skriva manus – Sida 4 – Skrivpeppbloggen

Skriv om det du redan kan!

Ett skrivtips som jag inte kan tala mig nog varm om är just detta. Gör det inte svårare för dig än du behöver och använd dig av de kunskaper du redan har. Kort och gott: Gräv där du står! ⁠
⁠
Att gräva där jag står, eller åtminstone i den absoluta närheten, är något jag har gjort i alla mina böcker. Och det handlar inte bara om att jag är lat (vilket jag visserligen är!) utan också om att skrivandet kommer lätt när jag vet vad jag pratar om. Och det är viktigt, tycker jag! För då dansar fingrarna över tangenterna och jag har lätt för att nå det där flowet i skrivandet som jag alltid eftersträvar.

Och jag märker DIREKT när jag är inne och tassar på marker jag inte känner mig trygg i. Jag blir osäker och börjar tvivla på mig själv. Är jag verkligen är kapabel att skriva om det här? Detta märks förstås också på resultatet. För att skriva om sådant jag inte kan tillräckligt om, som inte är grundat långt där inom mig, gör mig feg. Och en feg författare får inget flyt i skrivandet. En feg författare skriver i förlängningen inga bra texter.

Vad är du beredd att stå för?

Du kanske känner dig osäker på vad du kan lämna ut om dig själv. Det är fullt förståeligt och det väljer du naturligtvis helt själv. Och det är viktigt att tänka igenom vad du är beredd att stå för och inte. Annars kommer du bara få det jobbigt senare i processen när boken du skriver ska publiceras. För det ska den ju! Visst?

Men jag vill säga en sak som kan få dig att känna dig aningen mer trygg. Om du skriver skönlitterärt kommer ingen någonsin få veta vad som är sant och inte, om du inte vill. Visst kan läsarna spekulera om det, men du väljer själv om du vill avslöja det eller ej.

För allt är förstås inte sant i en skönlitterär text. Det hör ju till genrens hela idé, eller hur? Och du kommer ju att förklä de delar som är sanna. Du kommer ju att blanda ihop det du har tagit från verkligheten med sådant du hittar på.

Och jag är övertygad om att alla författare använder delar av sig själva och sitt eget liv i sina berättelser. För vad ska de annars utgå ifrån? Om jag ska gestalta mina karaktärers känslor, måste jag ju utgå från mig själv. Jag kan inte på allvar veta hur det känns i någon annan.

Nära och kära

Men vad ska dina nära och kära säga? kanske du tänker. Mitt tips – så långt det är möjligt, lämna dem utanför din berättelse! Om du inte har för avsikt att hämnas på något vis, förstås. Nej, men allvarligt talat. Man måste vara rädd om dem man har omkring sig och vill du använda dig av något hos dem, bädda in det väldigt noggrant.

Tre tips om vad som verkligen underlättar när du skriver en bok

Ge karaktärerna ett yrke du vet något om
Detta har jag använt i nästan alla mina berättelser. Och här har jag lite tur, för jag har hoppat runt och jobbat med en massa saker, vilket betyder att jag har mycket att gräva i på den här fronten. Och det underlättar verkligen att känna till det yrke som karaktärerna arbetar inom, tycker jag. För det är svårt att lära sig alla detaljer om ett yrke så pass bra att man kan gestalta det på ett trovärdigt sätt. Och karaktärerna kan ju faktiskt ha vilket yrke som helst. Det vore hur intressant som helst med karaktärer som var bagare eller lokförare, tycker jag! Var är alla de berättelserna? Alla måste faktiskt inte vara poliser …

Staffan Lindström som är huvudkaraktär i två av mina romaner (Under två timmar och Ljuskällan) är tjänsteman på Migrationsverket. Varför då? tänker du. Jo, därför att jag har varit det, förstås. Det låter kanske inte så himla sexigt för en romankaraktär? Nej det är det ju inte heller. Men det kan väl vara intressant ändå?
Släpp loss din fantasi i en miljö du känner till
Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag har svårt att hitta på miljöer helt från scratch i mitt huvud. Jag ser dem liksom inte framför mig. Därför har jag i alla min böcker utom en, använt mig av existerande platser. Och jag har också låtit karaktärerna flytta in i hus som jag känner till. Detta underlättar enormt mycket för mig eftersom jag då lätt kan berätta om hur det ser ut, faktiskt in i detalj, eller i alla fall ha det helt klart för mig i mitt huvud när jag skriver. Om jag inte gör så här är det stor risk att jag glömmer av hur det ser ut mellan skrivpassen.

