Att skriva en roman – och stå ut med dalarna

Det här, min vän, är det allra jobbigaste med skrivandet. Att orka med de där bråddjupa dalarna. När du hamnar i ett tillstånd där du skäms ögonen ur dig bara genom att tänka på det du har skrivit och du knappt mäktar med att läsa igenom det. För det blir ju helt VÄRDELÖST och därför är det enda du vill göra att trycka på delete och aldrig mer sätta sig vid tangenterna igen. Någonsin!

Känner du igen dig? Jag vet hur det känns. Det är förfärligt.

Om du inte känner igen dig så kan du dessvärre vara säker på en sak. Det kommer bara vara en tidsfråga innan det också gäller dig. Tyvärr.

Men! tänker du. Skulle detta inte vara en blogg med SKRIVPEPP inte SKRIVDEPP?

Jodå. Du kan vara alldeles lugn. Det kommer. Men först ska jag berätta om hur det är för mig.

Toppar och dalar

I min skrivprocess kommer det liksom i vågor. När jag börjar med ett nytt projekt är allt oftast väldigt roligt. Jag är fylld av energi och tänker att det här inte bara kommer att bli årets bok, det kommer till och med bli århundradets! Augustpriset here I come!

Men så närmar jag mig mitten och då börjar tvivlet smyga sig på. Och jag undrar vad jag håller på med. Skrivandet går allt mer trögt och jag börjar känna ett starkt inre motstånd mot att sätta mig vid datorn. Tankar på att det är lika bra att strunta i alltihop eftersom boken ändå aldrig kommer bli klar, snurrar runt i huvudet. Och kanske är det ändå lika bra? För det här blir ju verkligen helt värdelöst.

Knuten löses upp

Men så händer något. Kanske poppar det upp en tanke under en av mina otaliga promenader i skogen med hunden. Eller när jag steker pannkakor. Något som (förstås!) måste hända någon av karaktärerna, eller en lösning till varför huvudpersonens man beter sig som han gör. Det är så självklart! Hur har jag kunnat missa detta ända tills nu? Knuten löses upp och så rullar det plötsligt på igen.

Sedan händer det underbara – jag får vittring på slutet! Och ingenting gör mig mer skrivsugen än att inse att jag kommer klara det den här gången också. Mot alla odds (så är det förstås inte, men det är så det känns!) kommer jag få ihop en hel berättelse till.

Slutredigeringen är värst

Min värsta dipp kommer när jag nästan är helt klar. Då det plötsligt går upp för mig att jag faktiskt inte kommer att kunna ändra texten mer. Det jag skriver just nu kommer att stå där FÖR ALL FRAMTID. Och vem kan egentligen leva med något sådant?

De sista korrekturrundorna blir därför plågsamma för mig och självtvivlet äter upp mig inifrån.

Och sedan fortsätter det … för sedan ska ju folk läsa det jag har skrivit också. Men det tar jag i ett annat inlägg.

Acceptera!

Nu kommer jag (äntligen! kanske du tänker) till själva poängen. Det jag vill säga är helt enkelt följande:

  1. Det är så här det är att genomgå ett långt skrivprojekt och vill du göra det så måste du acceptera det. Du måste lära dig att leva med dig själv. Med topparna såväl som med dalarna.
  2. Alla som skriver hamnar i ett förtärande självtvivel förr eller senare. Alla! Att du gör det är inte konstigt. Det är istället helt naturligt och det ingår i skrivprocessen. Detta behöver du inse!
  3. Det kommer att bli bättre. Jag lovar. Även om jag fortfarande känner av självtvivlet gör erfarenheten, som jag har nu efter åtta böcker, att jag VET att det kommer att gå över. Och denna insikt hjälper mig att inte ta tvivlet på lika stort allvar. Jag VET att det hör till och det får mig att känna mig trygg. Så kommer det att bli för dig också när du får mer erfarenhet. Så fortsätt skriv!

Hitta självförtroendet!

Du kan, du kan, du kan!!!

