Nominerad till författarpris

Ibland känns det förfärligt självupptaget och nästan lite skamligt att googla på sin egen bok. Något jag inte direkt skyltar med att jag gör liksom (men det gör jag, lite då och då). Och det har sina poänger. Igår när jag ägnade mig åt denna tveksamma aktivitet fick jag veta att jag är nominerad till Studieförbundet Vuxenskolans författarpris! Fantastiskt! Priset, på 50 000 kronor, delas ut till en författare i början av sin karriär som skildrar den nutida svenska landsbygden. Stämmer ju ganska bra in på mig… 

Läs gärna mer om priset här.

Så det är väl som jag brukar säga till mina barn – frågar du inget, så får du inget veta. Fråga på! I mitt fall frågar jag helt enkelt Google.

I väntan

Alltså, denna väntan. Jag har skrivit om det förr, men jag kommer hela tiden tillbaka till det faktum att väntan på att förlagen ska läsa manus är författarlivets allra mörkaste baksida. Det går liksom i vågor. Under några veckor, kanske till och med månader, ligger den där i bakhuvudet som ett lätt dis. Ständigt närvarande, med en liten tagg som då och då sticker till. Gör sig påmind. Men så ibland träder den fram med all sin kraft och skuggar tillvaron. Frustrationen över att inte kunna påverka. Att inte veta vad som ska hända. För skillnaden mellan ett ja och ett nej är så fundamental. Så avgörande inte bara för om det ska bli något av bok nummer två, utan också för om man ska orka ro i land projektet med bok nummer tre. Orka skicka också det till förlag och sitta där i omväxlande lätt dis och överhängande skugga.

Det är lätt att i teorin tänka bort det hela. Att säga till sig själv att det inte spelar någon roll. Att det där med bokutgivning är världsliga ting och att livet är bra hur det än går med författarskapet. Och så är det förstås. I teorin. Men i praktiken?

För om man vill bli publicerad är det avgörande att man också blir det.

Idag har jag gjort vad jag har kunnat. Jag har skickat mejl till de förlag som ännu inte har svarat och frågat vad som har hänt. Varför jag ännu inte har fått något svar. För visst borde man kunna förvänta sig ett svar? Visst borde förlagen, trots alla dessa manus som strömmar in i mejlkorgarna, kunna ta sig tid att skicka ett svar? Jag tycker det.

Och ett av mejlen har redan burit frukt. Ett förlag som inte hört av sig på åtta månader svarade med vändande mejl att manuset ”hamnat mellan stolarna” då det skickats till en lektör som sedan slutat. Nu ska de se till att det blir läst inom de närmsta veckorna. Så än lever hoppet. Dock med en mörk skugga hängande i hasorna.

Genre

Idag fick jag ett vänligt ”nej tack” från en agentur vilken jag skickat ”Välkommen till Himmelsta” till för kanske ett halvår sedan. Jag hade glömt av att jag skickat till just denna agentur, så besvikelsen var inte så stor över att inte bli antagen. Fascinerande var dock att motiveringen till varför de inte antog min bok var att den var svår att kategorisera. Den är ”varken en spänningsroman, en feelgood eller en litterär roman”. 

”Så vad är den då?” får jag naturligtvis en vansinnig lust att fråga. Men jag gör inte det. För jag inser att det är lönlöst.

Saken är den att jag förstår svårigheten de upplever. Vi människor har ett enormt behov av att kategorisera allting runt omkring oss. Sortera och klumpa ihop. Det gör det enklare för oss att förstå och hantera vår omvärd. ”Han är en lärare”, säger någon och hans samtalspartner lägger genast till ett helt knippe attribut såsom pratglad, hyvens och kanske lite besservisserlig? 

Det handlar om förväntningar. Och om fördomar. 

När det gäller böcker är det förståeligt att läsaren vill veta vad den kan förvänta sig av boken den köper. I get it. Min bok leder till förvirring. Och svårigheter att sälja in kanske.

Det har alltid varit lite svårt att kategorisera mig som person, skulle jag tro. När någon trott sig ha fått grepp om mig byter jag yrke. Eller frisyr. Eller bostadsort. Och jag trivs med det. Jag är jag. Inte en författare, lärare, handläggare eller hundinstruktör. Eller fotbollsmorsa. Jag är alltihop. Inte så konstigt då att mina böcker också har svårt att hålla sig inom de förbestämda ramarna.

Jag mår dåligt av attribut som jag tillskrivs pga en yrkestitel eller den bil jag hämtar mina barn i. Jag tycker att världen är och borde tillåtas vara mer komplex än den blir då den strikt delas in i kategorier. Detsamma borde väl också gälla för litteratur? Verkar det inte mer intressant på det sättet?

Recensioner – på gott och ont

Välkommen till Himmelsta fick en fantastisk fin recension av Lottens bokblogg häromdagen. Bland annat skriver hon att hon tycker att det är ”…en riktigt imponerande debut”. Det är befriande när recensenten verkligen verkar ha förstått vad jag har försökt att förmedla.  Tack Lotten!

Men alla recensioner har inte varit av detta slag, även om de flesta faktiskt har det (se länkar till recensionerna här). Bibliotekstjänst gav boken den allra första recensionen och den uppmuntrade inte. Fick mig istället att tvivla på att det varit en så bra idé att ens försöka mig på att skriva en roman. Det var uppenbart att recensenten inte tyckte om det jag åstadkommit. Han hade inte fått syn på ironin i boken utan avfärdade den rakt av som platt och enkelspårig. Sånt gör ont. Inte minst då det var det första omdömet jag fick efter att boken gått i tryck. Jag vet att det är något man får räkna med. Något som hör till. Alla kan inte gilla det jag gör. Alla människor har olika smak. Logiskt sett vet jag att det är så det ligger till. Men känslomässigt svider det ändå.