Jag har använt mig av min systers hus, min farfars hus och ett av husen jag själv har bott i. Och det här tricket kan du använda dig av även om huset du skriver om ligger på en helt annan plats än det verkliga huset gör. I fiktionen kan du ju flytta huset vart du vill!

På det här sättet ger jag mig själv vissa ramar och det är ju tråkigt kan man tycka. Men för mig ger det faktiskt istället kreativiteten en kick i rätt riktning om jag har något att förhålla mig till.
Ge karaktärerna sjukdomar eller andra åkommor som du har din närhet
Om dina karaktärer ska ha någon slags sjukdom, funktionsnedsättning eller allergi (vilket i sig kan vara ett bra tips för att göra dina karaktärer mänskliga) är det också bra att välja något som du redan är bekant med. Detta för att researchansträngningen då blir minimal och det ger dig dessutom bättre förutsättningar att skriva fram trovärdiga karaktärer.

_________________________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Du måste bestämma dig!

Om du vill skriva en roman, alltså om du vill göra det på riktig, är det en sak du måste göra först av allt. Du måste bestämma dig!

Du vill skriva en roman. Du har tänkt på det länge. Legat sent om kvällarna och fantiserat om din berättelse och dina karaktärer. Och du har en riktigt grym idé! Du har bara inte hunnit börja skriva än, för du skulle ju till frissan igår efter jobbet och idag måste du skjutsa ungarna till fotbollsträningen.

Men till sommaren! Då är allt annorlunda och då kommer det att bli av! För då har du all den där tiden som krävs för att du på allvar ska lyckas komma igång med skrivandet.

Sommaren är kort

Sommaren kommer och med den … sommarlovet för barnen! De har det jättetråkigt under dagen vill förstås åka och bada när du har jobbat färdigt. Och det måste du ju självfallet unna dem, tänker du.

Sedan blir det helg och då måste ni ju åka och plocka jordgubbar och det är faktiskt lite bråttom för säsongen börjar gå mot sitt slut och åker ni inte nu måste ni vänta till nästa år och det vill ni faktiskt inte.

Men semestern börjar ju snart, tänker du, och då kommer du ha all tid i världen för att börja skriva på din roman!

Men så kommer då slutligen semestern och då är det plötsligt strålande solsken ute varenda dag. Du sneglar mot datorn och tänker att den ju kommer stå kvar där imorgon också och då kanske det blir regn. Du måste ju passa på att vara ute i solen när den väl visar sig!

Men nästa dag är det visst sol igen och när regndropparna väl smattrar mot köksfönstret någon dag senare ringer din kompis och frågar om hon får komma över på fika, för hon är ju också ledig. Och snart visar det sig att det visst var nu som släkten skulle komma på besök.

Och sedan är det ju dags för en semesterresa också.

Lika bra att vänta tills du kommer hem. Lika bra att vänta till hösten. Lika bra att vänta till efter jul.

Finns ingen bättre tid

Känner du igen dig?

Det finns tusen bortförklaringar till varför du inte har tid att sätta sig ner vid datorn och skriva de där orden. Tusen bortförklaringar. Minst. Men vet du? Ingen av dem duger. För vill du skriva en roman måste du sluta med bortförklaringarna bums och göra jobbet. Nu. Med en gång. För det kommer inte att komma en bättre tid! Det kommer alltid vara något annat som borde göras.

Du måste bestämma dig på riktigt

För att du ska lyckas ta dig över den där första tröskeln och faktiskt börja skriva måste du bestämma dig. Och det räcker inte med att bestämma dig lite sådär halvdant. Det måste ske på riktigt. Med hjärtat och hjärnan och allt som du har.

För att beslutet ska landa i dig och dessutom göra så att du faktiskt följer det föreslår jag att du fattar beslutet i tre steg:

Bestäm dig i ditt huvud. Formulera för dig själv att du ska skriva en roman och varför du ska göra det. Tänk tanken flera gånger.
Skriv ner vad du bestämmer dig för och varför du ska göra det. När du skriver ner det kommer ditt beslut bli mer verkligt för dig, mer på allvar. För det står ju där. Svart på vitt.
Berätta för någon! Det här är det läskigaste och också det viktigaste steget av alla. Välj någon du litar på. Det kan vara din kompis, din partner eller din mamma, det spelar ingen roll. Men det som händer när du berättar för någon annan om ditt beslut är att du gör det mycket svårare för dig själv att ångra dig. Du har ju sagt att du ska skriva en roman!

Så. Nu när du har gått igenom de här tre stegen finns det inte längre någon återvändo. Det är dags att börja!

__________________________________

Hitta självförtroendet!

