Nu är det klart!

Idag, mina vänner, blev det klart! Bläcket har knappt torkat ännu, men jag kan redan nu avslöja att Under två timmar kommer att bli en bok – både en sådan man kan läsa i och en sådan man kan lyssna på!

Och vet ni – just nu sjunger mitt hjärta fantastiska melodier i tonarter min röst aldrig någonsin skulle behärska. 

För det är inte vilket förlag som helst som jag just har inlett ett samarbete med. Det är ett superproffsigt ett som verkligen tror på mig och mitt manus!

Vilket det är återkommer jag med så snart jag har fått tillbaka det underskrivna avtalet från förlaget.

Nu lutar jag mig tillbaka och njuter en stund. Gnuggar mig själv i ögonen och försöker förstå att det här faktiskt händer.

Plötslig skrivlust

Och så plötsligt drabbar den mig. Jag känner den i hela min kropp. Den har varit frånvarande hela sommaren, men så efter en fantastisk, känslomässigt omvälvande konsert med Håkan Hellström på Ullevi igår kväll, finns skrivlusten där. Helt självklar. Som en hunger som måste tillfredsställas. Den drar i mig. Ger mig inget val. Det är dags att ta ett nytt tag om manus nummer tre.

Jag ler när jag läser några rader av manuset jag nu minns att jag kommit ganska långt med. Det pirrar inom mig av förväntan. Äntligen!

För även om jag är en ivrig påhejare av att inte bara gå runt och prata om sitt skrivande, utan faktiskt på riktigt sätta sig där vid tangenterna, så måste det finnas en grundläggande lust att berätta. En längtan efter att få vara med när berättelsen blir till. För mig handlar inte skrivlust om någon slags gudomlig inspiration, men det krävs ett visst känslomässigt läge för att den ska infinna sig, som ger mig möjlighet att vilja och kunna fokusera. Nu känner jag att jag äntligen är där. Nu. Tack Håkan Hellström!

I väntan

Alltså, denna väntan. Jag har skrivit om det förr, men jag kommer hela tiden tillbaka till det faktum att väntan på att förlagen ska läsa manus är författarlivets allra mörkaste baksida. Det går liksom i vågor. Under några veckor, kanske till och med månader, ligger den där i bakhuvudet som ett lätt dis. Ständigt närvarande, med en liten tagg som då och då sticker till. Gör sig påmind. Men så ibland träder den fram med all sin kraft och skuggar tillvaron. Frustrationen över att inte kunna påverka. Att inte veta vad som ska hända. För skillnaden mellan ett ja och ett nej är så fundamental. Så avgörande inte bara för om det ska bli något av bok nummer två, utan också för om man ska orka ro i land projektet med bok nummer tre. Orka skicka också det till förlag och sitta där i omväxlande lätt dis och överhängande skugga.

Det är lätt att i teorin tänka bort det hela. Att säga till sig själv att det inte spelar någon roll. Att det där med bokutgivning är världsliga ting och att livet är bra hur det än går med författarskapet. Och så är det förstås. I teorin. Men i praktiken?

För om man vill bli publicerad är det avgörande att man också blir det.

Idag har jag gjort vad jag har kunnat. Jag har skickat mejl till de förlag som ännu inte har svarat och frågat vad som har hänt. Varför jag ännu inte har fått något svar. För visst borde man kunna förvänta sig ett svar? Visst borde förlagen, trots alla dessa manus som strömmar in i mejlkorgarna, kunna ta sig tid att skicka ett svar? Jag tycker det.

Och ett av mejlen har redan burit frukt. Ett förlag som inte hört av sig på åtta månader svarade med vändande mejl att manuset ”hamnat mellan stolarna” då det skickats till en lektör som sedan slutat. Nu ska de se till att det blir läst inom de närmsta veckorna. Så än lever hoppet. Dock med en mörk skugga hängande i hasorna.

