Etikett: antagen av förlag

Antagen – min resa mot bokdebut

Ur tidningen Skriva!

Drömmer du också om att bli författare? Här är berättelsen om när jag fick det där osannolika och högst efterlängtade samtalet från förlaget och vad som hade hänt innan!⁠
⁠

Innan min första roman ”Välkommen till Himmelsta” blev antagen av ett förlag kunde jag inte få nog av de där berättelserna om hur redan publicerade författare fått sina debutmanus antagna. Jag googlade sönder internet efter dem. Knarkade dem. För det var genom de där berättelserna som jag kunde hålla min egen drivkraft uppe. Kunde de så kunde jag.

Så det är väl inte mer än rätt att jag nu delar med mig av min egen berättelse?

Inte alltid skrivit berättelser

Jag har inte, som många andra författare har gjort, alltid skrivit berättelser. Jag kan inte ens minnas att jag tyckte att det var speciellt roligt att skriva berättelser i skolan. Däremot har jag alltid älskat att skriva. Men för mig har det mest handlat om att skriva dagbok. Och jag närde länge en dröm om att bli journalist (en dröm som fortfarande poppar upp då och då). Men det blev inte så. Istället läste jag statsvetenskap på universitetet och därefter pedagogik.

Och jag har haft väldigt många olika typer av jobb genom åren. Jag ska inte räkna upp alla här. Men låt mig sammanfatta det med att jag har haft synnerligen svårt att hitta något som passar mig i yrkeslivet. Jag är en rastlös person och jag tröttnar fort. Blir snabbt uttråkad. Men en arbetsuppgift har aldrig tråkat ut mig. Och det är förstås skrivandet! Vare sig det har handlat om rapporter, myndighetsbeslut eller blogginlägg. Där har jag sugits upp. Tiden har försvunnit och jag har i långa, långa stunder kunnat vara fokuserad på en enda sak – att skriva!

Började skriva i livskrisen

År 2014 drabbades jag av en depression (förmodligen utmattning, men jag fick aldrig den diagnosen). Jag kände mig helt slut som människa. Jag hade kämpat på med det så kallade livspusslet i ganska många år då och orkade helt helt enkelt inte mer. Så jag blev sjukskriven. Och det var då, när livet äntligen stannade upp i några månader som jag kom på att jag ville försöka skriva en bok.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Hade aldrig gått en skrivarkurs. Men det var då jag började googla sönder internet efter bloggar som den jag själv nu har. Och det var också då jag började lyssna på poddar.

Och jag tänkte: ”Va fan, hur svårt kan det vara?”

Och så började jag skriva. Jag hade inte planerat något, visste inte vad jag ville skriva, eller hur jag skulle göra. Jag bara började. Jag hade en öppningsscen i mitt huvud, en scen där ett kommunalråd försökte berätta för kommuninvånarna att det skulle öppna ett hem för ensamkommande flyktingbarn i den lilla staden, men möttes av ett kompakt motstånd. Det var allt jag hade när jag satte igång.

Och även om jag idag inte skulle rekommendera det här sättet att jobba – att bara skriva på intuition och inte planera något, så funkade det för mig där jag befann mig i mitt liv just då. Jag har aldrig gjort om det. Men det gick. Jag började skriva och jag kunde inte sluta. För väldigt snabbt märkte jag att jag fullständigt älskade det.

Skrev mig ur depressionen

Det kan låta klyschigt, men jag skrev mig bokstavligt talat ur min depression. För i skrivandet hittade jag den där fristaden som jag så väl behövde i det skede av livet som jag befann mig i just då, med små barn och ett arbetsliv som jag aldrig hade trivts med, men ändå tvingat in mig själv i.

I skrivandet blev jag fri. Fri från mina destruktiva tankar som annars malde runt i huvudet. Fri att bara vara. Låter det pretentiöst, tycker du? Ja, jag inser det. Men så var det verkligen. (Halleluja!)

Så jag skrev och skrev trots att jag inte visste vad jag höll på med. Och samtidigt som jag skrev läste jag Stephen Kings bok ”Att skriva” flera gånger om (rekommenderar den för övrigt VARMT!).

Det låter så romantiskt nu när jag skriver det och jag förstår att det är lite av en efterhandskonstruktion. För samtidigt som jag älskade det, insåg jag ju att det också var väldigt svårt. Och efter hand tröt förstås inspirationen och jag var tvingades börja planera och jag ville ge upp och … Men jag gjorde inte det. Jag gav inte upp. För den där initiala känslan som jag fått när jag började skriva gjorde sig ibland påmind också i de jobbigare stunderna.

