Finaste brevet ever

När man får ett sånt här brev är det kanske dags att lägga av. För kan det egentligen bli bättre? Förmodligen inte.

Men samtidigt.

Nu måste jag ju skriva en fortsättning till ”Förlåt för hålet”. Joline måste såklart få veta hur det går för Aston och Dalia och morfar.

Hur som helst. Detta brev gjorde mig väldigt lycklig. Och rörd ända in i mitt innersta. Jag lovar att skriva ett svar.

Skrivledig?

Alldeles nyss skickade jag den omskrivna varianten av mitt manus till förlaget och jag vet, rent intellektuellt, att det är någonting som är riktigt bra med det. Det är SKÖNT. Jag är KLAR för den här gången och nu väntar nya redigeringar av manuset först efter sommaren. En välbehövlig paus. Semester. Sommarlov.

Fast ändå undrar jag.

För vad ska jag nu ta mig för? Och jag inser att jag inte riktigt vet det och det gör att det känns lite tomt där inuti. Så mycket tankar som kretsat kring den där berättelsen, vad ska de nu bytas ut mot? Jag antar att jag väl måste låta det var tomt ett tag. För tomt är nog bra. Att inte tänka så himla mycket hela tiden, att inte ställa så mycket krav på sig själv. För jag är väldigt trött och vet att jag skulle må bra av att bara få vara lite ledig. Också från skrivandet, tror jag, antar jag, för min hjärna är ganska trög och mina ögon torra. De behöver nog vila. Hela jag behöver vila. På riktigt.

Okej då. Vila.

Men hur gör man? Alltså på riktigt? Hur stänger man av en hjärnan som alltid går på högvarv?

I don´t know.

Nähä nä.

Så vad ska man då ta sig till? Det troligaste är att jag inte tar ledigt. Inte nu heller. Istället är sannolikheten stor att jag ganska omgående, typ i morgon eller kanske redan i kväll, kastar mig in i nästa projekt, vilket det nu må vara. För jag har ju en hel lång lista över böcker som ska skrivas, både barnböcker och romaner för vuxna, och kanske får jag till på köpet snart svar på om den där ljudboksserien som jag kanske ska skriva verkligen blir av och sedan …

Nej. Vänta lite nu. Jag tror jag tar en promenad med hundarna först.


Detta med framgång

Härom dagen kände jag, med anledning av ett inlägg i en Facebook-grupp för författare, mig manad att reflektera lite kring detta med framgång.

När jag ”utvärderar” mina prestationer känns det oftast synnerligen avlägset att betrakta mig själv som en framgångsrik författare. Jag? Framgångsrik? Knappast.

Varför?

Om jag ska rabbla några viktiga framgångsattribut som snabbt poppar upp i min hjärna, skulle jag säga att följande händelser i en författares liv gör en författare framgångsrik:

– såld till utlandet

– böcker som säljer slut och trycks i nya upplagor

– efterfrågad på bibliotek, bokmässor och i andra litteratursammanhang

– boksigneringar med lång kö

– recensioner i stora dagstidningar

– ligga på topplistor

– få biblioteksersättning, stipendier och royaltyutbetalningar

– vinna priser

– att tjäna så mycket pengar att hen kan leva enbart på författarskapet.

Den enkla förklaringen till att jag inte är framgångsrik är att ingenting av detta har hänt mig.

Men.

I förrgår tipsade jag i en annan Facebook-grupp om att ”Under två timmar” nu har kommit som pocket. I tråden som följde fick jag bland annat följande kommentarer.

Jag blev så oerhört glad för dessa kommentarer! Och är inte detta en framgång, vad är det då?

