författaraspirant – Skrivpeppbloggen

Vad kan du som aspirerande författare lära av TV4:s Biggest loser?

Att bli författare och att gå ner i vikt har flera likheter. — Det finns flera likheter mellan att försöka skriva en bok och att fÖrslösa gå ner i vikt.

När mina söner för några år sedan kom till mig och sa:
”Kan vi inte titta på Biggest Loser, mamma?” så tänkte jag:
”Över min döda kropp.” För jag kunde inte förstå hur TV4 kunde göra ett teveprogram där publiken skulle sitta hemma i sina tevesoffor och gotta sig i andras olycka.

Mina söner övertalade mig. Och det tog inte lång tid innan jag var fast. För det visade sig ganska snart att jag hade fel. För detta är INTE ett program där jag gottar mig i andras olycka. Detta är ett program om människor som bestämmer sig, som inte ger upp utan istället kämpar på tills de når sina mål. Varenda program som jag ser är en lektion i personlig utveckling och det finns väldigt mycket du som vill skriva en bok och bli författare kan lära dig av den process deltagarna går igenom.

Att bli en författare kräver samma uthållighet och engagemang!

Här är några lärdomar som du som är aspirerande författare kan dra från Biggest Loser:

Hitta en stark inre motivation: Biggest Loser-deltagare har en stark motivation att förlora vikt, vilket håller dem motiverade under hela resan. På samma sätt behöver du som aspirerande författare hitta din inre motivation så att du faktiskt kommer ägna all den där tiden och energin som kommer krävas åt att skriva och berätta din historia.
Sätt realistiska mål: Deltagarna i Biggest Loser sätter realistiska mål för sin viktminskning, vilket hjälper dem att hålla sig motiverade och fokuserade på att nå sina mål. På samma sätt bör du som aspirerande författare sätta realistiska mål för ditt skrivande. Det är viktigt att dina mål är just realistiska, att de passar in i just ditt liv. Det kommer nämligen aldrig gagna dig att hela tiden misslyckas med att nå dem.
Skapa en plan: Biggest Loser-deltagarna har en plan för sin viktminskning, inklusive en tränings- och kostplan. På samma sätt tror jag att du som är aspirerande författare behöver en plan för sitt skrivande. För precis som att de inte bara kan sitta och rulla tummarna och vänta på att inspirationen för att gå till gymmet ska dimpa ner i deras knä, kan inte du sitta där och vänta. Det du behöver om du ska lyckas skriva en bok ända till slutet är en genomtänkt plan för din skrivprocess så att du kommer dyka upp där framför tangenterna också när du egentligen hellre vill göra något annat.
Vara disciplinerad: Biggest Loser-deltagarna har en enorm disciplin, vilket är en förutsättning för att de ska orka hålla sig till sin tränings- och kostplan över tid, även när det är svårt. På samma sätt behöver du som vill skriva en bok gräva fram din disciplin, så att du skriver regelbundet och håller dig till sin skrivplan, även när det kan kännas tungt.
Acceptera utmaningar: Biggest Loser-deltagarna accepterar utmaningar. De deltar i tuffa träningspass och behöver också hantera emotionella utmaningar. På samma sätt behöver du som vill skriva en hel roman acceptera utmaningar, såsom att det tar tid att skriva din bok och att det inte är roligt hela tiden, men att du behöver fortsätta ändå eftersom det tids nog kommer att släppa. Och tids nog kommer det att löna sig – om du fortsätter kommer du nämligen att skriva klart din bok!
Ta hjälp av andra: Deltagarna i Biggest loser får stöd av varandra och sin tränare för att nå sina mål. På samma sätt kan du som vill skriva en bok dra nytta stöd från andra författaraspiranter. Du kan också få stöd av en skrivcoach som kan heja på dig under vägen, som du kan fråga om råd och som kan guida dig igenom de svårigheter som uppstår på vägen, så att du inte behöver lista ut allt om hur man gör när man skriver en bok helt på egen hand.
Inte ge upp: Biggest Loser-deltagarna kämpar sig förbi hinder och svårigheter och ger inte upp trots motgångarna de stöter på. På samma sätt behöver du som vill skriva en roman fortsätta att skriva och kämpa genom utmaningar som uppstår. Det är nämligen sättet som kommer få dig att lyckas. Det är så som du kommer att bli författare.
Behåll glädjen och peppen: precis som deltagarna i teveprogrammet gör genom att peppa varandra och sig själva, så behöver du som vill skriva en bok hålla kvar glädjen i skrivandet. Skrivandet är ju till sin natur inte en speciellt social aktivitet. Ingen kommer heja på dig exakt i den stund då du sitter vid tangenterna (vilket faktiskt någon kan göra under träning). Men det finns andra sätt för att behålla glädjen i skrivandet. Att satsa på en berättelse som är rätt för just dig är en sådan sak.

__________________________________________________

Vill du att jag hejar på dig och blir din Pischa (som den fantastiska tränaren i teveprogrammet heter). Boka ett kostnadsfritt och förutsättningslöst videosamtal med mig (15 minuter långt) där du berättar vad du behöver hjälp med och så ser vi om jag kan hjälpa dig med detta? Vad tror du om det? Boka ett samtal här!