Jag önskar att det inte kändes viktigt vad andra anser. Att jag kunde stå över sådant. Att jag fullt ut kunde lita på mig själv (och på förlaget!). Men i en värld där man översköljs av likes (eller inte!) är det svårt att inte dras med. Att stå emot och inte låta sig definieras av någon enstaka persons personliga åsikter.

Och som ni märker av detta inlägg – de dåliga recensionerna tar fäste. De tar plats och breder ut sig. Snärjer in sig i medvetandet medan de uppskattande, hejaropen, rinner av likt vattendroppar på en nyvaxad bil. De bra recensionerna måste jag läsa många gånger om, de måste riktigt gnuggas in, för att de ska få ta samma plats som de dåliga.

Så därför gnuggar jag nu in Lottens fina recension och alla de övriga uppmuntrande recensionerna i mitt huvud. Jag läser dem om och om igen. Låter mig marineras i dem och hoppas att de ska ta fäste och få mig att tro tillräckligt mycket på mig själv för att våga fortsätta skriva.

 

 

 

På manusmöte hos ett stort förlag!

Jag fick just en fråga från ett riktigt stort förlag om ”Under två timmar” fortfarande var ledigt! Förlaget vill diskutera manuset på ett manusmöte, vilket jag antar innebär att det har tagit sig igenom den första grovsållningen. Fantastiskt! Fortfarande långt ifrån utgivning, men det ger mig ändå hopp om framtiden! Ett så stort förlag har inte på något vis visat intresse för mig och det jag skriver tidigare, så nu gäller det att hålla tummarna hårt inför fortsättningen. Det gäller dock också att förbereda sig på en fortsatt lång väntan. 4-6 månader förvarnade förlaget om att det skulle ta. Bara att tänka på annat och fortsätta fila på manus nummer tre då…

Bok nummer två

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det skulle vara så trögt att få tag på ett förlag som är intresserat av att ge ut ”Under två timmar”. Jag trodde att om man passerat det där nålsögat en gång och dessutom fått hyfsad uppmärksamhet för debuten, så skulle kusten vara klar därefter. Inte så att kulorna skulle börja rulla in som på löpande band, men att bok nummer två skulle bli publicerad ifrågasatte jag konstigt nog inte. Naivt, tänker jag nu.

Förlaget som publicerade min debutroman tackade slutligen nej, i alla fall för stunden. Av ekonomiska skäl. Nu ligger manuset till sig i diverse manushögar runt om i förlagsvärlden och jag håller mina tummar hårt för att någon ska nappa snart.

Det positiva i det hela är att jag nu faktiskt har lyckats släppa det där manuset för en stund och istället börjat fokusera ordentligt på bok nummer tre. 30 000 ord har jag lyckats få ihop och det blir riktigt bra tycker jag (så här långt). Just 30 000 ord har blivit något av en magisk gräns för mig. Det har det varit med de tidigare manusen också. Halvvägs kan man säga. Nu börjar det bli dags att tänka på hur säcken ska knytas samman och det för med sig ett hopp att hänga sig fast vid och en tro på att jag kommer att komma i mål också denna gång.

Skrivprocessen

Det är spännande vad som händer när skrivprocessen tar fart. För några veckor sedan var jag övertygad om att skrivprojektet jag nu arbetar med var en feelgood. Nu vet jag att det inte är det. Inte alls faktiskt. Det är en roman rätt och slätt. Ingenting annat. Denna utveckling har också inneburit att projektet har bytt namn och numera heter ”Om den tar mig” och inte längre ”Tur och retur till Borås”.

Känner mig nöjd med utvecklingen. 21 500 ord skrivna. Långt kvar. Ska väl uppåt 60 000 ord innan det är något som kan kallas en roman. Men jag är på väg och det är gott nog för nu.

 

Nytänk

Efter en veckas rekreation i fjällen har tankarna börjat vandra. Igår fick Välkommen till Himmelsta en recension på en bokblogg, av vilken det tydligt framgick att recensenten inte gillade boken. Sånt händer, tänkte jag och öppnade mejlen. Där låg en standardrefusering av Under två timmar och väntade på mig. Jag försökte tänka ”sånt händer” en gång till, men det funkade inte riktigt. Men idag tänker jag ”sånt händer” och också att jag för sjutton får göra något åt saken.

Så jag lyssnade på den eminenta Skrivarpodden med Kerstin Önnebo, något som brukar ge mig inspiration och lust att fortsätta. Så också detta avsnitt som var en intervju med Lotten Skeppstedt på Type & Tell och handlade om egenutgivning. Tankarna började snurra runt i nya banor. Jag behöver ju inte nödvändigtvis sitta stilla i båten och vänta och låta andra fatta besluten åt mig, om jag inte vill. Jag kan faktiskt publicera Under två timmar själv… Svindlande tanke.

För om det nu är möjligt för författaren själv att ha en åsikt om sina egna alster, vilket jag tänker ta mig friheten att ha, så är faktiskt Under två timmar bättre än min debutroman. Tycker jag. Och det är ju inte så konstigt. För precis som med det mesta blir man bättre på att skriva ju mer man tränar. Således borde böckerna bara bli bättre och bättre ju mer jag skriver och det, mina vänner, bådar gott.

Så fylld av nytt självförtroende satte jag idag för första gången på länge fingrarna på tangenterna och fortsatte med manus nummer tre och insåg att potentialen i det manuset faktiskt också är lovande. Känns bra! Tack Kerstin Önnebo och Skrivarpodden för inspirationen!