Skriv för att ha något att redigera!

Vadå skriva för att ha något att redigera? Det låter ju fullständigt världsfrånvänt! Ska jag inte skriva för att jag älskar det? För att jag känner en lust att få ur mig den där berättelsen som jag har gått omkring och burit på så länge?

Jo, så klart! Om du känner just så. Men dessvärre är det väldigt få förunnat att älska den där berättelsen varenda minut av skrivprocessen. Och då, min vän, om det blir så för dig – då kan du ta till det här knepet och tänka att anledningen till att du skriver över huvud taget är för att ha något att redigera!

Och just detta skrivtips kan faktiskt vara ett av de allra bästa du kan tänkas få. Någonsin. Varför? För att det får prestationskraven att släppa!

För när du skriver kan det då och då kännas som att din text skulle passa allra bäst bland lågorna i kaminen, medan den sprakande blir till aska. Som att de där orden som du med möda hasplar ur dig ändå aldrig kommer bli något annat än bokstäver på en datorskärm. De kommer aldrig vakna till liv och bli till karaktärer och miljöer och spänning som någon vill ägna sin dyrbara tid åt att läsa. Så du kan ju lika väl strunta i alltsammans. Logga ut, resa dig från stolen och börja ägna dig åt något annat istället. Virkning kanske? Eller bakning. Det är ju himla gott!

Självkritiken står i vägen

Något som ofta står i vägen för alla oss som skriver är den självkritik som vi ofta känner. Även om vi egentligen vet med oss att vi faktiskt är ganska bra på att skriva, tycker vi ibland att det vi skriver håller en så låg nivå att det känns meningslöst att ens fortsätta.

Ibland kan den där självkritiken faktiskt vara så jobbig att handskas med att det helt enkelt tar stopp. Det kommer ingenting ur oss, hur mycket vi än försöker vrida på den där kranen. Eller så får vi ur oss saker, men blir så osäkra på om det duger att vi helt enkelt bara raderar texten igen.

Om du känner så här, är du definitivt inte ensam!

Jag vill hävda att alla som skriver faktiskt brottas med självtvivel då och då och jag kan verkligen vittna om att det kan kännas jättetufft. 

När jag skrev råmanuset till min senaste bok (ungdomsromanen Branden som kommer ut till hösten på Ordalaget förlag), tyckte jag ett tag att den blev så usel att jag skulle skämmas om jag skickade den till förlaget i det skick den var i. Det gick till och med så långt att jag gick in på Platsbanken.se och började leta efter nya jobb eftersom jag uppenbarligen inte kunde skriva själv och därigenom självfallet inte borde vara kapabel att hjälpa andra med sina bokmanus!

Ska inte stå där för evigt

Då, i den där hyfsat djupa självförtroendesvackan som jag befann mig i, kändes det väldigt skönt att rikta all min uppmärksamhet mot just detta skrivtips: Allt kan redigeras! För att i det läget tänka att det jag skriver just nu inte kommer att stå där för evigt – det är faktiskt förlösande. De där orden (som visserligen är fullständigt värdelösa!), de finns där just nu, just precis nu när jag skriver dem, men det spelar ingen som helst roll om de är bra eller dåliga, de kan vara lite hur som helst faktiskt. Åtminstone just nu när jag skriver det allra första utkastet av mitt manus.

Vet du varför? För det jag skriver just nu, orden som de står där i mitt Word-dokument just precis nu när jag skriver dem, kommer bara JAG att läsa. JAG och ingen annan. För när jag är färdig, när jag har kommit till slutet av det allra första utkastet, så ska jag ju redigera texten! Och jag ska inte redigera den EN gång, utan många gånger! Ord ska bytas ut, meningar ska putsas och strykas och friseras. Karaktärer ska ges bakgrundshistorier och karaktärsdrag som jag faktiskt kanske inte ens har en chans att känna till när jag skriver det där första utkastet av mitt manus!

Och om jag nu ska kunna redigare min text när jag har skrivit mitt första utkast så måste jag ju rimligtvis ha en text att redigera. Alltså måste jag ju skriva en text! Och jag måste behålla den. Jag måste låta den finnas kvar, så att jag har något att redigera när det väl är dags.

____________________________________________

Tycker du att mina skrivtips känns värdefulla? Tipsa gärna någon annan skriventusiast om Skrivpeppbloggen! Det skulle betyda mycket!

Vill du ha fler skrivtips? I gratisguiden ”Skriv klart!”, får du mina tio bästa tips på hur du kan gå vidare om du har kört fast i ditt manus. Ladda ner guiden här.

Bjud in läsaren i berättelsen – tre tips om gestaltning!