Antagen – min resa mot bokdebut

Drömmer du också om att bli författare? Här är berättelsen om när jag fick det där osannolika och högst efterlängtade samtalet från förlaget och vad som hade hänt innan!⁠
⁠

Innan min första roman ”Välkommen till Himmelsta” blev antagen av ett förlag kunde jag inte få nog av de där berättelserna om hur redan publicerade författare fått sina debutmanus antagna. Jag googlade sönder internet efter dem. Knarkade dem. För det var genom de där berättelserna som jag kunde hålla min egen drivkraft uppe. Kunde de så kunde jag.

Så det är väl inte mer än rätt att jag nu delar med mig av min egen berättelse?

Inte alltid skrivit berättelser

Jag har inte, som många andra författare har gjort, alltid skrivit berättelser. Jag kan inte ens minnas att jag tyckte att det var speciellt roligt att skriva berättelser i skolan. Däremot har jag alltid älskat att skriva. Men för mig har det mest handlat om att skriva dagbok. Och jag närde länge en dröm om att bli journalist (en dröm som fortfarande poppar upp då och då). Men det blev inte så. Istället läste jag statsvetenskap på universitetet och därefter pedagogik.

Och jag har haft väldigt många olika typer av jobb genom åren. Jag ska inte räkna upp alla här. Men låt mig sammanfatta det med att jag har haft synnerligen svårt att hitta något som passar mig i yrkeslivet. Jag är en rastlös person och jag tröttnar fort. Blir snabbt uttråkad. Men en arbetsuppgift har aldrig tråkat ut mig. Och det är förstås skrivandet! Vare sig det har handlat om rapporter, myndighetsbeslut eller blogginlägg. Där har jag sugits upp. Tiden har försvunnit och jag har i långa, långa stunder kunnat vara fokuserad på en enda sak – att skriva!

Började skriva i livskrisen

År 2014 drabbades jag av en depression (förmodligen utmattning, men jag fick aldrig den diagnosen). Jag kände mig helt slut som människa. Jag hade kämpat på med det så kallade livspusslet i ganska många år då och orkade helt helt enkelt inte mer. Så jag blev sjukskriven. Och det var då, när livet äntligen stannade upp i några månader som jag kom på att jag ville försöka skriva en bok.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Hade aldrig gått en skrivarkurs. Men det var då jag började googla sönder internet efter bloggar som den jag själv nu har. Och det var också då jag började lyssna på poddar.

Och jag tänkte: ”Va fan, hur svårt kan det vara?”

Och så började jag skriva. Jag hade inte planerat något, visste inte vad jag ville skriva, eller hur jag skulle göra. Jag bara började. Jag hade en öppningsscen i mitt huvud, en scen där ett kommunalråd försökte berätta för kommuninvånarna att det skulle öppna ett hem för ensamkommande flyktingbarn i den lilla staden, men möttes av ett kompakt motstånd. Det var allt jag hade när jag satte igång.

Och även om jag idag inte skulle rekommendera det här sättet att jobba – att bara skriva på intuition och inte planera något, så funkade det för mig där jag befann mig i mitt liv just då. Jag har aldrig gjort om det. Men det gick. Jag började skriva och jag kunde inte sluta. För väldigt snabbt märkte jag att jag fullständigt älskade det.

Skrev mig ur depressionen

Det kan låta klyschigt, men jag skrev mig bokstavligt talat ur min depression. För i skrivandet hittade jag den där fristaden som jag så väl behövde i det skede av livet som jag befann mig i just då, med små barn och ett arbetsliv som jag aldrig hade trivts med, men ändå tvingat in mig själv i.

I skrivandet blev jag fri. Fri från mina destruktiva tankar som annars malde runt i huvudet. Fri att bara vara. Låter det pretentiöst, tycker du? Ja, jag inser det. Men så var det verkligen. (Halleluja!)

Så jag skrev och skrev trots att jag inte visste vad jag höll på med. Och samtidigt som jag skrev läste jag Stephen Kings bok ”Att skriva” flera gånger om (rekommenderar den för övrigt VARMT!).

Det låter så romantiskt nu när jag skriver det och jag förstår att det är lite av en efterhandskonstruktion. För samtidigt som jag älskade det, insåg jag ju att det också var väldigt svårt. Och efter hand tröt förstås inspirationen och jag var tvingades börja planera och jag ville ge upp och … Men jag gjorde inte det. Jag gav inte upp. För den där initiala känslan som jag fått när jag började skriva gjorde sig ibland påmind också i de jobbigare stunderna.

Skickade iväg det alldeles för tidigt

Precis som de allra flesta debutanter skickade jag mitt manus till alla förlag jag kunde hitta alldeles för tidigt i skrivprocessen. Jag skickade det efter att jag bara redigerat det en enda gång. Jag lät några kompisar läsa, men jag minns att jag inte ens väntade in alla svar. Och så ska man ju förstås inte göra, jag vet ju det nu. Men jag visste inte bättre. Och även om jag hade vetat skulle jag förmodligen ha struntat i det. För jag är rastlös och att vänta är bland det värsta jag vet. Så du kan säkert förstå hur jobbigt jag tyckte att den efterföljande väntan var. Den då jag tvingades vänta på att förlagen skulle svara.

