Hanna Landahl – författare och skrivcoach – bloggar om skrivrips
Och så fanns den plötsligt i den virtuella världen som vi människor uppehåller oss i mest hela tiden. Det finns ett omslag och en presentation hos nätbokhandeln och då är allt med ens på riktigt!
Hittills har boken bara funnits i min hjärna och i ett dokument på en dator. Så det är egentligen först nu poletten trillar ned på allvar.
För det blev visst en bok, den här gången också. Och då längtar jag plötsligt väldigt mycket till nästa steg i processen – att få hålla den i handen.
Den närmar sig nu, den där barnboksdebuten. Jag har fram tills nu haft mycket gott självförtroende i den här utgivningen. För det blir ju så fantastiskt bra detta!
Men så slår den mig med allt vad den har. Den hämtar stekpannan och dunkar till mig rakt i skallen. Och den visar ingen som helst barmhärtighet, utan fortsätter att slå ända tills jag hukande inser att allt jag någonsin har trott om boken, om mig själv som författare, är långt långt borta.
Kvar på marken finns bara den ynkliga lilla varelsen som tydligen är jag. Och den där krigiska skräcken förstås.
För plötsligt ifrågasätter jag allt, precis allt, med boken. Idén är ju usel, karaktärerna platta och dialogerna låter konstlade. Det borde jag väl ändå ha märkt för länge sedan? Och vem är egentligen lilla jag att komma här och tro att jag har något att säga?
Men då, mina vänner, då gäller det att blunda och göra sitt allra bästa för att koncentrera sig på de där andetagen. För, ni vet, det kommer ju att ge med sig. This too will pass, och så vidare. För skräcken kommer snart att ge sig av, på jakt efter nya författare med nära förestående boksläpp, att banka i huvudet. Det är det enda man med säkerhet kan veta.
Och kvar blir förhoppningsvis jag och den där superfina boken som jag tydligen har skrivit. Och då är jag kanske äntligen redo.
Bok nummer tre är snart klar! Hurra! Jag har skickat Förlåt för hålet till förlaget efter den sista redigeringsrundan och nu är det väl mest bara att vänta. Datum för boksläpp är ännu inte satt, men om cirka två månader kommer jag ha släppt min första barnbok! Fantastiskt och härligt och allt det där.
Men.
Att den här barnboken skulle bli min bok nummer tre hade jag fram till i höstas inte direkt tänkt mig. Istället hade jag tänkt mig att min tredje bok skulle bli ytterligare en roman och den här gången om tre kvinnor som drabbas av cancer och som blir vänner på en buss till Borås. Allvar och humor precis som tidigare. En toppenidé, tyckte jag! En inte alls så där jättebra idé tyckte mitt förlag.
Men är det något som jag har lärt mig på den här författarresan så är det att det kan vara bra att gardera sig. Att inte satsa alla sina kort på ett och samma manus. För det kan vara så, också för oss som fått några böcker utgivna – och ni som har nickat till lite i det här spretiga inlägget kan passa på att spetsa öronen, för nu ska jag berätta en hemlighet – det kan alltså vara så att ditt underbara manus bara uppskattas av … dig själv. Eller knappt ens det om du har otur. Och detta alltså även om du inte är debutant. Så kan det dessvärre bli. Jag vet. Många som skriver vet. Vi pratar bara inte så ofta om det. Och då, när man inser att det man filurat på kanske under flera år, inte kommer att möta någon publik alls, utan istället förpassas till det så kallade arkivet, då kan det kännas väldigt bra att ha något annat halvfärdigt projekt att ta tag i. Att, när man kravlar runt där på botten och försöker ta sig upp ur gyttjan, inte behöva börja om helt från första början.
Jag hade ett sådant halvvägsprojekt att gräva ned mig i när förlaget sa nej. Och det var väldigt skönt.
Och nu, när den här boken om tioåriga Aston som har så väldigt svårt att hantera sina känslor (som jag för övrigt är väldigt stolt över och om någon frågade mig idag vilken av mina böcker jag gillar mest so far, så skulle jag nog säga denna!), snart finns i tryck så har jag dragit det här med att gardera sig ännu längre och jag har hela tre (!) skrivprojekt på gång i olika stadier.
Kanske är det att göra det lite svårt för sig själv, inte vet jag. Eller så blir 2019 mitt mest kreativa år någonsin. Det får helt enkelt tiden utvisa.
Läser manuset till nya boken ”Förlåt för hålet” högt för min nioåring. Och jag njuter hejdlöst av att han faktiskt verkar vilja lyssna. På riktigt. Och han ställer frågor och kommer med idéer.
