Under två timmar – Skrivpeppbloggen

Ingen deckardrottning direkt … Men skapa trovärdiga karaktärer – det kan jag faktiskt göra!

Är det bara jag som tycker att kulturutmärkelserna regnar ner över oss just nu? Inte nog med att tevetablån svämmar över av guldbaggar, sportpriser och grammisar. I mina sociala medier verkar det som att varenda en av mina författarkollegor är nominerade till Adlibrispriset eller Storytel awards eller vad de nu heter allihop.

Men det går ju bra! försöker jag intala mig att tänka. Kul för dem! Men det hjälper inte att jag tänker så, för innerst inne blir jag vedervärdigt svart av avundsjuka. Och det jag, de där positiva tankarna till trots, ändå känner är att det faktiskt INTE ALLS går bra. För jag hittar ju inte MINA böcker någonstans bland de där nomineringarna …

Och jag känner sådär trots att jag egentligen aldrig har förväntat mig att jag ska bli nominerad till något pris. För jag vet ju att varken är någon deckardrottning eller någon enda tidningsrecensents lilla kelgris.

Så vem är jag då som författare, kan jag inte låta bli att undrar ibland …

Och när den där garden är nere för räkning, då passar minsann självtvivlet på! Det smiter in under min hud och sprider sig som värsta viruset. Och då kommer de där andra tankarna också. Och snart gör jag ingenting annat än funderar på om jag verkligen hör hemma i den här författarvärlden.

Men så finns det ju som tur är andra dagar också. Sådana som får mig att tänka att jag kanske inte är helt fel ute ändå. Att det kanske trots allt finns en liten vrå i den här bokbranschen också för mig.

Vad är det egentligen att vara framgångsrik i författarvärlden, undrar Hanna Landahl i det här blogginlägget.

Känner du mig?

Men så kommer det ju som tur är andra dagar också. Sådana som får mig att tänka att jag kanske inte är helt fel ute trots allt. Att det trots avsaknande av priser och utmärkelser kanske ändå finns en liten vrå i den där bokbranchen vars dörr har en skylt med just mitt namn på?

En dag för några veckor sedan var en sådan dag. För då damp det nämligen ner ett mejl i min inkorg från en för mig helt okänd man vars vän höll på att läsa min roman Under två timmar. Han skrev:

”Det jag undrar är om du på något märkligt sätt haft mig i åtanke när du skrivit boken eller om det är en otrolig slump?”

Jag satte morgonkaffet i halsen och trodde först att mannen skämtade. Men när jag läste vidare insåg jag att hans fråga var helt och hållet allvarligt menad. Han trodde på fullt allvar att jag hade skrivit om just honom.

Och likheterna mellan honom och min huvudperson Staffan i boken var faktiskt slående. Allt detta stämde helt och hållet överens mellan de två:

De var lika gamla
Båda hade jobbade på en specifik myndighet och dessutom under lika lång tid
Båda hade två söner som dessutom hade samma namn (!)
Båda var lite mer förtjusta i Håkan Hellström än vad som kanske kan anses accepterat för vuxna medelålders män
Båda bodde i samma stad

Praktiskt omöjligt att sno hans liv

Allt var naturligtvis helt och hållet en slump – jag går ju inte omkring och SNOR folks liv hur som helst! Och som tur var fanns det inte ens en praktisk möjlighet att jag skulle ha kunnat sno något. Detta eftersom jag skrev boken innan mannens barn ens var födda och långt innan han hade hunnit jobba på den där myndigheten sådär länge som min huvudperson hade jobbat där.

Först tänkte jag att sammanträffandet nästan var lite kusligt. Men så vände jag på det hela och insåg med ens att det faktiskt skulle kunna finnas de som hävdade att det som mannen berättade faktiskt var det ultimata beviset för att jag hade lyckats med något ganska STORT. För min bok hade hittat ut till en läsare som på allvar trodde att jag hade skrivit hela den där boken om honom och om hans liv.

Och det är ju mer eller mindre fantastiskt! För betydde inte det att jag hade lyckats skapa en alldeles mänsklig och trovärdig karaktär? Jo, det måste det faktiskt betyda.

Så trots att det inte går att hitta just mitt namn bland alla dess utmärkelser som haglar över oss just nu, så skulle jag faktiskt vilja sträcka lite på nacken här och hävda att jag minsann också är ganska FRAMGÅNGSRIK!

____________________________________

Så, vill du kanske ha lite hjälp av den här FRAMGÅNGSRIKA författaren (och skrivcoachen)? Häng med på mitt kostandsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” helt gratis!