Fick nej från alla – nästan

Månaderna gick och refuseringsmejlen började efter tag komma. Ett efter ett. Och FY vad jag tyckte det var jobbigt! Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för detta igen. Och kanske skulle jag inte heller ha gjort det. Om jag inte hade fått det där enormt efterlängtade samtalet.

Jag kommer aldrig glömma känslan när förläggaren Henrik Celander ringde mig. Det är snart sju år sedan nu och jag satt i bilen. Hade just hämtad barnen vid skolbussen. Regnet smattrade mot framrutan och barnen pladdrade på i baksätet, fullständigt omedvetna om vad som stod på spel för mig. Jag svarade och hörde något om ett förlag, men hade ingen chans att förstå mer än så. ⁠
⁠
Sju månader tidigare hade jag skickat mitt manus till lilla Celanders förlag, ett bland alla andra förlag. Nu hade alla de andra refuserat mitt manus och jag var på god väg att ge upp. Nästan alla andra hade redan svarat. Tackat nej. Jag hade fått några positiva refuser, så jag jag hade lite att gå på. Kanske skulle jag ge manuset en chans till? Skriva om och skicka ut på nytt? Men samtidigt kändes det näst intill omöjligt. Inte så mycket att skriva om, utan att tvingas vänta på svar i ytterligare mängder av månader. ⁠
⁠
Jag försökte tysta barnen i baksätet för att höra vad mannen i mobilen sa, men när det inte lyckades stängde jag med bankande hjärta av motorn och klev ut i regnet. ⁠
⁠
Där fick jag veta att Celanders förlag ville ge ut mitt manus om de tre ensamkommande flyktingbarnen i Himmelsta. ⁠Knappt ett år senare kom romanen ut.
⁠
Det var kanske den märkligaste dagen i mitt liv. Och starten på något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända just mig. Men det gjorde det. ⁠Till slut. Och i höstas kom min tionde bok ut.

Vill du också bli författare? Häng med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar”. Där berättar jag mer om vad du kan göra just NU för att så snabbt som möjligt komma igång och börja skriva. Anmäl dig till webinaret här!

Skriv så att läsaren måste läsa ett kapitel till!

pens near keyboard and paper clips — Photo by Jess Bailey Designs on Pexels.com

Idag handlar mitt blogginlägg om något som är VÄLDIGT viktigt när du skriver ditt manus. Nämligen att skapa FRAMÅTRÖRELSE i berättelsen. Utan framåtrörelse kommer du att tappa dina läsare på vägen och det vill du förstås inte göra. Därför: Här får du ett av mina allra bästa knep för att höja tempot i berättelsen och därigenom få läsarna att fortsätta ända till slutet.

Knepet är: Kom sent, gå tidigt! Detta är ett oerhört användbart grepp som jag alltid har med mig när jag jobbar med mina berättelser, och om du ännu inte har testat det – gör det och se vad som händer!

Tänk dig en fest. Du kommer dit sent, alltså när den redan har börjat och du går dessutom därifrån innan den har börjat klinga av. Ser du det framför dig? Du är alltså inte med från början när gästerna börjar trilla in och stelt sippar på fördrinken. Du är inte heller med i slutet, då allt antingen har ballat ur fullständigt eller då deltagarna sitter och gäspar var för sig i soffan. Du är bara med i mitten. Under den del då festen på allvar händer. Den del som alla som var där kommer att minnas.

Exakt så ska du tänka på dina scener. Du låter läsaren komma in i scenen när allt intressant redan har börjat och låter dem gå vidare därifrån när det är som allra mest spännande. På det här sättet kommer du att skapa en sådan framåtrörelse i ditt manus att dina läsare inte kan slita sig.

Skriver för mycket

Många som skriver vill berättar alltför mycket. Och det är inte så konstigt. För vi vill förklara varför något händer. Men behöver vi alltid göra det? Nej. Åtminstone inte i den ordning som det händer, alltså kronologiskt. En del saker behöver vi inte skriva alls och en del, lite viktigare, saker kan återberättats senare.

Men vi litar inte riktigt på vår egen förmåga att skriva. Och vi litar inte heller på läsarens förmåga att tolka det vi skriver. Därför berättar vi, trots att vi inte behöver, vad som hände före den där intressanta händelsen som på allvar är det som tar vår berättelse framåt. Och det gör att läsaren hinner tröttna innan vi ens har tagit läsaren till det som vi egentligen vill berätta.

Och läsarna – alltså vi människor – är kräsna! Vi har så mycket som händer i våra liv och så mycket som pockar på vår uppmärksamhet vi lätt tröttnar. Och vad händer när vi tröttnar? Jo, vi överger berättelsen och slutar helt enkelt att läsa. Och det vill ju vi som författare till varje pris undvika!

Kom sent!

När jag håller i skrivarkurser för nybörjare och brukar jag ibland ge dem övningar där just detta blir detta, att de gärna skriver för mycket, blir väldigt tydligt. Deltagarna kan till exempel få tio minuter på sig att skriva en scen där en ung kille ser en äldre kvinna ligga på marken, mitt på ett övergångsställe. Och jag frågar dem vad som händer i mötet mellan dessa två?