Recensioner – på gott och ont

Välkommen till Himmelsta fick en fantastisk fin recension av Lottens bokblogg häromdagen. Bland annat skriver hon att hon tycker att det är ”…en riktigt imponerande debut”. Det är befriande när recensenten verkligen verkar ha förstått vad jag har försökt att förmedla.  Tack Lotten!

Men alla recensioner har inte varit av detta slag, även om de flesta faktiskt har det (se länkar till recensionerna här). Bibliotekstjänst gav boken den allra första recensionen och den uppmuntrade inte. Fick mig istället att tvivla på att det varit en så bra idé att ens försöka mig på att skriva en roman. Det var uppenbart att recensenten inte tyckte om det jag åstadkommit. Han hade inte fått syn på ironin i boken utan avfärdade den rakt av som platt och enkelspårig. Sånt gör ont. Inte minst då det var det första omdömet jag fick efter att boken gått i tryck. Jag vet att det är något man får räkna med. Något som hör till. Alla kan inte gilla det jag gör. Alla människor har olika smak. Logiskt sett vet jag att det är så det ligger till. Men känslomässigt svider det ändå.

Jag önskar att det inte kändes viktigt vad andra anser. Att jag kunde stå över sådant. Att jag fullt ut kunde lita på mig själv (och på förlaget!). Men i en värld där man översköljs av likes (eller inte!) är det svårt att inte dras med. Att stå emot och inte låta sig definieras av någon enstaka persons personliga åsikter.

Och som ni märker av detta inlägg – de dåliga recensionerna tar fäste. De tar plats och breder ut sig. Snärjer in sig i medvetandet medan de uppskattande, hejaropen, rinner av likt vattendroppar på en nyvaxad bil. De bra recensionerna måste jag läsa många gånger om, de måste riktigt gnuggas in, för att de ska få ta samma plats som de dåliga.

Så därför gnuggar jag nu in Lottens fina recension och alla de övriga uppmuntrande recensionerna i mitt huvud. Jag läser dem om och om igen. Låter mig marineras i dem och hoppas att de ska ta fäste och få mig att tro tillräckligt mycket på mig själv för att våga fortsätta skriva.

 

 

 

På manusmöte hos ett stort förlag!

Jag fick just en fråga från ett riktigt stort förlag om ”Under två timmar” fortfarande var ledigt! Förlaget vill diskutera manuset på ett manusmöte, vilket jag antar innebär att det har tagit sig igenom den första grovsållningen. Fantastiskt! Fortfarande långt ifrån utgivning, men det ger mig ändå hopp om framtiden! Ett så stort förlag har inte på något vis visat intresse för mig och det jag skriver tidigare, så nu gäller det att hålla tummarna hårt inför fortsättningen. Det gäller dock också att förbereda sig på en fortsatt lång väntan. 4-6 månader förvarnade förlaget om att det skulle ta. Bara att tänka på annat och fortsätta fila på manus nummer tre då…

Skrivprocessen

Det är spännande vad som händer när skrivprocessen tar fart. För några veckor sedan var jag övertygad om att skrivprojektet jag nu arbetar med var en feelgood. Nu vet jag att det inte är det. Inte alls faktiskt. Det är en roman rätt och slätt. Ingenting annat. Denna utveckling har också inneburit att projektet har bytt namn och numera heter ”Om den tar mig” och inte längre ”Tur och retur till Borås”.

Känner mig nöjd med utvecklingen. 21 500 ord skrivna. Långt kvar. Ska väl uppåt 60 000 ord innan det är något som kan kallas en roman. Men jag är på väg och det är gott nog för nu.

 

Nytänk

Efter en veckas rekreation i fjällen har tankarna börjat vandra. Igår fick Välkommen till Himmelsta en recension på en bokblogg, av vilken det tydligt framgick att recensenten inte gillade boken. Sånt händer, tänkte jag och öppnade mejlen. Där låg en standardrefusering av Under två timmar och väntade på mig. Jag försökte tänka ”sånt händer” en gång till, men det funkade inte riktigt. Men idag tänker jag ”sånt händer” och också att jag för sjutton får göra något åt saken.