Uppföljaren

Under veckan som gick satte jag punkt för ytterligare ett manus – den här gången det första utkastet till ”Ekobyn” – en relationsroman om klimatångest och om vad vi är beredda att offra för någon vi älskar. Och det som är extra speciellt med det här manuset är att det är en uppföljare, en fristående fortsättning, på ”Under två timmar”.

Och det har gått rasande fort den här gången. På bara några månader har ”Ekobyn” rasslat ur mig den här vintern. Jag har liksom varit som besatt av att få ur mig berättelsen, att ta mig hela vägen till slutet. Så är det verkligen inte varje gång med ett manus och inte vet jag om det blir bättre när det går undan på detta sätt, det var liksom bara så det blev i just den här processen.

Idén till ”Ekobyn” har legat och värkt inom mig väldigt länge, men att berättelsen skulle anta just den här formen, med familjen Lindström återigen i huvudrollen, var en idé jag fick i höstas.
”Får vi träffa Staffan igen framöver?” frågade nämligen min förläggare Jonas Axelsson på bokmässan i Göteborg i höstas.
”Nej”, sa ja utan minsta tvekan. ”Jag är alltför rastlös som person för att fortsätta harva runt med samma karaktärer flera böcker i rad.”

Men det var jag tydligen inte.

Och tänk så det kan bli – vilken tur att jag är en så föränderlig person, för kanske kanske får Staffan & CO nu istället fortsatt liv! Eller, det har de ju redan inne i mitt huvud, men kanske blir de också verkliga för alla er andra någon gång framöver! Det återstår ju att se nu när förlaget ska läsa och jag håller just nu andan i väntan på svar.

Och om nu allt går vägen och det blir en ny bok och jag då får frågan igen, ifall det blir någon fortsättning för Staffan och Anna framöver, så ska jag bita mig i tungan ordentligt innan jag svarar. För är det någonting som jag kan vara säker på, alltså på riktigt, så är det att det finns en sak som jag är grymt bra på – att ändra mig.

Mässan med stort B

Nu närmar den sig. Med stormsteg. Och överallt i sociala medier översköljs jag av monternummer och seminarietider. Och ja, jag ska också dit! Med skräckblandad förtjusning. För visst älskar jag det. Att jag i år faktiskt har kommit så långt att jag har fått en punkt i det officiella mässprogrammet. Att jag nu är en av dem som får vara med. Alltså på riktigt. Får bo på hotell och äta middag. Och jag ges utrymme att prata om min bok och mitt skrivande. Jag känner mig djupt tacksam för det.

Men jag är också rädd. För egentligen är jag en ganska blyg person. Har svårt för mingel och känner mig oftast fel och extremt stel i situationer där man avslappnat förväntas konversera om ingenting. Eller om allt? Det är väl just det jag inte vet. Inte fattar. För det var ju aldrig därför jag började skriva romaner.

För det är väl sällan man gör just det. Få av oss skriver romaner för att få mingla på fester och för att stå längst fram på en scen. Det är i alla fall vad jag tror. För dessa två aktiviteter är så väsensskilda. Två ytterligheter. Att skriva är något mycket inåtvänt och ensamt. Att stå på en scen den fullständiga motsatsen.

Men nu ska jag ju dit! Och jag peppar mig själv! Har köpt nya, fina kläder och försöker säga till mig själv att jag fixar det här. Och det kommer jag ju att göra. Dock med ett fladdrande hjärta.

Ett marknadsföringsgeni

Under två timmar har under hela sommaren varit med i Adlibris sommarrea och kostar just nu bara 99 kr, vilket ju är löjligt billigt för en inbunden bok! Nu är rean snart över och jag har ett tag tänkt att folk ju måste få veta att man kan köpa den här fantastiska boken (ja ja, jag är kanske lite partisk här) till priset av en pizza (i alla fall om man vill ha något mer än burkchampinjoner på). Och idag kunde jag helt enkelt inte hålla mig längre. Jag fick väl bli en sell-out då.

Så jag provade något nytt. Jag laddade ned något slags kollage-app och försökte få till något stylish såsom jag förstått att andra (väldigt proffsiga) instagramanvändare brukar göra. För det är så jag jobbar – jag härmar andra – eller låter mig bli inspirerad. Det beror lite på hur man väljer att se på det. Men vet ni vad som hände? Jag blev sjukt nöjd! Så nöjd att en plötslig hybris kom över mig och fick mig att göra ytterligare något som jag aldrig gjort tidigare. Jag svarade helt enkelt ja på frågan om jag ville marknadsföra inlägget. Och vips så var inlägget sponsrat. Av mig. Hundra kronor kostade det. Precis som en pizza. Eller en fin inbunden bok med mitt namn på.