Att våga skriva. Det är nästan det svåraste av allt. När tankefloden kommer med alla sina klagomål om att din berättelse och dina karaktärer är något av det sämsta som någonsin har blivit till, då är det svårt att stå emot.

Jag vet. Jag har varit där (massor av gånger!), men det är tyvärr bara att vänja sig, för den här svidande självkritiken är dessvärre något som liksom TILLHÖR skrivandet.

Men vet du vad det fina är? Det är bara dina tankar som blåser upp sig och håller på. Och de talar faktiskt oftast inte sanning.

Här följer en lista över tre vanliga negativa tankar som sätter käppar i hjulet för skrivandet och hur du kan motarbeta dem!

Jag är kanske ganska bra på att skriva, men alltså, inte så bra så att jag kan skriva en hel bok. Invändning: Nej, du kanske inte är världsbäst på att skriva böcker. I alla fall inte än. Men du kanske kommer att bli. Eller så blir du inte det, men det spelar faktiskt ingen roll överhuvudtaget. Man kan väl skriva även om man är dålig! För skrivandet i sig är värdefullt! Inte bara resultatet.
Den här historien håller inte och inte karaktärerna heller! De är platta och tråkiga och ingen människa beter sig som de gör. Invändning: Nej, dina karaktärer kanske inte är riktigt mänskliga och historien kanske har sina luckor. Men, boken är väl inte klar än? Eller är den det? Klart att allt inte sitter från början. Jag vet faktiskt inte en enda författare som skriver sin bok från början till slut och sedan skickar in den till förlaget, som i sin tur bara vidarebefordrar den till tryckeriet. Eller har du hört talat om någon som gör så? Just det! För vet du, det handlar om REDIGERING! Varje bok behöver skrivas om flera gånger och därefter redigeras, ändras, putsas på, FÖRÄDLAS. Och (var alert nu, för det här är viktigt!) för att ha något att skriva om och redigera måste man ju skriva något först, eller hur? Och det är just DET som du håller på med nu. Just nu håller du inte på och färdigställer ditt manus. Du skriver det bara.
Jag kommer aldrig någonsin bli klar! Invändning: Nej, du kommer inte bli klar. Inte den här veckan eller månaden eller kanske inte heller det här året. Men allvarligt talat. Vad gör väl det? För om du inte ger upp, om du letar fram den där envisheten som jag är säker på ligger där och lurar någonstans djupt inuti dig, så kommer du att komma fram till slutet. Tids nog. Men det tar tid att skriva en bok. Det gör det för alla. Man måste sitta där alla de där timmarna och det är DU som måste göra jobbet. DU och ingen annan. Och vill du bara det här tillräckligt mycket, så kommer du att klara det! Det vet jag!

________________________________

I´m back!

Det tog ett tag, men nu är jag här igen! Och det känns HUR BRA SOM HELST! Bloggen kommer att byta inriktning och kommer fortsättningsvis inte ha fullt lika mycket fokus på mig (åh, herregud, hemska tanke!).

Framöver kommer jag istället bjuda på skrivpepp till dig som vill skriva en roman och som behöver ha lite hjälp och skrivpepp på vägen!

Och vill du ha en riktigt KICKSTART på ditt skrivande så kan du ladda ner min alldeles färska guide ”Kickstarta ditt skrivande” här. (Öppnas i nytt fönster.) Den är alldeles gratis!

Varmt välkommen hit!

Skrivledig?

Alldeles nyss skickade jag den omskrivna varianten av mitt manus till förlaget och jag vet, rent intellektuellt, att det är någonting som är riktigt bra med det. Det är SKÖNT. Jag är KLAR för den här gången och nu väntar nya redigeringar av manuset först efter sommaren. En välbehövlig paus. Semester. Sommarlov.

Fast ändå undrar jag.

För vad ska jag nu ta mig för? Och jag inser att jag inte riktigt vet det och det gör att det känns lite tomt där inuti. Så mycket tankar som kretsat kring den där berättelsen, vad ska de nu bytas ut mot? Jag antar att jag väl måste låta det var tomt ett tag. För tomt är nog bra. Att inte tänka så himla mycket hela tiden, att inte ställa så mycket krav på sig själv. För jag är väldigt trött och vet att jag skulle må bra av att bara få vara lite ledig. Också från skrivandet, tror jag, antar jag, för min hjärna är ganska trög och mina ögon torra. De behöver nog vila. Hela jag behöver vila. På riktigt.

Okej då. Vila.

Men hur gör man? Alltså på riktigt? Hur stänger man av en hjärnan som alltid går på högvarv?