Så jag lyssnade på den eminenta Skrivarpodden med Kerstin Önnebo, något som brukar ge mig inspiration och lust att fortsätta. Så också detta avsnitt som var en intervju med Lotten Skeppstedt på Type & Tell och handlade om egenutgivning. Tankarna började snurra runt i nya banor. Jag behöver ju inte nödvändigtvis sitta stilla i båten och vänta och låta andra fatta besluten åt mig, om jag inte vill. Jag kan faktiskt publicera Under två timmar själv… Svindlande tanke.

För om det nu är möjligt för författaren själv att ha en åsikt om sina egna alster, vilket jag tänker ta mig friheten att ha, så är faktiskt Under två timmar bättre än min debutroman. Tycker jag. Och det är ju inte så konstigt. För precis som med det mesta blir man bättre på att skriva ju mer man tränar. Således borde böckerna bara bli bättre och bättre ju mer jag skriver och det, mina vänner, bådar gott.

Så fylld av nytt självförtroende satte jag idag för första gången på länge fingrarna på tangenterna och fortsatte med manus nummer tre och insåg att potentialen i det manuset faktiskt också är lovande. Känns bra! Tack Kerstin Önnebo och Skrivarpodden för inspirationen!

Skrivlust

Nu, mina vänner, har det börjat klia i fingrarna. Bubbla innanför revbenen. Det sticker och drar. Pockar på. De vill återigen komma ut nu, orden. Hela mitt väsen vill sätta igång. Få ut allt det där, vad det nu är, som vill ut. Några dagars ledighet från jobb och kravfyllda sammanhang gjorde susen. Men jag avvaktar. Suger på karamellen ett tag till och ger mig själv den här tiden. För jag behöver den. Väldigt mycket behöver jag den. Och medan jag tvingar mig att låta tiden gå utan att sätta fingrarna mot tangenterna, samlar jag på idéerna som plötsligt åter poppar upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag samlar ihop dem i mobilen. Ni vet, i anteckningsappen. Jag låter dem ligga till sig där i tryggt förvar, tills det är dags.

2017 kommer också det bli ett kreativt år. Jag vet det eftersom bubblorna innanför revbenen har skvallrat. De har viskat det till den där trötta grå materian som de konstigt nog är sprungna ur. Och de smittar av sig till det grå. Långsamt långsamt skiftar nyanserna och någonting livfullt breder ut sig. Om jag bara håller ut ett litet tag till kommer bubblorna helt ta över och jag är åter på banan. Och då, mina vänner, blir det kanske en roman till.

En liten gnista av hopp

Få ledigheter har varit så välbehövliga som denna. Jag har kämpat ända in i kaklet den här gången. Segat mig upp på morgnarna och kommit hem som en spillra av mig själv om eftermiddagarna. Jag har inte orkat skriva på flera veckor. Det stackars skelettet till manus som jag nu borde plita på har legat oöppnat i sin mapp i datorn och jag har inte ens orkat bry mig. Men jag försöker tänka att det är nu det vänder. Ljuset kommer, om ett tag, att sakta och gradvis återvända och så också förhoppningsvis min energi.

En av höstens alla mer eller mindre omtumlande händelser som har fått min energi att sina är i själva verket avsaknaden av händelser på ett visst område. Det där området som man gör bäst i att hålla tyst om, eftersom det annars kan ligga en i fatet. Det där som det inte alls är bra att tala om eftersom man i så fall riskerar att skada sitt eget varumärke. Sitt eget varumärke? Som om jag vore någon slags handelsvara. Nu skiter jag i det för en stund och berättar som det är istället.

Så hur går det egentligen för det där manuset nummer två? Det där som ligger därute i förlagens manushögar och möglar? Bland tusentals andra manus skrivna av sådana som jag. Ja, den som det visste. Men det vet jag inte. Och det tär. Äter upp mig inifrån.