Att våga skriva. Det är nästan det svåraste av allt. När tankefloden kommer med alla sina klagomål om att din berättelse och dina karaktärer är något av det sämsta som någonsin har blivit till, då är det svårt att stå emot.

Jag vet. Jag har varit där (massor av gånger!), men det är tyvärr bara att vänja sig, för den här svidande självkritiken är dessvärre något som liksom TILLHÖR skrivandet.

Men vet du vad det fina är? Det är bara dina tankar som blåser upp sig och håller på. Och de talar faktiskt oftast inte sanning.

Här följer en lista över tre vanliga negativa tankar som sätter käppar i hjulet för skrivandet och hur du kan motarbeta dem!

  1. Jag är kanske ganska bra på att skriva, men alltså, inte så bra så att jag kan skriva en hel bok. Invändning: Nej, du kanske inte är världsbäst på att skriva böcker. I alla fall inte än. Men du kanske kommer att bli. Eller så blir du inte det, men det spelar faktiskt ingen roll överhuvudtaget. Man kan väl skriva även om man är dålig! För skrivandet i sig är värdefullt! Inte bara resultatet.
  2. Den här historien håller inte och inte karaktärerna heller! De är platta och tråkiga och ingen människa beter sig som de gör. Invändning: Nej, dina karaktärer kanske inte är riktigt mänskliga och historien kanske har sina luckor. Men, boken är väl inte klar än? Eller är den det? Klart att allt inte sitter från början. Jag vet faktiskt inte en enda författare som skriver sin bok från början till slut och sedan skickar in den till förlaget, som i sin tur bara vidarebefordrar den till tryckeriet. Eller har du hört talat om någon som gör så? Just det! För vet du, det handlar om REDIGERING! Varje bok behöver skrivas om flera gånger och därefter redigeras, ändras, putsas på, FÖRÄDLAS. Och (var alert nu, för det här är viktigt!) för att ha något att skriva om och redigera måste man ju skriva något först, eller hur? Och det är just DET som du håller på med nu. Just nu håller du inte på och färdigställer ditt manus. Du skriver det bara.
  3. Jag kommer aldrig någonsin bli klar! Invändning: Nej, du kommer inte bli klar. Inte den här veckan eller månaden eller kanske inte heller det här året. Men allvarligt talat. Vad gör väl det? För om du inte ger upp, om du letar fram den där envisheten som jag är säker på ligger där och lurar någonstans djupt inuti dig, så kommer du att komma fram till slutet. Tids nog. Men det tar tid att skriva en bok. Det gör det för alla. Man måste sitta där alla de där timmarna och det är DU som måste göra jobbet. DU och ingen annan. Och vill du bara det här tillräckligt mycket, så kommer du att klara det! Det vet jag!

I´m back!

Det tog ett tag, men nu är jag här igen! Och det känns HUR BRA SOM HELST! Bloggen kommer att byta inriktning och kommer fortsättningsvis inte ha fullt lika mycket fokus på mig (åh, herregud, hemska tanke!).

Framöver kommer jag istället bjuda på skrivpepp till dig som vill skriva en roman och som behöver ha lite hjälp och skrivpepp på vägen!

Och vill du ha en riktigt KICKSTART på ditt skrivande så kan du ladda ner min alldeles färska guide ”Kickstarta ditt skrivande” här. (Öppnas i nytt fönster.) Den är alldeles gratis!

Varmt välkommen hit!

Tack och hej!

Efter moget övervägande har jag nu bestämt att den här bloggen kommer att vara vilande på obestämd framtid. Den kommer att finnas kvar, åtminstone ett tag till, så du som har hittat hit kan förstås läsa de gamla inläggen.

Vill du följa mitt fortsatta författarliv, rekommenderar jag dig att följa mig på Instagram där jag finns som @hannalandahlforfattare. Du hittar mig också på www.hannalandahl.se.

På återseende!

Finaste brevet ever

När man får ett sånt här brev är det kanske dags att lägga av. För kan det egentligen bli bättre? Förmodligen inte.

Men samtidigt.