Ofta börjar kursdeltagarna då med att berätta att killen är hemma i sin lägenhet. Han tar på sig sina nya ljusa jeans som han fick i julklapp av sin styvmamma, han borstar tänderna, men bara lite slarvigt – för han är ju en kille med massor av hål – och sedan hinner de knappt börja gestalta hans väg mot det där övergångsstället förrän övningens tio minuterna är över. Killen kom aldrig ens fram! Och det var ju därframme i, mötet mellan de två karaktärerna i den här berättelsen, som själva dramat i den här scenen fanns. Det var det intressanta, inte vilka jeans han valde att ta på sig eller hur många hål han hade i tänderna.

Detta är vad jag menar med att komma sent till en scen. Låt läsaren komma in i scenen eller i det nya kapitlet mitt i själva händelsen. När saker och ting redan händer eller är på väg att hända. I det här exemplet skulle jag låta killen vara på väg när scenen börjar. Kanske tänker han lite på jeansen eller hålen i tänderna (om detta nu är viktigt!) men väldigt snart ser han kvinnan där på vägen.

Gå tidigt!

Och sedan då? Ja då händer själva händelsen. Vi tar samma scen som ovan. Killen kanske hjälper den gamla damen upp, hon känner genast igen honom och det visar sig att hon kände hans farmor medan hon levde och hon berättar något viktigt om farmodern som killen inte viste! Det är själva kärnan i den här scenen! Mötet mellan dessa två och det som killen får veta i detta möte. Och där bör scenen därför avslutas.

Men vad hände sedan? kanske du tänker. Med damen? Kunde hon ens gå hem själv efter att hon hade ramlat. Hade hon skadat sig? Och så fortsätter du skriva på den där scenen. Du skriver att killen följer damen hem och ser till att hon får av sig skorna ordentligt. Sedan sätter hon på kaffe och de blir sittande vid hennes köksbord i flera timmar.

Så kan du förstås skriva, men gör du det låter du verkligen inte läsaren gå tidigt. Du låter hen gå jättesent! Och läsaren kommer att börja undra vad som egentligen var poängen med den här delen i berättelsen över huvud taget.

Det där som hände efter att killen och damen möttes behöver dock inte vara oviktigt att berätta. För kanske säger det något viktigt om killens karaktär? Något som får läsarna att tycka mer om honom? Ja, så kanske det är. Men behöver det berättas i just den scenen, strax efter det där jätteviktiga avslöjandet? Nej, troligtvis inte. Det kan istället berättas vid ett helt annat tillfälle, längre fram i berättelsen.

Att gå tidigt handlar om att avsluta scenen innan allt är klart. På detta sätt upprätthåller vi tempot och ger berättelsen ett framåtdriv som får läsaren att vilja läsa ett kapitel till. Och ett till. Och bara ett till. Och då har du lyckats!

__________________________________

Tycker du att det är svårt att hitta dit för ditt skrivande? I så fall vill jag bjuda in dig till att delta i min skrivutmaning SKRIVTIAN! Med hjälp av SKRIVTIAN skapar du kontinuitet skrivandet och ökar dina chanser att faktiskt skriva klart din bok. Det kostar ingenting att delta, tar bara 10 minuter 10 dagar i rad av din tid och du kan köra igång redan imorgon! Antar du utmaningen? Läs mer och anmäl dig här.

Vad driver din berättelse framåt?

person holding white ceramci be happy painted mug — Photo by Lisa on Pexels.com

Berättelser kan ju se ut lite hur som helst. Och det är just detta som för många av oss skrivande själar är själva charmen med alltihop. Att i våra berättelser hitta en plats där man faktiskt får lov att göra lite som man vill. Vara fri! Men trots det kan det vara värdefullt att fundera över vad för slags berättelse som kommer lätt för dig när du skriver. För om du får syn på detta kan det verkligen underlätta för dig i din skrivprocess. Det kan till och med vara just det som blir hela skillnaden mellan att ge upp och att faktiskt bli klar.

I det senaste numret av tidningen Skriva finns en riktigt matnyttig artikel (skriven av Tobias Regnell) som handlar om hur man kan gå tillväga för att hitta sin bokidé och hur man därefter kan få den att utvecklas och växa till en hel lång roman.

I artikeln tar Regnell upp tre element som ofta var för sig eller tillsammans är det som driver en berättelse framåt.

Persondrivna berättelser

Det som driver historien framåt i den här typen av berättelser är först och främst en eller ett par huvudkaraktärer och deras resa genom berättelsen. Det som engagerar läsaren är själva karaktärerna den utveckling som sker med dem genom boken.
Händelsedrivna berättelser

I dessa berättelser är det själva intrigen som står i fokus. Det är den som måste vara så intressant att den fångar läsaren och håller den i sitt grepp genom hela boken. Deckare är typiskt händelsedrivna berättelser och att få veta vad som har hänt eller om mördaren kommer att bli fångad är det som får läsaren att vilja läsa vidare. Dessa berättelser skrivs inte sällan utifrån flera berättarperspektiv. Handlingen kan då återges från olika vinklar vilket också gör att dessa berättelser ofta kan upplevas som tempofyllda. Karaktärernas utveckling är i dessa typer av berättelser inte lika viktig som i persondrivna berättelser.
Idédrivna berättelser

I den här typen av berättelser är det ett speciellt tema som står i centrum för berättelsen och som driver den framåt. Många fantasyberättelser är enligt Regnell idédrivna. Jag vill dock tillägga att det också gäller för många andra typer av berättelser, t.ex. sådana som har sin utgångspunkt i ett samhällsproblem. Den norska författaren Maja Lundes hyllade (och fantastiskt bra!) trilogi med miljötema är ett utmärkt exempel härpå.

