Etikett: skriva bok

Tillbaka i vänteläge

Författarskapets mest framträdande särdrag är utan tvekan detta vänteläge som jag nu åter befinner mig i. Det är speciellt. Väldigt speciellt eftersom författaren går från att vara uppslukad av sin text, nedgrävd i den, andas den, till att vara fullständigt avskärmad från den, på mindre än en sekund. Ett knapptryck bara så svävar alla de där orden, människorna som författaren har skapat, iväg ut i cyberrymden, mot någon annans dator, mot manusmöten och lektörer, mot förläggare och redaktörer. Mot kritiska ögon som ska mala sönder den där texten igen. Förhoppningsvis förfinas den med hjälp av alla dessa ögon, men författaren som är satt på vänteläge, kan inte veta något om det i detta skede. För hen är plötsligt avklippt. Bortkopplad. Och hur ska hen då kunna veta om alla de där orden som nyss upptagit hela hens värld, kommer att vara betydelselösa i någon annans ögon? Kanske rör det sig enbart om värdelösa papperskorgsord? Meningslösa för alla utom för författaren själv?

Kanske slaktas mina två manus just i denna stund. Kanske kastas de i papperskorgar medan jag sitter här och snyter min förkylda näsa. Det är sånt man inte har en aning om i detta vänteläge.

Det enda jag med säkerhet kan veta är att vänteläget kommer att gå över. Tids nog. Och att det kommer att återvända. Så länge jag fortsätter att skriva, så länge viljan att bli publicerad hänger sig kvar, kommer jag att hamna just här. I vänteläget. Lite då och då och på en väldigt obestämd tid.

Mässan med stort B

Nu närmar den sig. Med stormsteg. Och överallt i sociala medier översköljs jag av monternummer och seminarietider. Och ja, jag ska också dit! Med skräckblandad förtjusning. För visst älskar jag det. Att jag i år faktiskt har kommit så långt att jag har fått en punkt i det officiella mässprogrammet. Att jag nu är en av dem som får vara med. Alltså på riktigt. Får bo på hotell och äta middag. Och jag ges utrymme att prata om min bok och mitt skrivande. Jag känner mig djupt tacksam för det.

Men jag är också rädd. För egentligen är jag en ganska blyg person. Har svårt för mingel och känner mig oftast fel och extremt stel i situationer där man avslappnat förväntas konversera om ingenting. Eller om allt? Det är väl just det jag inte vet. Inte fattar. För det var ju aldrig därför jag började skriva romaner.

För det är väl sällan man gör just det. Få av oss skriver romaner för att få mingla på fester och för att stå längst fram på en scen. Det är i alla fall vad jag tror. För dessa två aktiviteter är så väsensskilda. Två ytterligheter. Att skriva är något mycket inåtvänt och ensamt. Att stå på en scen den fullständiga motsatsen.

Men nu ska jag ju dit! Och jag peppar mig själv! Har köpt nya, fina kläder och försöker säga till mig själv att jag fixar det här. Och det kommer jag ju att göra. Dock med ett fladdrande hjärta.

En fucking sell-out

Och så var lanseringen av ”Under två timmar” över. Boken har funnits i ett par månader nu och är kanske inte längre att betrakta som en nyhet. Det kommer nya böcker hela tiden och nu lever min lilla bok sitt eget liv. Eller faller platt till marken och dör. Inte vet jag vad som händer härnäst, men en sak är hur som helst säker – jag kan nu inte göra mer för den. Ett inlägg till i sociala medier från mig om boken riskerar allra högst sannolikt att ta livet av såväl mig själv som mina följare och den där boken. Jag är genuint och ända in i märgen trött på mig själv och mitt tjat och jag har full förståelse för att mina följare också är det.

Men jag måste faktiskt få försvara mitt tvivelaktiga beteende lite grann. För det är, tro det eller ej, ganska svårt att avstå från att reposta ytterligare en fin recension från en bokbloggare på instagram. Varför? Det finns flera anledningar. Dels är det svårt eftersom jag har repostat alla andra fina recensioner, så vad ska bokbloggaren tycka om jag avstår från att lägga ut något om just dennes recension? Dels och kanske framför allt för att det kanske är just det inlägget som gör att min bok lyfter och börjar flyga av sig själv. Det kanske är just det där inlägget som gör att boken börjar klättra på en topplista. Eller att någon lägger den i sin bokhylla på Storytel och efter att ha lyssnat på den rekommenderar den till alla sina jobbarkompisar. Kanske är det just det där inlägget som gör att just detta händer. Och det är ju någonstans förhoppningen om det som är själva poängen med alla dessa inlägg.

Men det finns förstås en gräns för hur mycket man kan tjata. Det måste det ju göra, alltså rent objektivt. Eller? Om den där gränsen finns så är jag övertygad om att jag har passerat den nu. För igår sa min äldste son (som är elva år och följer mig på Instagram) till mig att jag faktiskt måste sluta lägga upp bilder på min bok nu. Han sa: ”Mamma, du är en fucking sell-out.”

Så från och med nu förklär jag min marknadsföring i sådana här inlägg. Och låtsas som att de handlar om någonting helt annat.

