Tre tips på vad du kan göra när du fastnar i skrivandet

Bild av Gerd Altmann från Pixabay

Är det något du kan vara helt och hållet säker på när du skriver en bok, så är det att du kommer att fastna. Tids nog och i någon del av skrivprocessen. Här följer tre tips på vad du kan göra när detta händer.

  1. Hoppa över partiet du just nu skriver på! Om det känns tungt, svårt eller som att orden helt enkelt inte kommer till dig som du vill, testa att bara strunta i den del du skriver på just nu. Hoppa framåt i berättelsen. Börja på nästa kapitel eller skriv slutet (om du har bestämt hur det ska vara). Det som händer när du lämnar stället där du kört fast och fokuserar dina tankar på en helt annan del av berättelsen är att du öppnar upp för nya tankebanor.
  2. Rör på dig! Att skriva är inte bara att sitta vid tangenterna. Det är att använda hjärnan och TÄNKA på din berättelse också. Jag tänker som allra bäst när jag är ute och går med min hund eller när jag rör mig på andra sätt (rensar ogräs, viker tvätt, dammsuger, joggar). Poängen är att du ska välja aktivt att fokusera dina tankar på din berättelse när du gör något annat. Detta har varit ovärderligt för mig när jag har skrivit mina böcker och jag vet faktiskt inte hur många knutar som har lösts upp under mina otaliga hundpromenader!
  3. Kom närmre karaktärerna! Om du har fastnat, använd skrivtiden till att lära känna dina karaktärer bättre. Att gräva djupare i deras innersta, deras drömmar och mål, deras bakgrund. Det kommer att ge dig en bättre känsla för hur de agerar i olika situationer, vilket kommer att hjälpa dig framåt. När du gör detta – om du skriver ner det eller bara tänker – är det dessutom inte nödvändigtvis något som måste finnas med i din berättelse. Du skapar detta för din egen skull, för att göra det lättare för dig själv att komma framåt. Och vad händer när du vet att det du skriver inte kommer att stå i någon bok? Jo, prestationskraven lättar och orden kommer åter flöda friare!

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Jag kunde debutera – det kan du också göra!

En mäktig känsla!

Det absolut största med att debutera var att få se min bok på bibblan för allra första gången. Det var liksom det ultimata beviset på att det var verkligt. Den stod ju där på hyllan, så då måste jag alltså ha skrivit en bok. En riktig bok.

Den där känslan jag hade kring debuten, då jag fick uppleva allt med att släppa en bok för allra första gången, önskar jag ofta att jag kunde få uppleva igen. Storheten i alltsammans. För det är stort. Mäktigt. Men det går ju inte att återuppleva något stort som händer för första gången. Det är lite samma sak som den första kärleken. Det blir helt enkelt inte på samma sätt nästa gång.

En hisnande känsla

Det är något riktigt stort över att ha skrivit en massa ord som har sammanfogats, fått mening och till slut blivit en hel berättelse som lämnar boet och letar sig ut i världen för att hitta sina läsare. Som kanske ska få sina läsare att le igenkännande, förfasas eller fascineras. Roas.

Vissheten om att det var jag som hade hittat på allt som gick att läsa i den där boken, vilken stod där på hyllan bland alla de andra böckerna, med sitt fina omslag, sin välkomponerad baksidestext och sina hårda pärmar, var svår att ta in. Hade det inte varit för mig hade inget av de där orden blivit skrivna alls. Någonsin.

Det var en hissnande känsla. Väl värd att ta på allvar. Och jag önskar att jag då, när det begav sig, hade haft sinnesnärvaro nog att bara vara i den där känslan. Att bara njuta av den. Men det kunde jag inte. För jag var nervös. För recensionerna, för försäljningssiffrorna och för om min nästa bok skulle bli utgiven eller inte.

Det kan hända dig också!

Tror du mig inte? Men så är det. Jag ska berätta varför.