I don´t know.

Nähä nä.

Så vad ska man då ta sig till? Det troligaste är att jag inte tar ledigt. Inte nu heller. Istället är sannolikheten stor att jag ganska omgående, typ i morgon eller kanske redan i kväll, kastar mig in i nästa projekt, vilket det nu må vara. För jag har ju en hel lång lista över böcker som ska skrivas, både barnböcker och romaner för vuxna, och kanske får jag till på köpet snart svar på om den där ljudboksserien som jag kanske ska skriva verkligen blir av och sedan …

Nej. Vänta lite nu. Jag tror jag tar en promenad med hundarna först.

Uppföljaren

Under veckan som gick satte jag punkt för ytterligare ett manus – den här gången det första utkastet till ”Ekobyn” – en relationsroman om klimatångest och om vad vi är beredda att offra för någon vi älskar. Och det som är extra speciellt med det här manuset är att det är en uppföljare, en fristående fortsättning, på ”Under två timmar”.

Och det har gått rasande fort den här gången. På bara några månader har ”Ekobyn” rasslat ur mig den här vintern. Jag har liksom varit som besatt av att få ur mig berättelsen, att ta mig hela vägen till slutet. Så är det verkligen inte varje gång med ett manus och inte vet jag om det blir bättre när det går undan på detta sätt, det var liksom bara så det blev i just den här processen.

Idén till ”Ekobyn” har legat och värkt inom mig väldigt länge, men att berättelsen skulle anta just den här formen, med familjen Lindström återigen i huvudrollen, var en idé jag fick i höstas.
”Får vi träffa Staffan igen framöver?” frågade nämligen min förläggare Jonas Axelsson på bokmässan i Göteborg i höstas.
”Nej”, sa ja utan minsta tvekan. ”Jag är alltför rastlös som person för att fortsätta harva runt med samma karaktärer flera böcker i rad.”

Men det var jag tydligen inte.

Och tänk så det kan bli – vilken tur att jag är en så föränderlig person, för kanske kanske får Staffan & CO nu istället fortsatt liv! Eller, det har de ju redan inne i mitt huvud, men kanske blir de också verkliga för alla er andra någon gång framöver! Det återstår ju att se nu när förlaget ska läsa och jag håller just nu andan i väntan på svar.

Och om nu allt går vägen och det blir en ny bok och jag då får frågan igen, ifall det blir någon fortsättning för Staffan och Anna framöver, så ska jag bita mig i tungan ordentligt innan jag svarar. För är det någonting som jag kan vara säker på, alltså på riktigt, så är det att det finns en sak som jag är grymt bra på – att ändra mig.

När skräcken slår till

Den närmar sig nu, den där barnboksdebuten. Jag har fram tills nu haft mycket gott självförtroende i den här utgivningen. För det blir ju så fantastiskt bra detta!

Men så slår den mig med allt vad den har. Den hämtar stekpannan och dunkar till mig rakt i skallen. Och den visar ingen som helst barmhärtighet, utan fortsätter att slå ända tills jag hukande inser att allt jag någonsin har trott om boken, om mig själv som författare, är långt långt borta.

Kvar på marken finns bara den ynkliga lilla varelsen som tydligen är jag. Och den där krigiska skräcken förstås.

För plötsligt ifrågasätter jag allt, precis allt, med boken. Idén är ju usel, karaktärerna platta och dialogerna låter konstlade. Det borde jag väl ändå ha märkt för länge sedan? Och vem är egentligen lilla jag att komma här och tro att jag har något att säga?

Men då, mina vänner, då gäller det att blunda och göra sitt allra bästa för att koncentrera sig på de där andetagen. För, ni vet, det kommer ju att ge med sig. This too will pass, och så vidare. För skräcken kommer snart att ge sig av, på jakt efter nya författare med nära förestående boksläpp, att banka i huvudet. Det är det enda man med säkerhet kan veta.

Och kvar blir förhoppningsvis jag och den där superfina boken som jag tydligen har skrivit. Och då är jag kanske äntligen redo.

Författartips – gardera dig!

Bok nummer tre är snart klar! Hurra! Jag har skickat Förlåt för hålet till förlaget efter den sista redigeringsrundan och nu är det väl mest bara att vänta. Datum för boksläpp är ännu inte satt, men om cirka två månader kommer jag ha släppt min första barnbok! Fantastiskt och härligt och allt det där.

Men.