Recensioner

Det här med recensioner är ju fruktansvärt läskigt. Men som jag har skrivit förut är kanske det läskigaste av allt att inte bli recenserad alls. För om man blir recenserad, även om recensionen är högst ofördelaktig, blir det hur som helst en bekräftelse på att någon har hört ens lilla taniga röst i bruset bland alla andra röster.

Så naturligtvis väntade jag spänt efter första recensionsdagen som inföll någon gång i början av maj. Jag väntade och googlade och väntade igen. Men ingenting hände. Ingen skrev någonting.

Och så gick de där dagarna och min nervositet växte. Men så på självaste göteborgsvarvsdagen slog jag upp Göteborgs-Posten och såg en halvsidas recension av ”Under två timmar”, med bilder och allt! Min första impuls var att jubla! Min andra impuls var att springa och gömma mig på toaletten. För efter att bara ha läst några rader var det uppenbart att recensenten inte tyckte om boken. Alltså, han tyckte inte om boken alls. Eller åtminstone inte huvudperson.

Men då gäller det att agera som den vuxna person man är och tänka att alla faktiskt inte kan gilla det man gör. Att recensenten uppenbarligen inte tillhörde målgruppen. Att det säkert finns många andra som kommer att gilla boken och att det bara var lite synd att den råkade hamna i händerna på just den här människan. Det är så jag intalar mig att tänka, men förstås inte tänker. Istället tänker jag – jag har skrivit en värdelös bok.

Men efter detta magplask har boken faktiskt fått en hel hög med fina recensioner som jag är så oerhört glad och tacksam för. Och de bara fortsätter att trilla in! Några av dem tänkte jag citera här:

”Väldigt trovärdig, och den vill inte lämna mig. (…) Hoppas den når en bred och stor publik.” Agneta Norrgård, bokrecensent i SVT och SR

”Under två timmar är en mycket välskriven och tänkvärd bok. Den är också på många sätt underhållande.” Betyg 4+/5, Lottens Bokblogg

”Boken är medryckande och underhållande och jag blir imponerad av hur skickligt historien är berättad, det här är läsning som ger mersmak!” Betyg 4+/5, @villivonkansbooks

”Rolig, varm och ömsint samtidsroman som jag uppskattade mycket.” Bokbloggen Fru e:s böcker

Fler recensioner av ”Under två timmar” hittar ni här.

Och för er som ännu inte har läst boken vill jag verkligen slå ett slag för ljudboken – inläsningen av Jakob Eklund är sannerligen något alldeles extra!

 

Det snurrar i skallen

Och så är jag plötsligt med i Amelia! Inte varje dag det händer. Och nu planeras radiointervju och framträdande för en massa bokhandlare i nästa vecka. Med mera. Så mycket spännande på gång!

Och då snurrar det i skallen. Runt runt snurrar det. Men det är ett härligt snurr. Ett sånt jag hoppats skulle infinna sig nu när ”Under två timmar” finns på riktigt.

Så det är väl bara att släppa taget och snurra med. Och kanske lämna mobilen lite då och då och ta med mig hundarna ut i skogen en stund för att hämta andan.

Uppmärksamhet

Fin artikel i Skaraborgsbygden idag! Jag är så glad över att jag blir uppmärksammad lokalt. För det är inte så lite läskigt det här med att släppa en bok. Tänk om boksläppet helt och hållet går obemärkt förbi? Tänk om det inte lämnar något avtryck alls. Alltså inget. Att böckerna kommer stå orörda i bibliotekens hyllor. Att alla de där böckerna som står uppställda i boklådorna runt om i landet aldrig ska bli lästa. Att ingen ska recensera.

Det är sånt jag har oroat mig för när jag har vridit mig i sängen under de tidiga morgontimmarna i väntan på att boken ska släppas och nu fortfarande gör, i väntan på eventuella recensioner.

Eventuella recensioner ja. För det är ju inte säkert att någon tycker att det som just jag har gjort är värt att notera.

Konkurrensen inom den här branschen är mördande. Först för att ens bli antagen. Men det slutar inte där. Saker och ting flyter liksom inte för att man blivit en av de lyckliga som får ge ut en bok. Det ges ut massor av böcker i Sverige, så varför ska någon välja att läsa just min?

Sånt undrar jag ibland när tvivlen sätter in. Och då är det lätt hänt att tankarna vandrar vidare till varför jag överhuvudtaget utsätter mig för det här.

Men så kommer det en sån här fin artikel. Eller så vågar jag mig in på Storytel och upptäcker att många människor redan har lyssnat och också gillat boken. Och då känner jag plötsligt att jag vågar ett tag till.

Boksläpp

Och så var det då dags! Äntligen! ”Under två timmar” finns på riktigt. Alltså utanför mitt huvud. På annat sätt än i en mejltråd mellan mig och min redaktör.

Som jag har väntat. Och våndats. Och längtat. Som jag har slitet mitt hår med den här boken. Men nu är det tid för mig att släppa taget och låta alla er andra bli kompis med Staffan och resten av gänget. Det är en hissnande känsla som fyller mig. Jag måste tvinga mig att stanna upp och blunda en stund. För det här är så stort.