Lite av allt

Men ingen berättelse är helt och hållet åt det ena eller andra hållet. De flesta har istället lite av allt. Och en riktigt bra berättelse är dessutom ofta starka på alla fronter: De har ett tydligt tema i fokus, de har engagerande karaktärer som utvecklas under berättelsens gång och ett hissnande händelseförlopp.

Från tema- till händelsedrivet

När jag började skriva berättelser tänkte jag överhuvudtaget inte på sådana här saker. Jag tänkte inte någonting alls om jag ska vara ärlig. Jag skrev istället min första berättelse helt och hållet på känsla samtidigt som jag flera gånger på raken plöjde Stephen Kings skrivhandbok ”Att skriva” för att lära mig så mycket som möjligt om skrivhantverket, så snabbt som möjligt.

Så här i efterhand kan jag se att den boken blev extremt temadriven. Och det är egentligen inte så märkligt eftersom jag alltid har haft ett stort intresse för samhällsfrågor. Just då jobbade jag med nyanlända flyktingbarn i skolan och jag behövde desperat få ur mig den frustration jag kände kring hur svår situationen var för många av dem. Den enda tanke jag hade när jag började skriva var att jag ville skriva om främlingsfientlighet och människors rädsla för det okända. Det var sedan denna tanke som piskade på mig att fortsätta skriva och jag kan också, så här i efterhand, se att det först och främst är den tanken som driver handlingen i boken framåt.

I mina senare böcker har tematiken fortsatt att vara viktig och det är ofta i just temat de första idéerna till ett blivande bokprojekt kommer ur. Men vad som har blivit allt viktigare för mig under åren är kedjan av händelser. Jag har också insett att jag gillar att beskriva ett händelseförlopp utifrån flera personers perspektiv. Jag gillar tempo. Vet du varför? För att jag är en sådan som lätt blir uttråkad och att skapa tempo i mina berättelser minskar risken för att jag tröttnar på vägen och överger dem.

Hitta berättelsen som du vill skriva klart!

Det är viktigt att på allvar fundera över vad det är för slags berättelse som just du vill skriva. Vad är det som passar just dig? För om du kommer underfund med det ökar definitivt chanserna för att du ska vilja sitta där vid tangenterna vecka efter vecka, månad efter månad. Att lista ut vad som fungerar för just dig kan faktiskt vara själva nyckeln till att orka genomför ditt skrivprojekt ända till slutet!

Så tänk efter! Vad ligger dig varmast om hjärtat? Vill du grotta ner dig i karaktärerna så mycket att det mer eller mindre är de och deras resa som ska bära läsaren genom berättelsen? Eller är det själva händelserna, ploten, som får dig att gå igång? Eller kanske är det temat du skriver om som faktiskt är själva anledningen till att du ens gillar att skriva? Det som får småhåren på dina underarmar att resa sig. Så fundera! Och när du har gjort det – välj att fokusera på det som kommer allra lättast för just dig.

Tio tips som får dig att orka hela vägen till färdigt manus

Det finns ofantligt många manus som aldrig kommer längre än till skrivbordslådor, datorer och molntjänster. Och en del av dessa kanske borde stanna där. Idén kanske inte håller för en hel berättelse eller så har texten helt enkelt tjänat som en god övning för författaren. Men stämmer detta in på alla de där manusen? Nej, jag tror inte det. Jag tror istället att det ligger många dammsamlande guldkorn i skrivbordslådor runt omkring i Sverige. Sådana som kanske skulle kunna nå hela vägen till färdig bok om de bara fick en chans. Kanske ligger det ett sådant manus i just din byrålåda?

Att skriva ett manus är lite som att bestiga ett berg. Vissa dagar när vi känner oss energifyllda och inspirerade kan det kännas som en fullt överkomlig uppgift (okej, det handlar inte om Mount Everest här … men kanske ändå en hyfsad kulle?). Andra dagar när mörkret inom oss är djupare hopar sig tvivlen lätt och att skriva klart (eller klättra upp till toppen av kullen!) känns då som en fullständigt omöjlig uppgift.

Då är det lätt att ge upp. Jag vet! Jag har visserligen skrivit nio böcker, men jag har också ett stort antal halvfärdiga projekt i mina byrålådor. Och när tvivlen kommer är det oerhört lätt att börja tänka att det där med skrivande kanske ändå inte är för dig. Att du faktiskt inte har vad som krävs för att orka ända till slutet.

Därför har jag tagit fram en gratisguide som jag hoppas ska hjälpa dig i ditt kämpande! I guiden får du mina bästa tips på hur du kan tänka och göra för att orka hela vägen till slutet på din berättelse.

Klicka på den här länken så kommer du till guiden: https://skrivringen.newzenler.com/f/skriv-klart

Skippa kraven och skriv dåligt!