Nu måste jag ju skriva en fortsättning till ”Förlåt för hålet”. Joline måste såklart få veta hur det går för Aston och Dalia och morfar.

Hur som helst. Detta brev gjorde mig väldigt lycklig. Och rörd ända in i mitt innersta. Jag lovar att skriva ett svar.

Skrivledig?

Alldeles nyss skickade jag den omskrivna varianten av mitt manus till förlaget och jag vet, rent intellektuellt, att det är någonting som är riktigt bra med det. Det är SKÖNT. Jag är KLAR för den här gången och nu väntar nya redigeringar av manuset först efter sommaren. En välbehövlig paus. Semester. Sommarlov.

Fast ändå undrar jag.

För vad ska jag nu ta mig för? Och jag inser att jag inte riktigt vet det och det gör att det känns lite tomt där inuti. Så mycket tankar som kretsat kring den där berättelsen, vad ska de nu bytas ut mot? Jag antar att jag väl måste låta det var tomt ett tag. För tomt är nog bra. Att inte tänka så himla mycket hela tiden, att inte ställa så mycket krav på sig själv. För jag är väldigt trött och vet att jag skulle må bra av att bara få vara lite ledig. Också från skrivandet, tror jag, antar jag, för min hjärna är ganska trög och mina ögon torra. De behöver nog vila. Hela jag behöver vila. På riktigt.

Okej då. Vila.

Men hur gör man? Alltså på riktigt? Hur stänger man av en hjärnan som alltid går på högvarv?

I don´t know.

Nähä nä.

Så vad ska man då ta sig till? Det troligaste är att jag inte tar ledigt. Inte nu heller. Istället är sannolikheten stor att jag ganska omgående, typ i morgon eller kanske redan i kväll, kastar mig in i nästa projekt, vilket det nu må vara. För jag har ju en hel lång lista över böcker som ska skrivas, både barnböcker och romaner för vuxna, och kanske får jag till på köpet snart svar på om den där ljudboksserien som jag kanske ska skriva verkligen blir av och sedan …

Nej. Vänta lite nu. Jag tror jag tar en promenad med hundarna först.


Detta med framgång

Härom dagen kände jag, med anledning av ett inlägg i en Facebook-grupp för författare, mig manad att reflektera lite kring detta med framgång.

När jag ”utvärderar” mina prestationer känns det oftast synnerligen avlägset att betrakta mig själv som en framgångsrik författare. Jag? Framgångsrik? Knappast.

Varför?

Om jag ska rabbla några viktiga framgångsattribut som snabbt poppar upp i min hjärna, skulle jag säga att följande händelser i en författares liv gör en författare framgångsrik:

– såld till utlandet

– böcker som säljer slut och trycks i nya upplagor

– efterfrågad på bibliotek, bokmässor och i andra litteratursammanhang

– boksigneringar med lång kö

– recensioner i stora dagstidningar

– ligga på topplistor

– få biblioteksersättning, stipendier och royaltyutbetalningar

– vinna priser

– att tjäna så mycket pengar att hen kan leva enbart på författarskapet.

Den enkla förklaringen till att jag inte är framgångsrik är att ingenting av detta har hänt mig.

Men.

I förrgår tipsade jag i en annan Facebook-grupp om att ”Under två timmar” nu har kommit som pocket. I tråden som följde fick jag bland annat följande kommentarer.

Jag blev så oerhört glad för dessa kommentarer! Och är inte detta en framgång, vad är det då?

När jag funderar vidare över vad framgång egentligen innebär, alltså för mig, inser jag att jag har åstadkommit massor de senaste fyra åren. Här är några exempel:

– skrivit och fått tre böcker i olika genrer publicerade av traditionella förlag

– fått inte obetydliga förskott

– skrivit avtal om en fjärde bok (vilken snart är klar) med mitt jättefina förlag

– varit inbjuden till bokmässan i Göteborg tre gånger

– fått bli sminkad och tagit urproffsiga författarbilder

– blivit intervjuad live i radio två gånger

– blivit intervjuad upprepade gånger i lokaltidningarna, i Aftonbladet, i Amelia, i en podd

– blivit recenserad av mängder av bokbloggare och instagrammare

– blivit recenserad i Östgötacorren, Jönköpingsposten, Göteborgs-Posten, Tidningen Arbetet

– fått en agent som försöker sälja en av mina böcker utomlands

– två av mina böcker har blivit centralt inköpta av Akademibokhandeln och Ugglan. En bok finns på Pocketshop

– blivit nominerad till ett författarpris

– fått massor av läsarreaktioner från människor som har uppskattat mina böcker, bland annat flera mejl från för mig okända personer.