Det figurerar många fördomar om vem som kan bli författare och vem som inte kan blir det. Här är några:

  • Man måste vara en kändis för att få ge ut en bok! Fel! Troligtvis är det visserligen lättare för någon som har en stor följarskara i sociala medier att bli antagen av ett förlag eftersom förlagen i den stora följarskaran ser goda möjligheter att nå ut med boken. Men jag kan utan problem rabbla upp hundra utgivna författare som inte var kända överhuvudtaget innan de debuterade. Och jag lovar dig, ingen hade någonsin hört talas om mig innan jag debuterade (det är visserligen inte många som har gjort det nu heller, men det är en helt annan historia!).
  • Man måste ha velat bli författare och ha skrivit i hela sitt liv. Fel! Tror du att Jens Lapidus hade utbildat sig till jurist och sedan jobbat i flera år som brottsmålsadvokat om hans pojkdröm hade varit att bli författare? Det tror inte jag. Själv kom jag på att jag ville bli författare när jag var trettioåtta år gammal och det finns mängder av författare som i först mogen ålder har kommit på att de vill skriva böcker.
  • Man måste ha gått en massa utbildningar inom litteratur och skrivande för att lyckas debutera! Fel det också. Naturligtvis kan det underlätta att lära sig hantverket innan man börjar skriva. Men jag vill ändå hävda att majoriteten av alla världens publicerade författare (undertecknad inkluderad!) aldrig har gått i någon som helst författarskola.

Men talang då? Måste man inte vara född med en sådan? tänker kanske du. Ja du. Kanske är det så. Jag vet faktiskt inte. Men vad är egentligen talang när det gäller skrivande? Vi kan väl ändå vara överens om att ingen människa kan skriva berättelser från födseln? Och det är en ganska tråkig syn på människan och på individens möjligheter till utveckling att förlita sig på talang. För om allt handlade om talang skulle det ju inte vara någon idé att kämpa saker och ting. Man kunde bara ge upp med en gång när man inte lyckades. Eller hur?

Intresse, vilja och mängder av jobb

Jag tror inte att det är så det funkar. Jag tror istället att det handlar om något annat. Vi är visserligen födda med olika förmågor som gör att vi har svårare för en del saker än för andra. Men med intresse, med en vilja och med hårt arbete så kan vi lära oss och vi kan utveckla de färdigheter vi hade från början.

Du har väl hört talas om de där tiotusen timmarna som det visst ska krävas för att vi ska bli riktigt bra på någonting? Det är dem som jag tror på. Alla de där timmarna som du lägger ner för att du tycker det du gör är så roligt att du inte vill göra något annat överhuvudtaget. Allt det där du tar reda på, allt du googlar, att du sitter här och läser det här långa blogginlägget. Det är saker som betyder något på riktigt.

Men framför allt är det en sak som du måste göra om du vill bli författare. Är du med? Jag återkommer ofta till detta, men det kan inte nog betonas.

Du måste göra jobbet

Du måste sitta där all den där tiden som det tar att skriva en bok. Du måste trivas med ditt eget sällskap och med att umgås med de karaktärer som du skapar. Och du måste tro på att det går. Tro på att du kan.

Och om du gör det – om du gör jobbet och tror på att det faktiskt kommer att gå – då kommer du lyckas. Då kan du också debutera. Då kan du också en dag få se din bok på bibblan. Kanske kommer den att stå där bredvid min?

______________________________________________________

Tycker du att det är svårt att hitta dit för ditt skrivande? I så fall vill jag bjuda in dig till att delta i min skrivutmaning SKRIVTIAN! Med hjälp av SKRIVTIAN skapar du kontinuitet skrivandet och ökar dina chanser att faktiskt skriva klart din bok. Det kostar ingenting att delta, tar bara 10 minuter 10 dagar i rad av din tid och du kan köra igång redan imorgon! Antar du utmaningen? Läs mer och anmäl dig här.

Hanna tipsar – var alltid redo med anteckningsblocket!

Jag hittar inspiration till det jag skriver om överallt i tillvaron. Det gäller att vara nyfiken och att inse att något när som helst kan dyka upp. Detta förhållningssätt kan faktiskt förvandla det mest mediokra i tillvaron till något mycket spännande!

Något jag har utvecklat under mina år som författare är min nyfikenhet på omgivningen. För jag har insett att faktiskt aldrig kan veta när något spännande kan dyka upp mitt framför mig. Dessutom utvecklat min förmåga att tjuvlyssna på andra!

