Författartips – Sida 2 – Skrivpeppbloggen

Ingen deckardrottning direkt … Men skapa trovärdiga karaktärer – det kan jag faktiskt göra!

Är det bara jag som tycker att kulturutmärkelserna regnar ner över oss just nu? Inte nog med att tevetablån svämmar över av guldbaggar, sportpriser och grammisar. I mina sociala medier verkar det som att varenda en av mina författarkollegor är nominerade till Adlibrispriset eller Storytel awards eller vad de nu heter allihop.

Men det går ju bra! försöker jag intala mig att tänka. Kul för dem! Men det hjälper inte att jag tänker så, för innerst inne blir jag vedervärdigt svart av avundsjuka. Och det jag, de där positiva tankarna till trots, ändå känner är att det faktiskt INTE ALLS går bra. För jag hittar ju inte MINA böcker någonstans bland de där nomineringarna …

Och jag känner sådär trots att jag egentligen aldrig har förväntat mig att jag ska bli nominerad till något pris. För jag vet ju att varken är någon deckardrottning eller någon enda tidningsrecensents lilla kelgris.

Så vem är jag då som författare, kan jag inte låta bli att undrar ibland …

Och när den där garden är nere för räkning, då passar minsann självtvivlet på! Det smiter in under min hud och sprider sig som värsta viruset. Och då kommer de där andra tankarna också. Och snart gör jag ingenting annat än funderar på om jag verkligen hör hemma i den här författarvärlden.

Men så finns det ju som tur är andra dagar också. Sådana som får mig att tänka att jag kanske inte är helt fel ute ändå. Att det kanske trots allt finns en liten vrå i den här bokbranschen också för mig.

Vad är det egentligen att vara framgångsrik i författarvärlden, undrar Hanna Landahl i det här blogginlägget.

Känner du mig?

Men så kommer det ju som tur är andra dagar också. Sådana som får mig att tänka att jag kanske inte är helt fel ute trots allt. Att det trots avsaknande av priser och utmärkelser kanske ändå finns en liten vrå i den där bokbranchen vars dörr har en skylt med just mitt namn på?

En dag för några veckor sedan var en sådan dag. För då damp det nämligen ner ett mejl i min inkorg från en för mig helt okänd man vars vän höll på att läsa min roman Under två timmar. Han skrev:

”Det jag undrar är om du på något märkligt sätt haft mig i åtanke när du skrivit boken eller om det är en otrolig slump?”

Jag satte morgonkaffet i halsen och trodde först att mannen skämtade. Men när jag läste vidare insåg jag att hans fråga var helt och hållet allvarligt menad. Han trodde på fullt allvar att jag hade skrivit om just honom.

Och likheterna mellan honom och min huvudperson Staffan i boken var faktiskt slående. Allt detta stämde helt och hållet överens mellan de två:

De var lika gamla
Båda hade jobbade på en specifik myndighet och dessutom under lika lång tid
Båda hade två söner som dessutom hade samma namn (!)
Båda var lite mer förtjusta i Håkan Hellström än vad som kanske kan anses accepterat för vuxna medelålders män
Båda bodde i samma stad

Praktiskt omöjligt att sno hans liv

Allt var naturligtvis helt och hållet en slump – jag går ju inte omkring och SNOR folks liv hur som helst! Och som tur var fanns det inte ens en praktisk möjlighet att jag skulle ha kunnat sno något. Detta eftersom jag skrev boken innan mannens barn ens var födda och långt innan han hade hunnit jobba på den där myndigheten sådär länge som min huvudperson hade jobbat där.

Först tänkte jag att sammanträffandet nästan var lite kusligt. Men så vände jag på det hela och insåg med ens att det faktiskt skulle kunna finnas de som hävdade att det som mannen berättade faktiskt var det ultimata beviset för att jag hade lyckats med något ganska STORT. För min bok hade hittat ut till en läsare som på allvar trodde att jag hade skrivit hela den där boken om honom och om hans liv.

Och det är ju mer eller mindre fantastiskt! För betydde inte det att jag hade lyckats skapa en alldeles mänsklig och trovärdig karaktär? Jo, det måste det faktiskt betyda.

Så trots att det inte går att hitta just mitt namn bland alla dess utmärkelser som haglar över oss just nu, så skulle jag faktiskt vilja sträcka lite på nacken här och hävda att jag minsann också är ganska FRAMGÅNGSRIK!

____________________________________

Så, vill du kanske ha lite hjälp av den här FRAMGÅNGSRIKA författaren (och skrivcoachen)? Häng med på mitt kostandsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” helt gratis!

En hyllning till småorden!