Din uppgift som författare är att hitta på en berättelse och därefter bjuda in dina läsare i texten. Kanske lyckas du till och med skapa en sådan närvaro för läsarna att de upplever att de befinner sig mitt i texten tillsammans med dina karaktärer och inte hemma i fåtöljen med sin bok där de i själv verket sitter? Det jag pratar om är gestaltningens magi! Själva konstverket när vi skapar litteratur. Så hur lyckas du med det? Här får du fem tips på vägen.

  1. Show don´t tell

    Gestalta istället för att berätta! Du har säkert hört talas om detta redan och det är just detta som brukar förknippas med gestaltning. Att inte bara berätta rakt ut vad det är som händer utan att istället hjälpa läsaren att måla upp sina egna bilder i huvudet. Så istället för att skriva: ”Mira är stressad och springer från bussen”, låt läsarna följa med Mira när hon är där i sitt jäktade tillstånd. Hur känns det inuti henne när hon är sådär stressad? I vilken kroppsdel känns det? I huvudet? I bröstet? I händerna? Vad gör hon förresten med händerna när hon är stressad? Med axlarna? Vad tänker hon på? Vad upplever hon av det som finns runt omkring? Vad ser hon? Vad hör hon? Luktar det av diesel från bussen? Eller av syrenbuskens blommor som växer strax intill busshållplatsen? Hur är vädret och hur känns det i Miras hud, i hennes ögon?

    Det här är inte gjort i en handvändning. Det kräver träning och tankemöda för att lyckas. Och du behöver använda dig av dig själv och dina egna känslor. Men du behöver också använda dig av din empatiska förmåga, alltså din förmåga att sätta dig in i hur något är för andra människor. För hur känns det egentligen för Mira just i den där stunden?

  2. Förankra din berättelse i scener

    Men gestaltning handlar om mer än ”show don´t tell”. Det handlar om att du förankrar din berättelse i scener. Det är i scenerna som din berättelse utspelar sig. En scen läggs efter en annan och som ett pussel bildar alla dina scener tillsammans din berättelse. För att få en bild av vad jag menar med en scen kan du tänka dig en film eller teveserie. Dessa är helt och hållet uppbyggda med scener. En filmscen utspelar sig på en speciell plats under en speciell tidpunkt. Nästa scen utspelar sig på en annan plats under en annan tidpunkt och så vidare. Och på samma sätt bygger vi upp våra romaner. Det är i scenerna som vi bjuder in våra läsare och vårt mål är att läsarna ska känna att de befinner sig i just det där rummet tillsammans med våra karaktärer.

    Det är ett vanligt nybörjarmisstag att inte tänka på berättelsen i scener. Berättelsen blir då lätt bara en lång räcka med händelser som inte kommer ge läsaren någon vidare känsla av närvaro. Ett annat misstag man lätt gör som aspirerande författare är att man börjar i en scen, men därefter försvinner karaktären iväg i en inre monolog med sig själv och när den är klar befinner sig karaktären helt plötsligt någon annanstans – i en helt annan scen. Det här blir rörigt för läsaren och det vill vi verkligen inte åstadkomma. Så tänk istället på att då och då, medan karaktären tänker tillbaka på något som har hänt tidigare eller för inre argumentationer med sig själv, återkoppla till scenen där karaktären faktiskt befinner sig.

  3. Välj rätt detaljer

    För att skapa närvaro behöver vi oftast inte skriva långa miljö- eller karaktärsbeskrivningar. Istället handlar det om att välja ut rätt detaljer som hjälper läsaren att tolka det vi skriver på det sätt vi önskar. Till exempel. De blå blommorna lyste i rabatten. Denna formulering är ganska intetsägande och vi får inte veta något annat än att blommorna är blå och att de finns i en rabatt. Vill du däremot säga något mer med det du skriver kan du istället välja att ladda blommorna med mer innehåll, större betydelse. Om du exempelvis vill visa vilken årstid det är och kanske ge en hint om karaktärens person kan du istället skriva: Lavendeln lyste i rabatten. Eller: Blåsipporna lyste i rabatten. Då får vi veta att den vars perspektiv vi följer kan åtminstone någonting om blommor (vet hur en blåsippa eller en lavendel ser ut) och vi får dessutom veta att det är vår eller att det är sommar.

    Vill du istället att läsaren ska förstå att karaktären inte kan någonting om blommor över huvud taget kan du skriva: Blåsipporna lyste i rabatten. Eller var det var det i själva verket sådana där lavendelblommor? Kanske blir det till och med lite fniss här? För vem vet inte skillnaden på blåsippa och lavendel? Visst säger det ganska mycket om karaktären?

    Vill du ha mer hjälp med gestaltning? Kanske ett par professionella ögon på din text? Läs mer om vad jag kan hjälpa till med här.