Förra vintern sa han åt mig att jag ju var så vansinnigt tråkig som bara satt här hemma och skrev berättelser för vuxna hela tiden. Om jag nu skulle sitta där framför datorn kunde jag väl åtminstone skriva en bok för barn?
Jo, sa jag. Det vore väl kanske inte mer än rimligt?
Så jag skrev den här boken som handlar om tioårige Aston som har olika diagnoser inom npf och som har lite svårt att hantera sina känslor. Och som jag kommit att älska Aston! Varje gång jag läser manuset tycker jag alltmer om den här lille killen. Får man säga så om något man själv har skapat? Det här är nog faktiskt den bok jag har tyckt mest om av de böcker jag hittills har skrivit.
Tillbaka till högläsning i sängen med min yngste son. Han har varit skeptisk. Inte velat lyssna och jag har inte velat propsa. Morsans bok liksom. Kanske mest pinsamt? Men sedan ville han plötsligt en dag. Och varje kväll är jag väldigt glad över det.
Tack snälla Jimmy Freidenfelt Blom för de strålande bilderna! Det gjorde du riktigt bra, trots urusla förutsättningar i lunchrusningen.
Sista bilden föreställer mig och Linda Mickelsson som gör de fina illustrationerna i ”Förlåt för hålet”. Jag hoppas och tror att vi två ska göra många fina, roliga och kanske lite sorgliga barnböcker tillsammans i framtiden!
Efter många vändor fram och tillbaka har jag nu beslutat mig för att slänga mitt manus om de tre kvinnorna som får cancer. Eller åtminstone lägga det i byrålådan där jag kommer försöka låta det bli liggande under överskådlig framtid. För det var ingen som jublade. Förlaget har varit minst sagt tveksamt sedan jag visade den första versionen för dem för många månader sedan. Men jag har försökt skriva om och rädda. Få förlaget med på tåget.
Men i förrgår fick jag nog. Att rädda ett manus till varje pris är dumt. Och det är förödande för skrivlusten. För jag har tyvärr tappat den under den här segdragna processen. För i takt med att mitt förlags intresse för manuset har förblivit svalt har min egen tro på det börjat vackla. Förstås. För processen är skör. Och för att orka sitta alla de för timmarna som det tar att färdigställa en roman måste den där grundtron vara intakt. Det måste finnas en potentiell framtid för det man gör. Så när tvivlet (alltså det riktiga tvivlet, som är något annat än att man stundtals tycker att det man skriver är dåligt) smyger sig på, är det fara och färde.
Så jag har kastat. Jag har slängt och rensat ut. Och trots att det är sorgligt och gör ont i hjärtat för det också med sig en stor lättnad. För äntligen kan jag börja om med något nytt. Äntligen kan en ny historia börja ta form. Och det är ju ändå det som är själva drivkraften för mig. Att få berätta historier.
Nu är det klart! Våren 2019 kommer min nya barnbok ut på Idus förlag. Jag ser väldigt mycket fram emot detta, framför allt eftersom min nära vän, den grymma illustratören Linda Mickelsson ska illustrera. Det blir något nytt och väldigt välkommet att vara två om en bok. Att inte stå ensam där när den usla recensionen kommer eller när man bara är glad och stolt över boken.
Semmeltricket blir min tredje bok, men den första barnboken. Boken är en kapitelbok och riktar sig till barn i typ tioårsåldern (skulle tro att den hamnar i kategorin 9-12 år).
Då så. Då är det väl bara att kavla upp ärmarna och börja redigera?
Författarskapets mest framträdande särdrag är utan tvekan detta vänteläge som jag nu åter befinner mig i. Det är speciellt. Väldigt speciellt eftersom författaren går från att vara uppslukad av sin text, nedgrävd i den, andas den, till att vara fullständigt avskärmad från den, på mindre än en sekund. Ett knapptryck bara så svävar alla de där orden, människorna som författaren har skapat, iväg ut i cyberrymden, mot någon annans dator, mot manusmöten och lektörer, mot förläggare och redaktörer. Mot kritiska ögon som ska mala sönder den där texten igen. Förhoppningsvis förfinas den med hjälp av alla dessa ögon, men författaren som är satt på vänteläge, kan inte veta något om det i detta skede. För hen är plötsligt avklippt. Bortkopplad. Och hur ska hen då kunna veta om alla de där orden som nyss upptagit hela hens värld, kommer att vara betydelselösa i någon annans ögon? Kanske rör det sig enbart om värdelösa papperskorgsord? Meningslösa för alla utom för författaren själv?