Det var därefter det hände. Jag upptäckte att man kunde få en väldigt detaljerad statistik över hur många som sett mitt inlägg. Så resten av dagen var jag bara närvarande i hemmet i fysisk form. Hjärnan funderade över statistiken. Inte för att jag riktigt fattade vad den innebar, men en sak kunde jag hur som helst se – att en massa människor som inte följer mig i vanliga fall verkar få upp mitt inlägg i sin feed. Och det gjorde mig märkligt upprymd.

Men nu, när hybrisen har lagt sig, och jag inser att mitt lilla kollage ser ganska taffligt ut undrar jag hur klokt det egentligen är att leka marknadsföringsgeni. Kanske gör min oseriösa lilla kampanj bara saker och ting sämre för min bok? Men det får jag ju aldrig veta.

Kanske kommer det en dag när någon mer än min elva-årige son sätter ned foten och säger att det nog kanske, faktiskt, är dags att lägga ned (se mitt förra inlägg), men till dess kommer jag med stor sannolikhet fortsätta försöka. För kanske finns nästa läsare där någonstans, inom räckhåll för ytterligare ett instainlägg? Kanske är den läsaren du?

Recensioner

Det här med recensioner är ju fruktansvärt läskigt. Men som jag har skrivit förut är kanske det läskigaste av allt att inte bli recenserad alls. För om man blir recenserad, även om recensionen är högst ofördelaktig, blir det hur som helst en bekräftelse på att någon har hört ens lilla taniga röst i bruset bland alla andra röster.

Så naturligtvis väntade jag spänt efter första recensionsdagen som inföll någon gång i början av maj. Jag väntade och googlade och väntade igen. Men ingenting hände. Ingen skrev någonting.

Och så gick de där dagarna och min nervositet växte. Men så på självaste göteborgsvarvsdagen slog jag upp Göteborgs-Posten och såg en halvsidas recension av ”Under två timmar”, med bilder och allt! Min första impuls var att jubla! Min andra impuls var att springa och gömma mig på toaletten. För efter att bara ha läst några rader var det uppenbart att recensenten inte tyckte om boken. Alltså, han tyckte inte om boken alls. Eller åtminstone inte huvudperson.

Men då gäller det att agera som den vuxna person man är och tänka att alla faktiskt inte kan gilla det man gör. Att recensenten uppenbarligen inte tillhörde målgruppen. Att det säkert finns många andra som kommer att gilla boken och att det bara var lite synd att den råkade hamna i händerna på just den här människan. Det är så jag intalar mig att tänka, men förstås inte tänker. Istället tänker jag – jag har skrivit en värdelös bok.

Men efter detta magplask har boken faktiskt fått en hel hög med fina recensioner som jag är så oerhört glad och tacksam för. Och de bara fortsätter att trilla in! Några av dem tänkte jag citera här:

”Väldigt trovärdig, och den vill inte lämna mig. (…) Hoppas den når en bred och stor publik.” Agneta Norrgård, bokrecensent i SVT och SR

”Under två timmar är en mycket välskriven och tänkvärd bok. Den är också på många sätt underhållande.” Betyg 4+/5, Lottens Bokblogg

”Boken är medryckande och underhållande och jag blir imponerad av hur skickligt historien är berättad, det här är läsning som ger mersmak!” Betyg 4+/5, @villivonkansbooks

”Rolig, varm och ömsint samtidsroman som jag uppskattade mycket.” Bokbloggen Fru e:s böcker

Fler recensioner av ”Under två timmar” hittar ni här.

Och för er som ännu inte har läst boken vill jag verkligen slå ett slag för ljudboken – inläsningen av Jakob Eklund är sannerligen något alldeles extra!

Tur och retur till Borås

En tänkbar titel till min tredje roman som jag håller på och jobbar med är ”Tur och retur till Borås”. Vi får väl se om det blir just denna titel, eller ens en bok, men det var nu inte det som detta inlägg skulle handla om. Istället tänkte jag berätta om en omtumlande dag i onsdags när jag reste just tur och retur till Borås, men inte för att strålas mot cancer (som tur är!) vilket min romanfigur i den där eventuella tredje romanen gör, utan för att träffa ett hundratal bokhandlare från Ugglan och JB-gruppen.

Jag hade förberett mig väl för jag hade bara sex minuter till mitt förfogande och det som näst sista programpunkt på hela konferensen när solen lyste utanför. Ja, ni fattar. Jag hade inte direkt oddsen på min sida för att någon överhuvudtaget skulle komma ihåg vare sig mig eller min bok.