Generellt kan jag säga att jag hämtar inspiration från allt som händer runt omkring mig. Sånt jag är med om, ser och hör talas om. Sånt jag ser på nyheterna. ⁠

⁠Livsfarlig att ha i din närhet

Jag låter mig inspireras av tanten som säger något högst vardagligt till sin man på Ica. Av receptionistens snorkiga sätt hos Folktandvården. Av de storslagna drömmarna hos deltagarna i teveprogrammet ”Husdrömmar”. ⁠

Jag snor vitt och brett från folk som korsar min väg. En replik här, en företeelse där. Och när jag tycker mig se ett mönster i tillvaron, då går min hjärna i spinn. Fram med mobilen, anteckna nu för sjutton, Hanna! Nu med en gång! För skriver jag inte omedelbart ner det, kommer det aldrig att ha funnits. ⁠

Det är praktiskt taget livsfarligt att ha mig i din närhet. För du kan aldrig riktigt veta vilket litet karaktärsdrag som dyker upp i min nästa bok!

Nytt grepp

Jag har i dagarna börjat skriva på ett nytt skrivprojekt och i detta projekt testar jag ett nytt grepp. Jag vill den här gången att en viss känsla ska genomsyra min text. Och den känslan har jag hittat i två olika teveserier. Detta göra således att jag just nu har det härliga (men aningen tidsödande!) jobbet att plöja dessa två serier.

Inspirationen kan komma från vitt skilda håll, tänker jag. Men det är viktigt att vara öppen, att ha tentaklerna ute och att falla offer för myten om den gudomliga inspirationen som en dag rakt ur tomma intet ska trilla ner i ditt knä. Jag är nämligen ganska säker på att det inte kommer att hända. För inspiration tror jag främst uppstår när du processar nya intryck från omvärlden.

Så, mitt råd till dig som tycker att inspirationen tryter: Ut och lev livet! Gör saker, träffa människor, lyssna på poddar, se på teve, åk buss. Och ha alltid anteckningsblocket eller mobilappen redo! Och ha tilltro till dig själv och till skrivprocessen! Tids nog kommer någon att korsa din väg och få din hjärna att börja arbeta. ⁠

___________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Skriv om det du redan kan!

Ett skrivtips som jag inte kan tala mig nog varm om är just detta. Gör det inte svårare för dig än du behöver och använd dig av de kunskaper du redan har. Kort och gott: Gräv där du står! ⁠

Att gräva där jag står, eller åtminstone i den absoluta närheten, är något jag har gjort i alla mina böcker. Och det handlar inte bara om att jag är lat (vilket jag visserligen är!) utan också om att skrivandet kommer lätt när jag vet vad jag pratar om. Och det är viktigt, tycker jag! För då dansar fingrarna över tangenterna och jag har lätt för att nå det där flowet i skrivandet som jag alltid eftersträvar.

Och jag märker DIREKT när jag är inne och tassar på marker jag inte känner mig trygg i. Jag blir osäker och börjar tvivla på mig själv. Är jag verkligen är kapabel att skriva om det här? Detta märks förstås också på resultatet. För att skriva om sådant jag inte kan tillräckligt om, som inte är grundat långt där inom mig, gör mig feg. Och en feg författare får inget flyt i skrivandet. En feg författare skriver i förlängningen inga bra texter.

Vad är du beredd att stå för?

Du kanske känner dig osäker på vad du kan lämna ut om dig själv. Det är fullt förståeligt och det väljer du naturligtvis helt själv. Och det är viktigt att tänka igenom vad du är beredd att stå för och inte. Annars kommer du bara få det jobbigt senare i processen när boken du skriver ska publiceras. För det ska den ju! Visst?

Men jag vill säga en sak som kan få dig att känna dig aningen mer trygg. Om du skriver skönlitterärt kommer ingen någonsin få veta vad som är sant och inte, om du inte vill. Visst kan läsarna spekulera om det, men du väljer själv om du vill avslöja det eller ej.

För allt är förstås inte sant i en skönlitterär text. Det hör ju till genrens hela idé, eller hur? Och du kommer ju att förklä de delar som är sanna. Du kommer ju att blanda ihop det du har tagit från verkligheten med sådant du hittar på.

Och jag är övertygad om att alla författare använder delar av sig själva och sitt eget liv i sina berättelser. För vad ska de annars utgå ifrån? Om jag ska gestalta mina karaktärers känslor, måste jag ju utgå från mig själv. Jag kan inte på allvar veta hur det känns i någon annan.