Kanske slaktas mina två manus just i denna stund. Kanske kastas de i papperskorgar medan jag sitter här och snyter min förkylda näsa. Det är sånt man inte har en aning om i detta vänteläge.
Det enda jag med säkerhet kan veta är att vänteläget kommer att gå över. Tids nog. Och att det kommer att återvända. Så länge jag fortsätter att skriva, så länge viljan att bli publicerad hänger sig kvar, kommer jag att hamna just här. I vänteläget. Lite då och då och på en väldigt obestämd tid.
Nu närmar den sig. Med stormsteg. Och överallt i sociala medier översköljs jag av monternummer och seminarietider. Och ja, jag ska också dit! Med skräckblandad förtjusning. För visst älskar jag det. Att jag i år faktiskt har kommit så långt att jag har fått en punkt i det officiella mässprogrammet. Att jag nu är en av dem som får vara med. Alltså på riktigt. Får bo på hotell och äta middag. Och jag ges utrymme att prata om min bok och mitt skrivande. Jag känner mig djupt tacksam för det.
Men jag är också rädd. För egentligen är jag en ganska blyg person. Har svårt för mingel och känner mig oftast fel och extremt stel i situationer där man avslappnat förväntas konversera om ingenting. Eller om allt? Det är väl just det jag inte vet. Inte fattar. För det var ju aldrig därför jag började skriva romaner.
För det är väl sällan man gör just det. Få av oss skriver romaner för att få mingla på fester och för att stå längst fram på en scen. Det är i alla fall vad jag tror. För dessa två aktiviteter är så väsensskilda. Två ytterligheter. Att skriva är något mycket inåtvänt och ensamt. Att stå på en scen den fullständiga motsatsen.
Men nu ska jag ju dit! Och jag peppar mig själv! Har köpt nya, fina kläder och försöker säga till mig själv att jag fixar det här. Och det kommer jag ju att göra. Dock med ett fladdrande hjärta.
Under två timmar har under hela sommaren varit med i Adlibris sommarrea och kostar just nu bara 99 kr, vilket ju är löjligt billigt för en inbunden bok! Nu är rean snart över och jag har ett tag tänkt att folk ju måste få veta att man kan köpa den här fantastiska boken (ja ja, jag är kanske lite partisk här) till priset av en pizza (i alla fall om man vill ha något mer än burkchampinjoner på). Och idag kunde jag helt enkelt inte hålla mig längre. Jag fick väl bli en sell-out då.
Så jag provade något nytt. Jag laddade ned något slags kollage-app och försökte få till något stylish såsom jag förstått att andra (väldigt proffsiga) instagramanvändare brukar göra. För det är så jag jobbar – jag härmar andra – eller låter mig bli inspirerad. Det beror lite på hur man väljer att se på det. Men vet ni vad som hände? Jag blev sjukt nöjd! Så nöjd att en plötslig hybris kom över mig och fick mig att göra ytterligare något som jag aldrig gjort tidigare. Jag svarade helt enkelt ja på frågan om jag ville marknadsföra inlägget. Och vips så var inlägget sponsrat. Av mig. Hundra kronor kostade det. Precis som en pizza. Eller en fin inbunden bok med mitt namn på.
Det var därefter det hände. Jag upptäckte att man kunde få en väldigt detaljerad statistik över hur många som sett mitt inlägg. Så resten av dagen var jag bara närvarande i hemmet i fysisk form. Hjärnan funderade över statistiken. Inte för att jag riktigt fattade vad den innebar, men en sak kunde jag hur som helst se – att en massa människor som inte följer mig i vanliga fall verkar få upp mitt inlägg i sin feed. Och det gjorde mig märkligt upprymd.
Men nu, när hybrisen har lagt sig, och jag inser att mitt lilla kollage ser ganska taffligt ut undrar jag hur klokt det egentligen är att leka marknadsföringsgeni. Kanske gör min oseriösa lilla kampanj bara saker och ting sämre för min bok? Men det får jag ju aldrig veta.
Kanske kommer det en dag när någon mer än min elva-årige son sätter ned foten och säger att det nog kanske, faktiskt, är dags att lägga ned (se mitt förra inlägg), men till dess kommer jag med stor sannolikhet fortsätta försöka. För kanske finns nästa läsare där någonstans, inom räckhåll för ytterligare ett instainlägg? Kanske är den läsaren du?