När jag funderar vidare över vad framgång egentligen innebär, alltså för mig, inser jag att jag har åstadkommit massor de senaste fyra åren. Här är några exempel:

– skrivit och fått tre böcker i olika genrer publicerade av traditionella förlag

– fått inte obetydliga förskott

– skrivit avtal om en fjärde bok (vilken snart är klar) med mitt jättefina förlag

– varit inbjuden till bokmässan i Göteborg tre gånger

– fått bli sminkad och tagit urproffsiga författarbilder

– blivit intervjuad live i radio två gånger

– blivit intervjuad upprepade gånger i lokaltidningarna, i Aftonbladet, i Amelia, i en podd

– blivit recenserad av mängder av bokbloggare och instagrammare

– blivit recenserad i Östgötacorren, Jönköpingsposten, Göteborgs-Posten, Tidningen Arbetet

– fått en agent som försöker sälja en av mina böcker utomlands

– två av mina böcker har blivit centralt inköpta av Akademibokhandeln och Ugglan. En bok finns på Pocketshop

– blivit nominerad till ett författarpris

– fått massor av läsarreaktioner från människor som har uppskattat mina böcker, bland annat flera mejl från för mig okända personer.

Ibland behöver en stanna upp och fundera över vilka glasögon en använder sig av när en dömer sig själv och sina prestationer. Och ibland kanske det är vettigt att vända blicken från det som en (ännu) inte har åstadkommits och istället fokusera på allt fantastiskt som faktiskt har hänt. För kanske upptäcker en då att en inte alls är speciellt misslyckad som författare. Men framgångsrik? Nja, det sitter allt långt inne.

Nu finns pocketen

Se så fin den blev! Det är den första av mina böcker som har kommit ut som pocket. Väldigt fin tycker jag och jag hoppas nu att den ska nå ut till riktigt många läsare. Har också fått bevis på att den finns i butikerna nu. Nedan är en bild från Akademibokhandeln i Nordstan i Göteborg. Visst ser den tjusig ut där i hyllan? 🌟🌟🌟

Pocketsläpp och uppföljare

Det är med ett varmt författarhjärta som jag avslutar den här arbetsveckan och tar påsklov. För nu säger förlaget att pocketversionen av ”Under två timmar” finns på riktigt! De säger att den har kommit till deras kontor och att den är väldigt fin också i verkligheten. Jag ser så väldigt mycket fram emot att bläddra i den! Och på måndag släpps den i butikerna. Ska bli väldigt spännande att följa hur det går för den här lilla boken och jag hoppas och håller mina tummar hårt för att den ska hitta sin väg ut till många läsare.

Men det stannar faktiskt inte vid detta stundande pocketsläpp. För plötsligt händer flera saker samtidigt och det slår mig att det är så det brukar vara. Först händer inget, sedan händer inget, sedan händer allt. För det verkar inte vara så att författarskapet någonsin tuffar på i något slags vilsam lunk, ni vet det händer något trevligt och så går det några veckor och så kommer det något lite upplyftande igen och så en liten down på det. Nej. Så verkar det inte fungera i författandet. Istället verkar det vara så att mycket av tiden är ganska långa perioder av … ingenting. Av väntan. Väntan på att den där boken ska släppas, väntan på besked om det överhuvudtaget ska bli någonting med det där manuset som man lagt ned så mycket av sig själv i. Väntan på att idéerna ska komma (det är dock ingenting jag brukar syssla med, men jag kan tänka mig att andra gör det). Väntan på recensioner, väntan på uppmärksamhet, likes. Ja, ni fattar.

Men så plötsligt smäller det till och då händer allt på samma gång. Och då blir det plötsligt pocketsläpp och ett antaget manus samma vecka! För så blev det – uppföljaren till ”Under två timmar” blev antagen! Och någon gång efter årsskiftet kommer boken med arbetsnamnet ”Ekobyn” att komma ut, också den på Polaris. Och jag är så enormt glad över detta. Varför jag är det får jag lov att återkomma till i ett annat inlägg.


Strax efter Harry Potter

Ett sådant här tillfälle måste förstås fångas på bild! Aston tätt bakom Harry P hos Adlibris! Och strax framför nyutgåvan av klassikern Ebba och Didrik.

Klart att detta är en ögonblicksbild. Klart att det inte kommer se ut så här imorgon. Men trots det är känslan just nu väldigt positiv.

För jag tror faktiskt att det går ganska bra för boken. Mina efterforskningar (googlingar) visar nämligen att den har börjat hitta ut till mängder av bibliotek runt om i Sverige. Och dessutom har det börjat trilla in en massa omdömen som än så länge ganska samstämmigt antyder att människor faktiskt verkar gilla Aston. 😊

Podd-debut

Läskigt detta med att lyssna på sin egen röst. Alla som jobbar med radio – hur står de ut?

