte en person som ger saker tid. En som avvaktar. Istället är jag en sådan som gör. Omedelbart. Och kanske är det just det som krävs för att det ska ordna upp sig där inuti den där röriga skallen, som jag av någon anledning har förärats med. Kanske är det just det som krävs för att just jag ska kunna fokusera. För att någonting ska hända.
Så jag har redan valt och det verkar bli något helt annat som jag sätter tänderna i den här gången. Vad det blir återkommer jag med en annan gång.