För jag är så vansinnigt rädd för att det ska ta slut här. En lovande debutant som aldrig lyckades komma med något mer. Som fick fina recensioner för sin första bok, men som liksom försvann. Som samlade på outgivna manus i olika välstrukturerade mappar i datorn någonstans långt där ute i periferin och som till slut blev komplett galen av alla dessa månader av väntan på att någon annan skulle ha tid att ta ställning till det hon hade skrivit.

Förlaget som gav ut min första bok fick manus till bok nummer två i mars i år. För mer än nio månader sedan. I somras sa de:
”JA! Vi tar det!”
”Hurra!” sa jag.

Sedan gick tiden och jag började fundera över varför det där förlagskontraktet aldrig damp ned i brevlådan. När jag frågade sa förlaget:
”Nja. Kanske. Vi får se.”
De har nu lovat att svara innan nyår. Jag hoppas innerligt att jag kan lita på det.

I våras skickade jag också manuset till några få andra förlag. Några tackade standardiserat nej ganska omgående, men ett av dem har jag inte hört ett knyst ifrån på sju och en halv månad. Ingenting har jag hört. Igår tog jag mod till mig och skickade ett mejl till förlagschefen för att fråga om manuset kommit bort. Vi får väl se om jag får något svar.

När jag fick det där nja:t från mitt förlag tog jag ett nytag med manuset. Jag filade och skrev om under några månader och skickade det sedan till alla förlag jag kunde komma på och också till några litterära agenter. Några standardnej har trillat in, men än väntar jag på svar från de flesta.

Och så idag fick jag äntligen ett refuseringsmejl från en agent som fick en liten gnista av hopp att tändas inom mig. För det märktes att hon hade läst och tyckt om det hon läste. Hon skrev att hon tyckte att manuset hade många fina kvalitéer. Hon gav mig fina omdömen om såväl karaktärsbygget som språket. Att hon sedan ansåg att det var för ”lokalt” för att kunna lanseras på andra håll i världen kan jag förstå. Och acceptera. Men de där uppmuntrande orden gjorde mig gott. De fyllde mig med hopp om att det kanske inte alls kommer ta slut här. Att det här faktiskt, som jag har velat men under hösten inte kunnat tro, bara är början. Att manuset inte alls ligger där i alla dessa högar och jäser. Att det på riktigt finns människor på alla dessa förlag som faktiskt läser och tar ställning till min historia.

 

 

Har jag skrivit en feelgood?

När jag skrev mina två första manus reflekterade jag överhuvudtaget inte över att någon kanske skulle komma att kategorisera dem som det ena eller det andra. Jag tänkte inte alls på det utan skrev bara på. När jag sedan fick en recension som benämnde ”Välkommen till Himmelsta” som feelgood, blev jag väldigt förvånad. Var det verkligen en feelgood jag hade skrivit? Jag har valt att kalla den för drama, men kanske var det där med feelgood inte helt fel ändå. Jag kan nog hålla med om att den åtminstone tangerar den genren. Den är lättillgänglig, handlar mycket om relationerna mellan karaktärerna, får läsaren att känna mycket (dock inte enbart glädje!) och har en mörk baksida.

Mitt andra manus ”Under två timmar”, är lik ”Välkommen till Himmelsta”, både i tonen och det mörka temat och kan väl därför också sägas tangera feelgoodgenren, även om jag är lite tveksam.

Boken jag nu skriver på däremot, skulle jag nog våga påstå helt och hållet kan kategoriseras som feelgood. Den handlar om en cancersjuk kvinnas tillvaro. Inte så mycket feelgood där kanske någon tänker. Men boken handlar inte om cancern i sig, utan om kvinnan bakom sjukdomen. Och jag måste erkänna att saker och ting faktiskt blir lite enklare när jag vet vad det är jag sysslar med. Det är kanske därför många författare ger sig in i genrelitteraturen där det finns vissa regler, vissa element som ska vara med och som man som författare behöver förhålla sig till. Det fladdrar inte så lätt iväg när man skriver eftersom riktningen tydligare är utstakad från början.