Skickade iväg det alldeles för tidigt

Precis som de allra flesta debutanter skickade jag mitt manus till alla förlag jag kunde hitta alldeles för tidigt i skrivprocessen. Jag skickade det efter att jag bara redigerat det en enda gång. Jag lät några kompisar läsa, men jag minns att jag inte ens väntade in alla svar. Och så ska man ju förstås inte göra, jag vet ju det nu. Men jag visste inte bättre. Och även om jag hade vetat skulle jag förmodligen ha struntat i det. För jag är rastlös och att vänta är bland det värsta jag vet. Så du kan säkert förstå hur jobbigt jag tyckte att den efterföljande väntan var. Den då jag tvingades vänta på att förlagen skulle svara.

Fick nej från alla – nästan

Månaderna gick och refuseringsmejlen började efter tag komma. Ett efter ett. Och FY vad jag tyckte det var jobbigt! Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för detta igen. Och kanske skulle jag inte heller ha gjort det. Om jag inte hade fått det där enormt efterlängtade samtalet.

Jag kommer aldrig glömma känslan när förläggaren Henrik Celander ringde mig. Det är snart sju år sedan nu och jag satt i bilen. Hade just hämtad barnen vid skolbussen. Regnet smattrade mot framrutan och barnen pladdrade på i baksätet, fullständigt omedvetna om vad som stod på spel för mig. Jag svarade och hörde något om ett förlag, men hade ingen chans att förstå mer än så. ⁠
⁠
Sju månader tidigare hade jag skickat mitt manus till lilla Celanders förlag, ett bland alla andra förlag. Nu hade alla de andra refuserat mitt manus och jag var på god väg att ge upp. Nästan alla andra hade redan svarat. Tackat nej. Jag hade fått några positiva refuser, så jag jag hade lite att gå på. Kanske skulle jag ge manuset en chans till? Skriva om och skicka ut på nytt? Men samtidigt kändes det näst intill omöjligt. Inte så mycket att skriva om, utan att tvingas vänta på svar i ytterligare mängder av månader. ⁠
⁠
Jag försökte tysta barnen i baksätet för att höra vad mannen i mobilen sa, men när det inte lyckades stängde jag med bankande hjärta av motorn och klev ut i regnet. ⁠
⁠
Där fick jag veta att Celanders förlag ville ge ut mitt manus om de tre ensamkommande flyktingbarnen i Himmelsta. ⁠Knappt ett år senare kom romanen ut.
⁠
Det var kanske den märkligaste dagen i mitt liv. Och starten på något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända just mig. Men det gjorde det. ⁠Till slut. Och i höstas kom min tionde bok ut.

Vill du också bli författare? Häng med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar”. Där berättar jag mer om vad du kan göra just NU för att så snabbt som möjligt komma igång och börja skriva. Anmäl dig till webinaret här!

Att skriva avtal med förlag – när i processen gör man egentligen det?

Det här med förlagsavtal! Visst ligger det ett mystiskt skimmer över företeelsen? När jag började skriva såg jag det som något ouppnåeligt, något som hände i en värld som jag inte hade tillträde till och min högsta önskan var att någon gång få veta vad det stod i ett sånt där avtal. Att de flesta förlagsavtal har en sekretessklausul gör dem ju inte direkt mindre spännande! Och det gör förstås också att jag inte kan gå in väldigt detaljerat på vad som står i mina egna avtal. Men när i skrivprocessen tecknar man egentligen bokavtal?

Detta funderade jag själv mycket över när jag skrev min första bok. Jag hade ju hört att det var först när man hade skrivit klart sitt manus som det kunde bli aktuellt, men var det verkligen alltid så? Svaret på den frågan är nja. Verkligen inget bra svar, jag vet, men jag ska förklara.

Vi börjar från början (och det här som jag skriver nu gäller skönlitteratur, inte facklitteratur och det gäller i Sverige). Som debutant behöver du så gott som alltid skriva ett helt bokmanus för att något förlag ska vilja skriva avtal med dig. De flesta förlag skriver på sina hemsidor att de bara tar emot hela manus och jag är ganska övertygad om att det stämmer i de allra flesta fall.