Boken "Svenska skrivregler". Den symboliserar att du som författare inte bör följa alla skrivregler som finns. — Du måste inte följa allt som står i den här boken!

Kanske har du fått rekommendationer från testläsare, skrivarkurslärare och andra förståsigpåare att göra dig av med alla så och ju och liksom och nu och andra småord. För att inte prata om din svensklärare som jag antar var framme med rödpennan med en gång när ett litet talspråksord skymtades. Men måste man verkligen stryka varenda litet ju som smugit sig in i din text?

Mitt svar på den frågan är NEJ! Verkligen inte! Jag vet att det kanske kliar i en och annan svensklärare här nu. För jag vet att de där småorden för vissa är mjölbaggarna i vetemjölspåsen. Getingarna under garagetaket. Skadedjuren som bör och ska utrotas så fort de upptäcks. Men innan du lyssnar till språkpoliserna vill jag ropa STOPP! För jag vill å det bestämdaste hävda att de där småorden på allvar kan fylla en viktig funktion i din text!

Hade det handlat om att det du skrev var ett överklagande till Skatteverket eller ett ansökningsbrev till en advokatbyrå – självklart ska du nagelfara din text efter allt om får din text att verka informell och pratig. I de fallen ska de där orden letas upp och utrotas omedelbart. Stryk och förinta! De har ingenting i din text att göra.

Men i en skönlitteratur? Ja, där gäller faktiskt lite andra regler.

Så hur ska du göra när du skriver din bok?

Det är inte fullt så enkelt som att du som författare helt och hållet kan strunta i allt du lärt dig i skolan och komma undan med att strössla ut småorden i din berättelse. För det är inte i alla skönlitterära texter som de här orden fyller en funktion. I vissa texter kan de kännas överflödiga och, precis som många med nitisk rödpenna hävdar, dra ner läsupplevelsen för läsaren.

I andra texter vill jag däremot hävda att den övernitiska rödpennan faktiskt kan förstöra textens hela själ.

Så vad handlar det om? Ska du stryka de där orden som av en del betraktas som skadedjur eller ska du inte?

Svaret är kanske. Och ja, jag vet, det är inget vidare svar. Men det beror helt enkelt på din berättarstil. Din ton. Ditt sätt att skriva. Hamnar de där småorden naturligt i din text, utan att du egentligen tänker på det, ja då kanske de faktiskt tillhör ditt språk, ditt sätt att berätta och då tycker jag att du ska låta dem finnas där.

Hör hemma i dialogen

De här småorden tillhör definitivt mitt språk. Utan dem skulle mina berättelser bli styltiga och formella och framför allt skulle de förlora sin rytm. Och inte minst – de hör hemma i mina karaktärers ordförråd! Om jag stryker alla liksom och alltså som trillar ur mina karaktärers munnar kommer de fortsätta vara just karaktärer och aldrig i läsarnas huvud förvandlas till verkliga människor! För många av de karaktärer som jag skapar säger ju i var och varannan mening! Så är det. Småorden är helt enkelt en del av min gestaltning. Mitt sätt att skriva. En del läsare kommer att gilla det. De kommer uppskatta rytmen och tonen som de här orden hjälper till att skapa. Andra däremot, kommer störa sig så mycket att de kommer slå igen boken och sluta läsa. Men det är exakt så det måste vara. För vi kan som författare inte tilltala alla. Då blir det mellanmjölk av alltsammans. Ingen kan säga att hen egentligen ogillar det, men det finns inte heller någon som påstår att det är det bästa som finns.

Kanske är de människor som du skapar av samma sort som de jag skapar? Kanske pratar dina karaktärer faktiskt som många av oss gör i verkligheten? I så fall vill jag säga följande till dig: Låt småorden stå!

Stryker dem ändå

Men trots allt som jag hittills har skrivit i det här blogginlägget har jag den senaste veckan tillbringat en ansenlig mängd timmar med att stryka just småord. Jag vet allvarligt talat inte hur många som har fått sätta livet till under redigeringen av min ungdomsroman ”Branden”. Hundra? Tusen? Ingen aning.

Men om de nu är så viktiga, varför har jag då plockat bort dem? Jo, helt enkelt för att de var på tok för många! Så jag har inte utrotat dem. Bara tagit hjälp av delete-knappen för att hålla populationen på en acceptabel nivå, så att jag, min redaktör och (en del av) läsarna kan känna oss hyfsat nöjda.