Att få chansen att släppa en bok är omvälvande. Det är mäktigt och stort. Att få möjlighet att ge ut två böcker, ja, ni förstår säkert.

För tre år sedan, när jag skickade ”Välkommen till Himmelsta” till en massa förlag, kunde jag nog aldrig riktigt föreställa mig att jag skulle sitta här idag med två utgivna böcker. Det gäller att påminna sig om det för att förstå vad det är som egentligen händer. Alltså förstå på riktigt. Med hjärtat.

Idag har jag ägnat mig åt den surrealistiska sysselsättningen att lyssna på min egen bok. Och Jakob Eklund gör uppläsningen så bra att jag får gåshud på armarna.

Så in och lyssna nu, kära vänner. Eller läs, om ni föredrar det. För nu är Staffan inte bara min längre. Nu är han lika mycket er och det känns både läskigt och också väldigt, väldigt roligt.

Det som trängs

Ibland, som nu, när jag har lämnat ifrån mig både det nästan helt färdiga manuset och det jag hållit på med vid sidan av, blir det trångt inuti min skalle. Det blir liksom rörigt. En mängd idéer som har legat på lur och slumrat under lång tid, börjar vakna till liv. De sträcker sömnigt ut sina långa armar och tar med ens mycket större plats. De vill ut. Ut, nu på en gång.

Det klokaste skulle förmodligen vara att bara avvakta. Att vänta ut och låta saker och ting ta sin tid. Låta projektidéerna vakna ordentligt först för att se vilken av dem som tar allra störst plats, vilken som är mest angelägen. Men jag är inte en person som ger saker tid. En som avvaktar. Istället är jag en sådan som gör. Omedelbart. Och kanske är det just det som krävs för att det ska ordna upp sig där inuti den där röriga skallen, som jag av någon anledning har förärats med. Kanske är det just det som krävs för att just jag ska kunna fokusera. För att någonting ska hända.

Så jag har redan valt och det verkar bli något helt annat som jag sätter tänderna i den här gången. Vad det blir återkommer jag med en annan gång.

När endast finlir återstår

Också denna redigeringsomgång är till ända och stunden då jag slutgiltigt ska sätta punkt för skapandet av Under två timmar, stunden då jag måste släppa taget, närmar sig i ilfart. Det är med skräckblandad förtjusning jag inser det. För samtidigt som det ska bli fantastiskt skönt att avsluta och väldigt spännande att se boken möta världen, blir jag rädd. Vettskrämd. För vad ska folk tycka? Kommer ens någon att läsa?

Självförtroendet pendlar väldigt mycket i detta skede av processen. Själv har jag helt tappat förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt i boken. Jag har nu läst den så många gånger att den bara går på repeat, om och om igen i mitt huvud. Jag tycker att jag upprepar mig, men det kanske bara handlar om att jag läste samma stycke för en vecka sedan i en annan genomläsning? Huvudet blir liksom en enda tjock och trögflytande sörja.

Tur då att jag samarbetar med sådana proffs! För jag känner mig helt och hållet trygg med att ingenting kommer att slinka förbi min oerhört duktiga redaktör Annie Murphys vaksamma ögon. Och det är jag väldigt glad och tacksam över!

När knutar släpper

Mycket av skrivandet sker inte med fingrarna på tangenterna, utan på andra ställen. Det sker på hundpromenaden, i löparspåret och kanske framför allt i bilen. Just nu åker jag flera dagar i veckan åtta mil enkel väg till föreläsningar och seminarier. Det blir två timmar i bilen under en ganska vanlig dag. Ibland utnyttjar jag tiden till att lyssna på någon ljudbok eller podd, men på senare tid har jag mer och mer använt den där stunden till att tänka på mina berättelser. Och jag märker att det då händer väldigt mycket med historierna.

När jag nu har satt tänderna i manus till bok nummer tre, som går under arbetsnamnet Om den tar mig, har jag upplevt min huvudperson som aningen för platt. Jag känner henne inte tillräckligt väl för att kunna göra henne rättvisa, om ni förstår vad jag menar. Det leder till att hennes agerande ibland blir svårt att motivera. Så mina timmar i bilen denna vecka har jag helt och hållet vigt åt henne.  Jag har funderat på vem hon var som barn, som tonåring och som ung vuxen. Vad har gjort att hon är den hon är idag? Och som hon har utvecklats! Hela hennes bakgrund har förändrats och det har gjort att jag förstår henne mycket bättre, vilket i sin tur har lett till att det blir mycket enklare för mig att skriva om henne.

Det låter säkert väldigt flummigt för någon som inte ägnar sina dagar åt att hitta på vad som ska hända i andra människors liv. Men det är så här det fungerar för mig. Karaktärerna måste bli hela människor för att kunna fungera i en roman. De kan inte vara små människoliknande fragment som platt fladdrar förbi, utan måste istället vara så fullständiga att de skulle kunna existera på riktigt. Och för att hitta hela de här människorna behöver jag tid. Tid i mitt eget huvud.