Så, varför kräver förlagen att du ska skriva klart ditt manus? Du kanske har en fullständigt unik idé som inte kan bli annat än en fantastisk bok! Jo, förlagen vill att du ska skriva klart ditt manus innan de vill skriva avtal med dig därför att förlaget inte kan veta om du reder ut uppgiften det innebär att skriva en hel bok. Det finns mängder av människor som har superunika bokidéer. Fullständiga kioskvältaridéer till och med! Och att ha en bra idé är förstås viktigt. Men det räcker inte. För skrivandet handlar om så mycket mer än det. Det handlar om hantverk. Om att behärska konsten att fånga sina läsare och att få dem att vilja följa med hela vägen till den allra sista sidan. Behärskar du den här konsten? Det är vad förlaget vill veta innan de vågar satsa på dig som ännu inte har gett ut någon bok. Och för att de ska kunna veta det behöver de se hela ditt bokmanus.

Skillnader efter debuten

För författare som redan har skrivit en eller flera böcker ser det dock lite annorlunda ut. Då har ju förlaget redan sett att författaren kan lyckas få ihop en hel berättelse. Förlaget har kanske också fått återkoppling på det författaren tidigare har skrivit genom recensioner och försäljningssiffror. Om så är fallet kan en del förlag vara villiga att skriva förlagsavtal betydligt tidigare i processen. Men inte alla.

En gång har ett förlag varit intresserat av att skriva avtal med mig efter bara en pitch och några provkapitel! Det var verkligen en fantastisk känsla när det hände. Tänk att de trodde så mycket på mig att de var villiga att skriva avtal (och ge mig ett förskott i form av kronor) när jag knappt ens hade börjat skriva på min berättelse.

Sätter press

Men detta var inte enbart en positiv händelse för mig och mitt skrivande. För sedan skulle jag ju skriva den där berättelsen också och då var det faktiskt inte lika roligt som jag brukar tycka att det är att skriva. Ganska snart slutade jag längta efter att skriva. Varför? För att jag plötsligt kände en stor och tryckande press i mitt bröst när jag satte mig framför tangenterna. Förlaget hade betalat mig för att skriva en bok och det ledde till förpliktelser. Jag kunde inte längre välja och skrivandet blev till ett måste. Jag var ju tvungen att leverera och inte vilket manus som helst heller. Jag hade inte längre möjlighet att under resans gång inse att min ursprungsidé inte höll måttet och istället lämna in en annan berättelse till förlaget. Nej, förlaget hade beställt den berättelse som jag hade pitchat och jag var därför tvungen att leverera just denna berättelse och ingen annan.

Lyxproblem

Vilket lyxproblem, kanske du lite surt tänker. Men SKRIVLUSTEN (jag skriver den med versaler för att det inte ska gå att misstolka)! Utan den har vi som skriver ingenting att komma med. Det är den som driver oss att sätta oss där vid tangenterna en dag till. Det är den som driver våra berättelser, våra karaktärer, oss själva framåt.

Med det sagt håller jag förstås med dig. Att få skrivkramp för att man har skrivit under ett förlagsavtal är naturligtvis ett stort LYXPROBLEM. För de flesta får ju inte skriva under några förlagsavtal alls. Och det finns mycket som var som också var positivt med upplägget. Att veta att boken kommer att komma ut till exempel. För har man inget avtal från början kan man faktiskt aldrig veta om det man ägnat det senaste året åt att skriva kommer att bli utgivet eller inte. Och även om det har blivit lättare med åren att få mina böcker publicerade, ju fler böcker jag har skrivit, så kan jag ju faktiskt aldrig veta om förlaget ska gilla det jag kommer med nästa gång eller inte. Och detta faktum – att inte veta om det kommer att bli något av alla ens ansträngningar (du kan säkert relatera till det!) – kan definitivt också kännas som en STOR utmaning att handskas med.

Så vad är bäst?

Efter att ha haft möjlighet att få manus antagna på lite olika sätt har jag insett att det jag mest av allt föredrar är att skriva avtal när jag har kommit en bit på vägen, kanske efter att ha skrivit halva boken. Då brukar jag ha hela berättelsen tydlig i mitt huvud och det känns riktigt bra att veta att ens ansträngningar faktiskt kommer att leda någonstans. Att det faktiskt kommer att bli en bok till slut!  

___________________________________

Tycker du att det är svårt att hitta dit för ditt skrivande? I så fall vill jag bjuda in dig till att delta i min skrivutmaning SKRIVTIAN! Med hjälp av SKRIVTIAN skapar du kontinuitet skrivandet och ökar dina chanser att faktiskt skriva klart din bok. Det kostar ingenting att delta, tar bara 10 minuter 10 dagar i rad av din tid och du kan köra igång redan imorgon! Antar du utmaningen? Läs mer och anmäl dig här.