Det kan verka lockande att ha en sådan här målbild när du skriver. Att se dig själv på en stor affisch på bokmässan framför dig. Och självklart ska du sikta på det. Men om du lägger allt ditt fokus på resultatet medan du skriver det första utkastet av din berättelse och inte på själva skrivandet i sig, är risken stor att du sätter käppar i hjulet för dig själv. Därför: Skippa kraven och skriv dåligt!

Detta tips kan tyckas synnerligen världsfrånvänt och märkligt. För inte kan väl ditt manus bli antaget av ett förlag om du inte skriver ditt bästa? Om du inte gör ditt allra yttersta för att göra din berättelse så bra som den någonsin kan bli? Nej, det kan det förmodligen inte. Du kommer att behöva plocka fram dina allra främsta skrivkunskaper, hitta de finurligaste formuleringarna och de mest spännande twisterna för att få något förlag på kroken.

Men.

Du behöver inte göra det från början! När du skriver det allra första utkastet av din berättelse kommer du nämligen inte att tjäna på att väga varje ord på guldvåg och stirra dig blind på ditt uppförstorade foto på affischerna. Risken är istället att prestationskraven blir så stora att du får det värsta som kan hända en författare – SKRIVKRAMP!

När jag fastnar i mina berättelser (och det gör vi ju alla ibland, eller hur?) hjälper det här knepet mig ofta. För det är nämligen så att när du bestämmer dig för att det är okej att det du skriver blir dåligt, släpper mycket av de där prestationskraven, vilka ofta är hela anledningen till att du har fastnat. Så istället för att ställa höga krav på att det du skriver ska bli perfekt, fokusera på att komma framåt i din berättelse.

Men det är väl inte roligt att skriva dåligt, kanske du tänker. En dålig text kommer ju aldrig bli antagen. Nej, det kanske inte är så roligt alla gånger, men om alternativet är att inte lyckas skriva någonting alls, eller kanske bara ett halvt manus, är det då inte bättre att faktiskt lyckas skriva klart hela din berättelse, även om den blir ganska dålig?

För vet du? Det gör faktiskt ingenting om det första utkastet blir värdelöst – det är ju ändå bara du som ska läsa det! Det är nämligen först när du har skrivit klart det som själva finliret börjar. Det är när du kommer till nästa fas i manusarbetet – redigeringsfasen – som det är dags plocka fram den där målbilden med författarporträttet på bokmässan och göra din berättelse så bra den någonsin kan bli!

Så bär med dig tanken på att allt kan redigeras! Den tanken kommer att hjälpa dig framåt i skrivprocessen.

Jag kunde debutera – det kan du också göra!

Det absolut största med att debutera var att få se min bok på bibblan för allra första gången. Det var liksom det ultimata beviset på att det var verkligt. Den stod ju där på hyllan, så då måste jag alltså ha skrivit en bok. En riktig bok.

Den där känslan jag hade kring debuten, då jag fick uppleva allt med att släppa en bok för allra första gången, önskar jag ofta att jag kunde få uppleva igen. Storheten i alltsammans. För det är stort. Mäktigt. Men det går ju inte att återuppleva något stort som händer för första gången. Det är lite samma sak som den första kärleken. Det blir helt enkelt inte på samma sätt nästa gång.

En hisnande känsla

Det är något riktigt stort över att ha skrivit en massa ord som har sammanfogats, fått mening och till slut blivit en hel berättelse som lämnar boet och letar sig ut i världen för att hitta sina läsare. Som kanske ska få sina läsare att le igenkännande, förfasas eller fascineras. Roas.

Vissheten om att det var jag som hade hittat på allt som gick att läsa i den där boken, vilken stod där på hyllan bland alla de andra böckerna, med sitt fina omslag, sin välkomponerad baksidestext och sina hårda pärmar, var svår att ta in. Hade det inte varit för mig hade inget av de där orden blivit skrivna alls. Någonsin.

Det var en hissnande känsla. Väl värd att ta på allvar. Och jag önskar att jag då, när det begav sig, hade haft sinnesnärvaro nog att bara vara i den där känslan. Att bara njuta av den. Men det kunde jag inte. För jag var nervös. För recensionerna, för försäljningssiffrorna och för om min nästa bok skulle bli utgiven eller inte.

Det kan hända dig också!

Tror du mig inte? Men så är det. Jag ska berätta varför.

Det figurerar många fördomar om vem som kan bli författare och vem som inte kan blir det. Här är några:

Man måste vara en kändis för att få ge ut en bok! Fel! Troligtvis är det visserligen lättare för någon som har en stor följarskara i sociala medier att bli antagen av ett förlag eftersom förlagen i den stora följarskaran ser goda möjligheter att nå ut med boken. Men jag kan utan problem rabbla upp hundra utgivna författare som inte var kända överhuvudtaget innan de debuterade. Och jag lovar dig, ingen hade någonsin hört talas om mig innan jag debuterade (det är visserligen inte många som har gjort det nu heller, men det är en helt annan historia!).
Man måste ha velat bli författare och ha skrivit i hela sitt liv. Fel! Tror du att Jens Lapidus hade utbildat sig till jurist och sedan jobbat i flera år som brottsmålsadvokat om hans pojkdröm hade varit att bli författare? Det tror inte jag. Själv kom jag på att jag ville bli författare när jag var trettioåtta år gammal och det finns mängder av författare som i först mogen ålder har kommit på att de vill skriva böcker.
Man måste ha gått en massa utbildningar inom litteratur och skrivande för att lyckas debutera! Fel det också. Naturligtvis kan det underlätta att lära sig hantverket innan man börjar skriva. Men jag vill ändå hävda att majoriteten av alla världens publicerade författare (undertecknad inkluderad!) aldrig har gått i någon som helst författarskola.