Nära och kära

Men vad ska dina nära och kära säga? kanske du tänker. Mitt tips – så långt det är möjligt, lämna dem utanför din berättelse! Om du inte har för avsikt att hämnas på något vis, förstås. Nej, men allvarligt talat. Man måste vara rädd om dem man har omkring sig och vill du använda dig av något hos dem, bädda in det väldigt noggrant.

Tre tips om vad som verkligen underlättar när du skriver en bok

  1. Ge karaktärerna ett yrke du vet något om
    Detta har jag använt i nästan alla mina berättelser. Och här har jag lite tur, för jag har hoppat runt och jobbat med en massa saker, vilket betyder att jag har mycket att gräva i på den här fronten. Och det underlättar verkligen att känna till det yrke som karaktärerna arbetar inom, tycker jag. För det är svårt att lära sig alla detaljer om ett yrke så pass bra att man kan gestalta det på ett trovärdigt sätt. Och karaktärerna kan ju faktiskt ha vilket yrke som helst. Det vore hur intressant som helst med karaktärer som var bagare eller lokförare, tycker jag! Var är alla de berättelserna? Alla måste faktiskt inte vara poliser …

    Staffan Lindström som är huvudkaraktär i två av mina romaner (Under två timmar och Ljuskällan) är tjänsteman på Migrationsverket. Varför då? tänker du. Jo, därför att jag har varit det, förstås. Det låter kanske inte så himla sexigt för en romankaraktär? Nej det är det ju inte heller. Men det kan väl vara intressant ändå?

  2. Släpp loss din fantasi i en miljö du känner till
    Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag har svårt att hitta på miljöer helt från scratch i mitt huvud. Jag ser dem liksom inte framför mig. Därför har jag i alla min böcker utom en, använt mig av existerande platser. Och jag har också låtit karaktärerna flytta in i hus som jag känner till. Detta underlättar enormt mycket för mig eftersom jag då lätt kan berätta om hur det ser ut, faktiskt in i detalj, eller i alla fall ha det helt klart för mig i mitt huvud när jag skriver. Om jag inte gör så här är det stor risk att jag glömmer av hur det ser ut mellan skrivpassen.

    Jag har använt mig av min systers hus, min farfars hus och ett av husen jag själv har bott i. Och det här tricket kan du använda dig av även om huset du skriver om ligger på en helt annan plats än det verkliga huset gör. I fiktionen kan du ju flytta huset vart du vill!

    På det här sättet ger jag mig själv vissa ramar och det är ju tråkigt kan man tycka. Men för mig ger det faktiskt istället kreativiteten en kick i rätt riktning om jag har något att förhålla mig till.

  3. Ge karaktärerna sjukdomar eller andra åkommor som du har din närhet
    Om dina karaktärer ska ha någon slags sjukdom, funktionsnedsättning eller allergi (vilket i sig kan vara ett bra tips för att göra dina karaktärer mänskliga) är det också bra att välja något som du redan är bekant med. Detta för att researchansträngningen då blir minimal och det ger dig dessutom bättre förutsättningar att skriva fram trovärdiga karaktärer.

_________________________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Skrivledig?

Alldeles nyss skickade jag den omskrivna varianten av mitt manus till förlaget och jag vet, rent intellektuellt, att det är någonting som är riktigt bra med det. Det är SKÖNT. Jag är KLAR för den här gången och nu väntar nya redigeringar av manuset först efter sommaren. En välbehövlig paus. Semester. Sommarlov.

Fast ändå undrar jag.

För vad ska jag nu ta mig för? Och jag inser att jag inte riktigt vet det och det gör att det känns lite tomt där inuti. Så mycket tankar som kretsat kring den där berättelsen, vad ska de nu bytas ut mot? Jag antar att jag väl måste låta det var tomt ett tag. För tomt är nog bra. Att inte tänka så himla mycket hela tiden, att inte ställa så mycket krav på sig själv. För jag är väldigt trött och vet att jag skulle må bra av att bara få vara lite ledig. Också från skrivandet, tror jag, antar jag, för min hjärna är ganska trög och mina ögon torra. De behöver nog vila. Hela jag behöver vila. På riktigt.

Okej då. Vila.

Men hur gör man? Alltså på riktigt? Hur stänger man av en hjärnan som alltid går på högvarv?