Så jag hade lagt ned mycket möda och skrivit någon form av anförande, eller tal, eller vad det nu var för något. Hur som helst sa jag aldrig det som stod på det där tummade pappret. Istället pratade jag och min förläggare på ett lite mer ”lätt och ledigt” sätt om Under två timmar.

Men nu tycker jag att det verkar lite synd att ingen ska få höra allt det där som jag hade förberett. Eller åtminstone läsa. Så här är det:

”Hej på er

Jag heter Hanna Landahl och jag är här eftersom jag har skrivit den här romanen – Under två timmar – som släpptes för några veckor sedan. En feelgood säger vissa, feelbad säger andra. Själv tycker jag att det är lite av båda. Det är hur som helst en samtidsroman som innehåller både humor och allvar och som handlar om hur viktigt det egentligen är för oss människor att följa strömmen – att vara och göra som alla andra – och vad som händer med oss när vi inte lyckas leva upp till de krav som vi upplever ställs på oss.

När förlaget frågade mig om jag kunde tänka mig att berätta om min bok för alla er så tänkte jag förstås självklart vill jag det. Sedan sa de att jag skulle få hela sex minuter till mitt förfogande och detta klockan femton och tjugofyra, den sista dagen på konferensen.

Och då tänkte jag att ja, det kanske inte blir så himla lätt att fånga er stackare som har suttit stilla i flera dagar och nu bara väntar på att släntra ut i solen och inte alls är sugna på att lyssna på någon för er helt okänd författare, men här är vi nu i alla fall och jag lovar att göra mitt bästa för att inte tråka ut er allt för mycket. Och det är ju liksom bara sex minuter och det kan ni ju alltid trösta er med om det blir lite tråkigt.

Sex minuter förresten. Det är ju nästan den kilometertid man måste ha om man som Staffan i min bok tänker springa Göteborgsvarvet på en tid under två timmar. Kanske är det någon härinne som faktiskt lyckades med den bravaden i lördags? Inte? Nej, inte jag heller. Alltså jag försökte inte. För det där med tider och lopp är inte riktigt min påse chips.

Men trots det så har jag konstigt nog skrivit en roman om en man som försöker pressa just tider och springa lopp och då har jag räknat ut att det egentligen inte räcker att springa en kilometer på sex minuter, om man nu likt Staffan vill komma under två timmar på halvmaran. Jag har istället räknat ut att man måste komma ned i en kilometertid på hela fem och fyrtiotvå om man ska lyckas med det här.

Så då passar det väl ganska bra, tänker jag, att jag helt enkelt kortar ned den här lilla stunden som jag har fått i rampljuset till just fem minuter och fyrtiotvå sekunder. Jag tycker liksom att det blir en schysst inramning. Vad säger ni om det?

Sex minuter är också den tid som det skulle kunna tänkas ta för Staffan i boken att hämta sina barn på fritids. Det är lite det han kalkylerar med. Men det tar sällan så lång tid. Istället tar det mycket längre tid. För Staffans barn är inte såna där snälla barn som han tror att andras barn är. De är istället sådana som får honom att undra när och inte om hjärtinfarkten ska komma.

Vidare så tror Staffan definitivt att det tar mer än sex minuter för hans bästa kompis Henke att få till den där ostyrigt, lite vilda frisyren varje morgon. De där lockarna som Staffan är så avundsjuk på eftersom han själv inte har så mycket hår kvar på huvudet och som får Staffans tankar att vandra iväg till Håkan Hellström, som för övrigt är lite av Staffans idol. Det är dock något han ogärna talar högt om eftersom idoler är till för andra än sådana som Staffan.

Det finns för övrigt en Håkan Hellström-låt som heter Du är snart där och som är lite längre än sex minuter och kanske är det just därför som Staffan tycker så förfärligt mycket om just den låten. För då får han vara lite extra länge med Håkan. Innan det liksom tar slut och den verkliga och tyvärr ganska tråkiga världen är tillbaka igen.

De där dryga sju minuterna som låten varar, speglar förresten ganska väl den kilometertid som Staffans otränade kropp klarar av. Dock kanske inte i hela två komma en mil.

Sex minuter är också ganska exakt den tid det tog för Staffan att bli förälskad i sin fru Anna då när det begav sig för en herrans massa år sedan. Då när de båda var unga och han fortfarande trodde att livet skulle bli någonting annat än det som faktiskt blev. Och lika lång tid tar det dessvärre numera att ligga med Anna.

Sex minuter är vidare den tid det tar för Staffan att steka falukorv om tisdagskvällskvällarna i november när ledan tränger sig in i och tar över hans kropp.