Men nu har jag hur som helst podd-debuterat. Och det i Skövde stadsbiblioteks bokpodd ”Bokpendlarna”. Så den som vill (och orkar!) lyssna på en vad det verkar högst forcerad människa som talar väldigt fort och skrattar alldeles för mycket, kan lyssna på samtalet här:

https://poddtoppen.se/podcast/1157369474/bokpendlarna/hanna-landahl

Eller så kan man lyssna på andra ställen där poddar finns, om man hellre vill det. 🤗

Väldigt nära nu

Nu har jag hört rykten om att den här fina boken har kommit till förlaget! Äntligen! Det skickas utkast på pressreleaser fram och tillbaka och förhoppningsvis har jag den här hos mig tidigt under nästa vecka! Längtar väldigt mycket efter att hålla den i min hand. Men samtidigt känner jag åter ett styng av rädsla.

För tänk om ingen bryr sig. Tänk om ingen läser.

Jag har gjort en lista över media som eventuellt kan vara intresserade och av att skriva om mig och om boken. Och kanske blir boken omskriven och läst och gillad och ombloggad och omtalad.

Eller så blir den inte det.

Det känns lite som att köpa en trisslott, detta med att ge ut en bok. Har man riktig tur, alltså extrem sådan, kan någonting faktiskt hända. Plötsligt och oväntat. Men av erfarenhet vet jag ju nu att det oftast inte gör det. Alltså händer speciellt mycket saker.

Och mina förväntningar är ändå mer rimliga den här gången. Erfarenheten gör dem realistiska. Åtminstone i teorin. Jag inser exempelvis att allt annat kommer att flyta på som vanligt runt omkring mig, trots att min bok har kommit ut. Barnen ska till skolan, jag ska till jobbet, maten ska lagas, hundarna aktiveras och nya böcker ska skrivas. Och jag lovar att jag ska försöka hålla tillbaka mig lite, att verkligen göra ett seriöst försök att inte bli alltför självcentrerad och att inte, i jakt på recensioner och omdömen, googla mig själv alltför ofta de närmsta veckorna.

Fantastisk recension!

Förlåt för hålet har fått sin allra första recension och det är förmodligen den finaste recension som någon av mina böcker har fått och dessutom av självaste Bibliotekstjänst!

En stor sten faller från mina axlar. För innan den första recensionen har kommit, har man faktiskt ingen som helst aning om hur det man skrivit ska tas emot.

”Det här är en kapitelbok som både liknar och inte liknar andra. Huvudpersonen, Aston, blir osams med sin bästis, saknar sin mamma som jobbar utomlands, och träffar en spännande tjej som blir en ny kompis. Så långt inget direkt nytt. Men Aston har också adhd och autism. Det här har barnboksdebutanten Hanna Landahl lyckats skildra på ett mycket bra sätt”.

Så skriver John Karlsson i BTJ-häftet nr 7 2019. Och han skriver en massa annat fint också. Som att han tror att många barn kommer att känna igen sig i Aston. Så väldigt fint! Och det känns som om han har förstått vad jag har velat göra – skriva en ganska vanlig berättelse om en inte helt vanlig pojke.

Dessutom är det betydelsefullt. För om boken får en bra recension av Bibliotekstjänst kan det betyda att den köps in till mängder av bibliotek. Och det kan i sin tur leda till att en massa barn kommer att läsa min bok! Så kom igen nu biblioteken – fram med plånkan!

För hörni – let´s be honest. Vid sidan av att få chansen att sitta ensam i sin lya och skriva berättelser, så är väl själva syftet med allt detta knapprande på tangenterna ändå att någon faktiskt ska hitta det man har knåpat ihop och läsa det. Att ingen hittar det man skrivit känns faktiskt ganska sorgligt.

Och en sådan här recension kan faktiskt öka chansen att bli hittad. Det kan öka chansen att nå ut och att i förlängningen bli läst.