Men talang då? Måste man inte vara född med en sådan? tänker kanske du. Ja du. Kanske är det så. Jag vet faktiskt inte. Men vad är egentligen talang när det gäller skrivande? Vi kan väl ändå vara överens om att ingen människa kan skriva berättelser från födseln? Och det är en ganska tråkig syn på människan och på individens möjligheter till utveckling att förlita sig på talang. För om allt handlade om talang skulle det ju inte vara någon idé att kämpa saker och ting. Man kunde bara ge upp med en gång när man inte lyckades. Eller hur?

Intresse, vilja och mängder av jobb

Jag tror inte att det är så det funkar. Jag tror istället att det handlar om något annat. Vi är visserligen födda med olika förmågor som gör att vi har svårare för en del saker än för andra. Men med intresse, med en vilja och med hårt arbete så kan vi lära oss och vi kan utveckla de färdigheter vi hade från början.

Du har väl hört talas om de där tiotusen timmarna som det visst ska krävas för att vi ska bli riktigt bra på någonting? Det är dem som jag tror på. Alla de där timmarna som du lägger ner för att du tycker det du gör är så roligt att du inte vill göra något annat överhuvudtaget. Allt det där du tar reda på, allt du googlar, att du sitter här och läser det här långa blogginlägget. Det är saker som betyder något på riktigt.

Men framför allt är det en sak som du måste göra om du vill bli författare. Är du med? Jag återkommer ofta till detta, men det kan inte nog betonas.

Du måste göra jobbet

Du måste sitta där all den där tiden som det tar att skriva en bok. Du måste trivas med ditt eget sällskap och med att umgås med de karaktärer som du skapar. Och du måste tro på att det går. Tro på att du kan.

Och om du gör det – om du gör jobbet och tror på att det faktiskt kommer att gå – då kommer du lyckas. Då kan du också debutera. Då kan du också en dag få se din bok på bibblan. Kanske kommer den att stå där bredvid min?

______________________________________________________

Hanna tipsar – var alltid redo med anteckningsblocket!

Jag hittar inspiration till det jag skriver om överallt i tillvaron. Det gäller att vara nyfiken och att inse att något när som helst kan dyka upp. Detta förhållningssätt kan faktiskt förvandla det mest mediokra i tillvaron till något mycket spännande!

Något jag har utvecklat under mina år som författare är min nyfikenhet på omgivningen. För jag har insett att faktiskt aldrig kan veta när något spännande kan dyka upp mitt framför mig. Dessutom utvecklat min förmåga att tjuvlyssna på andra! ⁠
⁠
Generellt kan jag säga att jag hämtar inspiration från allt som händer runt omkring mig. Sånt jag är med om, ser och hör talas om. Sånt jag ser på nyheterna. ⁠

⁠Livsfarlig att ha i din närhet

Jag låter mig inspireras av tanten som säger något högst vardagligt till sin man på Ica. Av receptionistens snorkiga sätt hos Folktandvården. Av de storslagna drömmarna hos deltagarna i teveprogrammet ”Husdrömmar”. ⁠
⁠
Jag snor vitt och brett från folk som korsar min väg. En replik här, en företeelse där. Och när jag tycker mig se ett mönster i tillvaron, då går min hjärna i spinn. Fram med mobilen, anteckna nu för sjutton, Hanna! Nu med en gång! För skriver jag inte omedelbart ner det, kommer det aldrig att ha funnits. ⁠

Det är praktiskt taget livsfarligt att ha mig i din närhet. För du kan aldrig riktigt veta vilket litet karaktärsdrag som dyker upp i min nästa bok!

Nytt grepp

Jag har i dagarna börjat skriva på ett nytt skrivprojekt och i detta projekt testar jag ett nytt grepp. Jag vill den här gången att en viss känsla ska genomsyra min text. Och den känslan har jag hittat i två olika teveserier. Detta göra således att jag just nu har det härliga (men aningen tidsödande!) jobbet att plöja dessa två serier.

Inspirationen kan komma från vitt skilda håll, tänker jag. Men det är viktigt att vara öppen, att ha tentaklerna ute och att falla offer för myten om den gudomliga inspirationen som en dag rakt ur tomma intet ska trilla ner i ditt knä. Jag är nämligen ganska säker på att det inte kommer att hända. För inspiration tror jag främst uppstår när du processar nya intryck från omvärlden.