I don´t know.

Nähä nä.

Så vad ska man då ta sig till? Det troligaste är att jag inte tar ledigt. Inte nu heller. Istället är sannolikheten stor att jag ganska omgående, typ i morgon eller kanske redan i kväll, kastar mig in i nästa projekt, vilket det nu må vara. För jag har ju en hel lång lista över böcker som ska skrivas, både barnböcker och romaner för vuxna, och kanske får jag till på köpet snart svar på om den där ljudboksserien som jag kanske ska skriva verkligen blir av och sedan …

Nej. Vänta lite nu. Jag tror jag tar en promenad med hundarna först.


Detta med framgång

Härom dagen kände jag, med anledning av ett inlägg i en Facebook-grupp för författare, mig manad att reflektera lite kring detta med framgång.

När jag ”utvärderar” mina prestationer känns det oftast synnerligen avlägset att betrakta mig själv som en framgångsrik författare. Jag? Framgångsrik? Knappast.

Varför?

Om jag ska rabbla några viktiga framgångsattribut som snabbt poppar upp i min hjärna, skulle jag säga att följande händelser i en författares liv gör en författare framgångsrik:

– såld till utlandet

– böcker som säljer slut och trycks i nya upplagor

– efterfrågad på bibliotek, bokmässor och i andra litteratursammanhang

– boksigneringar med lång kö

– recensioner i stora dagstidningar

– ligga på topplistor

– få biblioteksersättning, stipendier och royaltyutbetalningar

– vinna priser

– att tjäna så mycket pengar att hen kan leva enbart på författarskapet.

Den enkla förklaringen till att jag inte är framgångsrik är att ingenting av detta har hänt mig.

Men.

I förrgår tipsade jag i en annan Facebook-grupp om att ”Under två timmar” nu har kommit som pocket. I tråden som följde fick jag bland annat följande kommentarer.

Jag blev så oerhört glad för dessa kommentarer! Och är inte detta en framgång, vad är det då?

När jag funderar vidare över vad framgång egentligen innebär, alltså för mig, inser jag att jag har åstadkommit massor de senaste fyra åren. Här är några exempel:

– skrivit och fått tre böcker i olika genrer publicerade av traditionella förlag

– fått inte obetydliga förskott

– skrivit avtal om en fjärde bok (vilken snart är klar) med mitt jättefina förlag

– varit inbjuden till bokmässan i Göteborg tre gånger

– fått bli sminkad och tagit urproffsiga författarbilder

– blivit intervjuad live i radio två gånger

– blivit intervjuad upprepade gånger i lokaltidningarna, i Aftonbladet, i Amelia, i en podd

– blivit recenserad av mängder av bokbloggare och instagrammare

– blivit recenserad i Östgötacorren, Jönköpingsposten, Göteborgs-Posten, Tidningen Arbetet

– fått en agent som försöker sälja en av mina böcker utomlands

– två av mina böcker har blivit centralt inköpta av Akademibokhandeln och Ugglan. En bok finns på Pocketshop

– blivit nominerad till ett författarpris

– fått massor av läsarreaktioner från människor som har uppskattat mina böcker, bland annat flera mejl från för mig okända personer.

Ibland behöver en stanna upp och fundera över vilka glasögon en använder sig av när en dömer sig själv och sina prestationer. Och ibland kanske det är vettigt att vända blicken från det som en (ännu) inte har åstadkommits och istället fokusera på allt fantastiskt som faktiskt har hänt. För kanske upptäcker en då att en inte alls är speciellt misslyckad som författare. Men framgångsrik? Nja, det sitter allt långt inne.

Strax efter Harry Potter

Ett sådant här tillfälle måste förstås fångas på bild! Aston tätt bakom Harry P hos Adlibris! Och strax framför nyutgåvan av klassikern Ebba och Didrik.

Klart att detta är en ögonblicksbild. Klart att det inte kommer se ut så här imorgon. Men trots det är känslan just nu väldigt positiv.

För jag tror faktiskt att det går ganska bra för boken. Mina efterforskningar (googlingar) visar nämligen att den har börjat hitta ut till mängder av bibliotek runt om i Sverige. Och dessutom har det börjat trilla in en massa omdömen som än så länge ganska samstämmigt antyder att människor faktiskt verkar gilla Aston. ?

Fantastisk recension!