Ibland behöver en stanna upp och fundera över vilka glasögon en använder sig av när en dömer sig själv och sina prestationer. Och ibland kanske det är vettigt att vända blicken från det som en (ännu) inte har åstadkommits och istället fokusera på allt fantastiskt som faktiskt har hänt. För kanske upptäcker en då att en inte alls är speciellt misslyckad som författare. Men framgångsrik? Nja, det sitter allt långt inne.

Nu finns pocketen

Se så fin den blev! Det är den första av mina böcker som har kommit ut som pocket. Väldigt fin tycker jag och jag hoppas nu att den ska nå ut till riktigt många läsare. Har också fått bevis på att den finns i butikerna nu. Nedan är en bild från Akademibokhandeln i Nordstan i Göteborg. Visst ser den tjusig ut där i hyllan? ???

Pocketsläpp och uppföljare

Det är med ett varmt författarhjärta som jag avslutar den här arbetsveckan och tar påsklov. För nu säger förlaget att pocketversionen av ”Under två timmar” finns på riktigt! De säger att den har kommit till deras kontor och att den är väldigt fin också i verkligheten. Jag ser så väldigt mycket fram emot att bläddra i den! Och på måndag släpps den i butikerna. Ska bli väldigt spännande att följa hur det går för den här lilla boken och jag hoppas och håller mina tummar hårt för att den ska hitta sin väg ut till många läsare.

Men det stannar faktiskt inte vid detta stundande pocketsläpp. För plötsligt händer flera saker samtidigt och det slår mig att det är så det brukar vara. Först händer inget, sedan händer inget, sedan händer allt. För det verkar inte vara så att författarskapet någonsin tuffar på i något slags vilsam lunk, ni vet det händer något trevligt och så går det några veckor och så kommer det något lite upplyftande igen och så en liten down på det. Nej. Så verkar det inte fungera i författandet. Istället verkar det vara så att mycket av tiden är ganska långa perioder av … ingenting. Av väntan. Väntan på att den där boken ska släppas, väntan på besked om det överhuvudtaget ska bli någonting med det där manuset som man lagt ned så mycket av sig själv i. Väntan på att idéerna ska komma (det är dock ingenting jag brukar syssla med, men jag kan tänka mig att andra gör det). Väntan på recensioner, väntan på uppmärksamhet, likes. Ja, ni fattar.

Men så plötsligt smäller det till och då händer allt på samma gång. Och då blir det plötsligt pocketsläpp och ett antaget manus samma vecka! För så blev det – uppföljaren till ”Under två timmar” blev antagen! Och någon gång efter årsskiftet kommer boken med arbetsnamnet ”Ekobyn” att komma ut, också den på Polaris. Och jag är så enormt glad över detta. Varför jag är det får jag lov att återkomma till i ett annat inlägg.


Strax efter Harry Potter

Ett sådant här tillfälle måste förstås fångas på bild! Aston tätt bakom Harry P hos Adlibris! Och strax framför nyutgåvan av klassikern Ebba och Didrik.

Klart att detta är en ögonblicksbild. Klart att det inte kommer se ut så här imorgon. Men trots det är känslan just nu väldigt positiv.

För jag tror faktiskt att det går ganska bra för boken. Mina efterforskningar (googlingar) visar nämligen att den har börjat hitta ut till mängder av bibliotek runt om i Sverige. Och dessutom har det börjat trilla in en massa omdömen som än så länge ganska samstämmigt antyder att människor faktiskt verkar gilla Aston. ?