Så, mitt råd till dig som tycker att inspirationen tryter: Ut och lev livet! Gör saker, träffa människor, lyssna på poddar, se på teve, åk buss. Och ha alltid anteckningsblocket eller mobilappen redo! Och ha tilltro till dig själv och till skrivprocessen! Tids nog kommer någon att korsa din väg och få din hjärna att börja arbeta. ⁠

___________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Skriv om det du redan kan!

Ett skrivtips som jag inte kan tala mig nog varm om är just detta. Gör det inte svårare för dig än du behöver och använd dig av de kunskaper du redan har. Kort och gott: Gräv där du står! ⁠
⁠
Att gräva där jag står, eller åtminstone i den absoluta närheten, är något jag har gjort i alla mina böcker. Och det handlar inte bara om att jag är lat (vilket jag visserligen är!) utan också om att skrivandet kommer lätt när jag vet vad jag pratar om. Och det är viktigt, tycker jag! För då dansar fingrarna över tangenterna och jag har lätt för att nå det där flowet i skrivandet som jag alltid eftersträvar.

Och jag märker DIREKT när jag är inne och tassar på marker jag inte känner mig trygg i. Jag blir osäker och börjar tvivla på mig själv. Är jag verkligen är kapabel att skriva om det här? Detta märks förstås också på resultatet. För att skriva om sådant jag inte kan tillräckligt om, som inte är grundat långt där inom mig, gör mig feg. Och en feg författare får inget flyt i skrivandet. En feg författare skriver i förlängningen inga bra texter.

Vad är du beredd att stå för?

Du kanske känner dig osäker på vad du kan lämna ut om dig själv. Det är fullt förståeligt och det väljer du naturligtvis helt själv. Och det är viktigt att tänka igenom vad du är beredd att stå för och inte. Annars kommer du bara få det jobbigt senare i processen när boken du skriver ska publiceras. För det ska den ju! Visst?

Men jag vill säga en sak som kan få dig att känna dig aningen mer trygg. Om du skriver skönlitterärt kommer ingen någonsin få veta vad som är sant och inte, om du inte vill. Visst kan läsarna spekulera om det, men du väljer själv om du vill avslöja det eller ej.

För allt är förstås inte sant i en skönlitterär text. Det hör ju till genrens hela idé, eller hur? Och du kommer ju att förklä de delar som är sanna. Du kommer ju att blanda ihop det du har tagit från verkligheten med sådant du hittar på.

Och jag är övertygad om att alla författare använder delar av sig själva och sitt eget liv i sina berättelser. För vad ska de annars utgå ifrån? Om jag ska gestalta mina karaktärers känslor, måste jag ju utgå från mig själv. Jag kan inte på allvar veta hur det känns i någon annan.

Nära och kära

Men vad ska dina nära och kära säga? kanske du tänker. Mitt tips – så långt det är möjligt, lämna dem utanför din berättelse! Om du inte har för avsikt att hämnas på något vis, förstås. Nej, men allvarligt talat. Man måste vara rädd om dem man har omkring sig och vill du använda dig av något hos dem, bädda in det väldigt noggrant.

Tre tips om vad som verkligen underlättar när du skriver en bok

Ge karaktärerna ett yrke du vet något om
Detta har jag använt i nästan alla mina berättelser. Och här har jag lite tur, för jag har hoppat runt och jobbat med en massa saker, vilket betyder att jag har mycket att gräva i på den här fronten. Och det underlättar verkligen att känna till det yrke som karaktärerna arbetar inom, tycker jag. För det är svårt att lära sig alla detaljer om ett yrke så pass bra att man kan gestalta det på ett trovärdigt sätt. Och karaktärerna kan ju faktiskt ha vilket yrke som helst. Det vore hur intressant som helst med karaktärer som var bagare eller lokförare, tycker jag! Var är alla de berättelserna? Alla måste faktiskt inte vara poliser …

Staffan Lindström som är huvudkaraktär i två av mina romaner (Under två timmar och Ljuskällan) är tjänsteman på Migrationsverket. Varför då? tänker du. Jo, därför att jag har varit det, förstås. Det låter kanske inte så himla sexigt för en romankaraktär? Nej det är det ju inte heller. Men det kan väl vara intressant ändå?
Släpp loss din fantasi i en miljö du känner till
Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag har svårt att hitta på miljöer helt från scratch i mitt huvud. Jag ser dem liksom inte framför mig. Därför har jag i alla min böcker utom en, använt mig av existerande platser. Och jag har också låtit karaktärerna flytta in i hus som jag känner till. Detta underlättar enormt mycket för mig eftersom jag då lätt kan berätta om hur det ser ut, faktiskt in i detalj, eller i alla fall ha det helt klart för mig i mitt huvud när jag skriver. Om jag inte gör så här är det stor risk att jag glömmer av hur det ser ut mellan skrivpassen.

Jag har använt mig av min systers hus, min farfars hus och ett av husen jag själv har bott i. Och det här tricket kan du använda dig av även om huset du skriver om ligger på en helt annan plats än det verkliga huset gör. I fiktionen kan du ju flytta huset vart du vill!

På det här sättet ger jag mig själv vissa ramar och det är ju tråkigt kan man tycka. Men för mig ger det faktiskt istället kreativiteten en kick i rätt riktning om jag har något att förhålla mig till.
Ge karaktärerna sjukdomar eller andra åkommor som du har din närhet
Om dina karaktärer ska ha någon slags sjukdom, funktionsnedsättning eller allergi (vilket i sig kan vara ett bra tips för att göra dina karaktärer mänskliga) är det också bra att välja något som du redan är bekant med. Detta för att researchansträngningen då blir minimal och det ger dig dessutom bättre förutsättningar att skriva fram trovärdiga karaktärer.

_________________________________________________