Förlåt för hålet har fått sin allra första recension och det är förmodligen den finaste recension som någon av mina böcker har fått och dessutom av självaste Bibliotekstjänst!

En stor sten faller från mina axlar. För innan den första recensionen har kommit, har man faktiskt ingen som helst aning om hur det man skrivit ska tas emot.

”Det här är en kapitelbok som både liknar och inte liknar andra. Huvudpersonen, Aston, blir osams med sin bästis, saknar sin mamma som jobbar utomlands, och träffar en spännande tjej som blir en ny kompis. Så långt inget direkt nytt. Men Aston har också adhd och autism. Det här har barnboksdebutanten Hanna Landahl lyckats skildra på ett mycket bra sätt”.

Så skriver John Karlsson i BTJ-häftet nr 7 2019. Och han skriver en massa annat fint också. Som att han tror att många barn kommer att känna igen sig i Aston. Så väldigt fint! Och det känns som om han har förstått vad jag har velat göra – skriva en ganska vanlig berättelse om en inte helt vanlig pojke.

Dessutom är det betydelsefullt. För om boken får en bra recension av Bibliotekstjänst kan det betyda att den köps in till mängder av bibliotek. Och det kan i sin tur leda till att en massa barn kommer att läsa min bok! Så kom igen nu biblioteken – fram med plånkan!

För hörni – let´s be honest. Vid sidan av att få chansen att sitta ensam i sin lya och skriva berättelser, så är väl själva syftet med allt detta knapprande på tangenterna ändå att någon faktiskt ska hitta det man har knåpat ihop och läsa det. Att ingen hittar det man skrivit känns faktiskt ganska sorgligt.

Och en sådan här recension kan faktiskt öka chansen att bli hittad. Det kan öka chansen att nå ut och att i förlängningen bli läst.


Uppföljaren

Under veckan som gick satte jag punkt för ytterligare ett manus – den här gången det första utkastet till ”Ekobyn” – en relationsroman om klimatångest och om vad vi är beredda att offra för någon vi älskar. Och det som är extra speciellt med det här manuset är att det är en uppföljare, en fristående fortsättning, på ”Under två timmar”.

Och det har gått rasande fort den här gången. På bara några månader har ”Ekobyn” rasslat ur mig den här vintern. Jag har liksom varit som besatt av att få ur mig berättelsen, att ta mig hela vägen till slutet. Så är det verkligen inte varje gång med ett manus och inte vet jag om det blir bättre när det går undan på detta sätt, det var liksom bara så det blev i just den här processen.

Idén till ”Ekobyn” har legat och värkt inom mig väldigt länge, men att berättelsen skulle anta just den här formen, med familjen Lindström återigen i huvudrollen, var en idé jag fick i höstas.
”Får vi träffa Staffan igen framöver?” frågade nämligen min förläggare Jonas Axelsson på bokmässan i Göteborg i höstas.
”Nej”, sa ja utan minsta tvekan. ”Jag är alltför rastlös som person för att fortsätta harva runt med samma karaktärer flera böcker i rad.”

Men det var jag tydligen inte.

Och tänk så det kan bli – vilken tur att jag är en så föränderlig person, för kanske kanske får Staffan & CO nu istället fortsatt liv! Eller, det har de ju redan inne i mitt huvud, men kanske blir de också verkliga för alla er andra någon gång framöver! Det återstår ju att se nu när förlaget ska läsa och jag håller just nu andan i väntan på svar.

Och om nu allt går vägen och det blir en ny bok och jag då får frågan igen, ifall det blir någon fortsättning för Staffan och Anna framöver, så ska jag bita mig i tungan ordentligt innan jag svarar. För är det någonting som jag kan vara säker på, alltså på riktigt, så är det att det finns en sak som jag är grymt bra på – att ändra mig.

När det blir verkligt

Och så fanns den plötsligt i den virtuella världen som vi människor uppehåller oss i mest hela tiden. Det finns ett omslag och en presentation hos nätbokhandeln och då är allt med ens på riktigt!

Hittills har boken bara funnits i min hjärna och i ett dokument på en dator. Så det är egentligen först nu poletten trillar ned på allvar.

För det blev visst en bok, den här gången också. Och då längtar jag plötsligt väldigt mycket till nästa steg i processen – att få hålla den i handen.