Sex minuter är också ganska exakt den tid Staffan numera står ut med kollegorna i fikarummet på jobbet på Migrationsverket.

Slutligen tar det tyvärr långt mycket längre tid än de där sex minuterna för Staffan att inse att allt det där, det som faktiskt är hans liv, är något som är värdefullt och värt att kämpa för.

Så, nu ser jag här på min telefon att det har gått ganska exakt de där fem minuterna och fyrtiotvå sekunderna som jag utlovat till er denna eftermiddag. Så jag avrundar helt enkelt där.

Tack!”

Det snurrar i skallen

Och så är jag plötsligt med i Amelia! Inte varje dag det händer. Och nu planeras radiointervju och framträdande för en massa bokhandlare i nästa vecka. Med mera. Så mycket spännande på gång!

Och då snurrar det i skallen. Runt runt snurrar det. Men det är ett härligt snurr. Ett sånt jag hoppats skulle infinna sig nu när ”Under två timmar” finns på riktigt.

Så det är väl bara att släppa taget och snurra med. Och kanske lämna mobilen lite då och då och ta med mig hundarna ut i skogen en stund för att hämta andan.

Våga vägra varvet!

Precis som min huvudperson Staffan i Under två timmar försöker jag jogga ibland. Och precis som han har jag köpt nya löparskor. Men mina var mycket billigare än hans. Jag lovar. Och jag har ingen pulsmätare. Och jag har aldrig ens funderat över att springa Göteborgsvarvet eftersom jag är sjukt dålig på att springa. Men idag sprang jag och min fina joggarkompis Arran hela fyra kilometer. Det är många löpsteg det. Och väldigt bra jobbat av oss!

Jag joggar av en enda anledning. För att det får mig att må bra. För att det för mig är den bästa tänkbara ångestdämparen.

Så varför hetsa? Varför istället skapa ångest genom att pressa sig till längre sträckor? Bättre tider? Det övergår mitt förstånd. Men så är jag ju inte heller en sån som kan stoltsera med ett snyggt pers på milen.

Boksläpp

Och så var det då dags! Äntligen! ”Under två timmar” finns på riktigt. Alltså utanför mitt huvud. På annat sätt än i en mejltråd mellan mig och min redaktör.

Som jag har väntat. Och våndats. Och längtat. Som jag har slitet mitt hår med den här boken. Men nu är det tid för mig att släppa taget och låta alla er andra bli kompis med Staffan och resten av gänget. Det är en hissnande känsla som fyller mig. Jag måste tvinga mig att stanna upp och blunda en stund. För det här är så stort.

Att få chansen att släppa en bok är omvälvande. Det är mäktigt och stort. Att få möjlighet att ge ut två böcker, ja, ni förstår säkert.

För tre år sedan, när jag skickade ”Välkommen till Himmelsta” till en massa förlag, kunde jag nog aldrig riktigt föreställa mig att jag skulle sitta här idag med två utgivna böcker. Det gäller att påminna sig om det för att förstå vad det är som egentligen händer. Alltså förstå på riktigt. Med hjärtat.

Idag har jag ägnat mig åt den surrealistiska sysselsättningen att lyssna på min egen bok. Och Jakob Eklund gör uppläsningen så bra att jag får gåshud på armarna.

Så in och lyssna nu, kära vänner. Eller läs, om ni föredrar det. För nu är Staffan inte bara min längre. Nu är han lika mycket er och det känns både läskigt och också väldigt, väldigt roligt.

När endast finlir återstår

Också denna redigeringsomgång är till ända och stunden då jag slutgiltigt ska sätta punkt för skapandet av Under två timmar, stunden då jag måste släppa taget, närmar sig i ilfart. Det är med skräckblandad förtjusning jag inser det. För samtidigt som det ska bli fantastiskt skönt att avsluta och väldigt spännande att se boken möta världen, blir jag rädd. Vettskrämd. För vad ska folk tycka? Kommer ens någon att läsa?

Självförtroendet pendlar väldigt mycket i detta skede av processen. Själv har jag helt tappat förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt i boken. Jag har nu läst den så många gånger att den bara går på repeat, om och om igen i mitt huvud. Jag tycker att jag upprepar mig, men det kanske bara handlar om att jag läste samma stycke för en vecka sedan i en annan genomläsning? Huvudet blir liksom en enda tjock och trögflytande sörja.

Tur då att jag samarbetar med sådana proffs! För jag känner mig helt och hållet trygg med att ingenting kommer att slinka förbi min oerhört duktiga redaktör Annie Murphys vaksamma ögon. Och det är jag väldigt glad och tacksam över!