Att den här barnboken skulle bli min bok nummer tre hade jag fram till i höstas inte direkt tänkt mig. Istället hade jag tänkt mig att min tredje bok skulle bli ytterligare en roman och den här gången om tre kvinnor som drabbas av cancer och som blir vänner på en buss till Borås. Allvar och humor precis som tidigare. En toppenidé, tyckte jag! En inte alls så där jättebra idé tyckte mitt förlag.

Men är det något som jag har lärt mig på den här författarresan så är det att det kan vara bra att gardera sig. Att inte satsa alla sina kort på ett och samma manus. För det kan vara så, också för oss som fått några böcker utgivna – och ni som har nickat till lite i det här spretiga inlägget kan passa på att spetsa öronen, för nu ska jag berätta en hemlighet – det kan alltså vara så att ditt underbara manus bara uppskattas av … dig själv. Eller knappt ens det om du har otur. Och detta alltså även om du inte är debutant. Så kan det dessvärre bli. Jag vet. Många som skriver vet. Vi pratar bara inte så ofta om det. Och då, när man inser att det man filurat på kanske under flera år, inte kommer att möta någon publik alls, utan istället förpassas till det så kallade arkivet, då kan det kännas väldigt bra att ha något annat halvfärdigt projekt att ta tag i. Att, när man kravlar runt där på botten och försöker ta sig upp ur gyttjan, inte behöva börja om helt från första början.

Jag hade ett sådant halvvägsprojekt att gräva ned mig i när förlaget sa nej. Och det var väldigt skönt.

Och nu, när den här boken om tioåriga Aston som har så väldigt svårt att hantera sina känslor (som jag för övrigt är väldigt stolt över och om någon frågade mig idag vilken av mina böcker jag gillar mest so far, så skulle jag nog säga denna!), snart finns i tryck så har jag dragit det här med att gardera sig ännu längre och jag har hela tre (!) skrivprojekt på gång i olika stadier.

Kanske är det att göra det lite svårt för sig själv, inte vet jag. Eller så blir 2019 mitt mest kreativa år någonsin. Det får helt enkelt tiden utvisa.

Förlåt för hålet

Läser manuset till nya boken ”Förlåt för hålet” högt för min nioåring. Och jag njuter hejdlöst av att han faktiskt verkar vilja lyssna. På riktigt. Och han ställer frågor och kommer med idéer.

Förra vintern sa han åt mig att jag ju var så vansinnigt tråkig som bara satt här hemma och skrev berättelser för vuxna hela tiden. Om jag nu skulle sitta där framför datorn kunde jag väl åtminstone skriva en bok för barn?

Jo, sa jag. Det vore väl kanske inte mer än rimligt?

Så jag skrev den här boken som handlar om tioårige Aston som har olika diagnoser inom npf och som har lite svårt att hantera sina känslor. Och som jag kommit att älska Aston! Varje gång jag läser manuset tycker jag alltmer om den här lille killen. Får man säga så om något man själv har skapat? Det här är nog faktiskt den bok jag har tyckt mest om av de böcker jag hittills har skrivit.

Tillbaka till högläsning i sängen med min yngste son. Han har varit skeptisk. Inte velat lyssna och jag har inte velat propsa. Morsans bok liksom. Kanske mest pinsamt? Men sedan ville han plötsligt en dag. Och varje kväll är jag väldigt glad över det.

Släng bort och börja om

Efter många vändor fram och tillbaka har jag nu beslutat mig för att slänga mitt manus om de tre kvinnorna som får cancer. Eller åtminstone lägga det i byrålådan där jag kommer försöka låta det bli liggande under överskådlig framtid. För det var ingen som jublade. Förlaget har varit minst sagt tveksamt sedan jag visade den första versionen för dem för många månader sedan. Men jag har försökt skriva om och rädda. Få förlaget med på tåget.

Men i förrgår fick jag nog. Att rädda ett manus till varje pris är dumt. Och det är förödande för skrivlusten. För jag har tyvärr tappat den under den här segdragna processen. För i takt med att mitt förlags intresse för manuset har förblivit svalt har min egen tro på det börjat vackla. Förstås. För processen är skör. Och för att orka sitta alla de för timmarna som det tar att färdigställa en roman måste den där grundtron vara intakt. Det måste finnas en potentiell framtid för det man gör. Så när tvivlet (alltså det riktiga tvivlet, som är något annat än att man stundtals tycker att det man skriver är dåligt) smyger sig på, är det fara och färde.

Så jag har kastat. Jag har slängt och rensat ut. Och trots att det är sorgligt och gör ont i hjärtat för det också med sig en stor lättnad. För äntligen kan jag börja om med något nytt. Äntligen kan en ny historia börja ta form. Och det är ju ändå det som är själva drivkraften för mig. Att få berätta historier.