___________________________________________________________________

Är du nyfiken på om privat skrivcoaching skulle vara något för dig? Nu kan du boka ett 15 minuter långt första kostnadsfritt samtal med mig. Där berättar du vad du behöver hjälp med och jag berättar vad jag kan hjälpa till med. Läs mer och boka ett möte här: https://skrivringen.se/privatcoaching/

Tema skrivprocessen – Att hämta idéer från verkligheten

Jag heter Hanna Landahl och jag är författare och skrivcoach. Jag har skrivit nio böcker på fem år. Det har inte känts som så många medan jag har skrivit dem, men jag inser nu när jag ser tillbaka att det är ganska många böcker på ganska kort tid. I den här serien blogginlägg, Tema Skrivprocessen, kommer jag dela med mig av min egen skrivprocess. Först ut är idéfasen!

Inte helt sällan får jag frågor om hur min skrivprocess ser ut. Tidigare har jag alltid svarat att den förändras hela tiden, från bok till bok, men tänker jag efter lite djupare inser jag att det faktiskt inte längre stämmer. Nu när jag skriver på min tionde bok inser jag att min skrivprocess följer ett tydligt mönster.

Idéer från verkligheten

Idéerna till mina berättelser brukar börja ta form utifrån en händelse eller en situation som på ett eller annat sätt tar sig in i mitt huvud. Oftast är det en verklig händelse som slår an något i mig och triggar igång min fantasi. Det kan handla om något som någon berättar, något jag själv är med om eller något jag har sett på nyheterna. Det kan också handla om en mer generell företeelse, alltså mer av ett mönster eller en trend, i samhället som på något sätt väcker starka känslor inom mig. Ofta får händelsen eller företeelsen mig att ställa frågor. Till exempel: Hur tänker någon som gör så där? Eller: Vad händer med en människa som är med om det där?

Om svaren jag får känns intressanta brukar jag snabbt börja ställa följdfrågor om sådant som skulle kunna ske i anslutning till händelsen. T.ex.: Vad skulle hända om … eller: Tänk om det eller det skulle hända …

Oftast handlar frågorna om det finns strax utanför boxen. Tänk om någon gjorde eller tänkte det där lite halvförbjudna, det där som vi kanske alla gör och tänker, men som vi sällan talar högt om. Någonstans bland svaren på dessa frågor brukar det pirra ordentligt i mig. För detta, det som är på gränsen till okej och på gränsen till inte okej, är vad jag verkligen gillar jag att skriva om.

Viktigt att förtydliga i sammanhanget är att jag gör minimalt med research innan jag börjar skriva på mina berättelser (främst därför att jag tycker det är ganska tråkigt!) och jag vill inte på något sätt påstå att mina böcker är verklighetsbaserade. För det är bara idéerna som mer eller mindre är plockade från verkligheten. Berättelserna kommer ifrån mitt huvud.

Pirret avgörande!

Om frågorna jag ställer skapar tillräckligt med pirr och upptäckarlust inom mig är det dags att gå vidare till nästa fas – antecknandet! Men innan jag säger något mer om det vill jag stanna upp vid det där pirret. För om jag ska orka hela vägen i mål med ett skrivprojekt måste det finnas någonting i huvudidén som verkligen tar tag i mig, något som på allvar väcker min nyfikenhet. Annars vet jag numera med mig att skrivprocessen kommer gå onödigt trögt, vilket i förlängningen dessutom förmodligen kommer att leda till en ganska medioker berättelse. För tycker jag inte att frågorna känns tillräckligt intressanta kommer jag inte ta ut svängarna tillräckligt mycket när jag skriver. Därför: Om pirret uteblir går jag inte vidare med idén. MEN (och det här är viktigt!) jag slänger för den skull inte bort idén, utan sparar den i min idébank. För även om den inte höll för en hel story kanske den kan hålla utmärkt som en sidoberättelse. Någonstans i någon berättelse i framtiden kommer jag kanske kunna använda mig av just den där idén.

Från rörigt till struktur

Eftersom idéerna kan poppa upp lite varstans i livet har jag alltid skrivit ner dem i min mobil. Det är det enda som funkar för mig eftersom jag alltid har den med mig. För skriver jag inte ner idéerna omedelbart när de ploppar upp i min hjärna kommer jag garanterat att glömma bort dem, oavsett hur bra de är! Jag har nämligen adhd och en konsekvens härav är helt enkelt att jag lätt glömmer av saker.

Tidigare skrev jag ner alla idéer i mobilens anteckningsappen, vilket dock efter ett tag visade sig vara synnerligen osmidigt och allt eftersom mina lösryckta idéer har plitats ned har det blivit näst intill omöjligt att hitta dem igen om jag låter det gå några dagar. Jag har därför bestämt mig för att från och med nu bara skriva ner manusidéer i en gratisapp som heter Trello och som gör det möjligt för mig att organisara anteckningarna på ett mer lättillgängligt sätt. Det har verkligen varit revolutionerande för mig eftersom jag numera slipper ägna så mycket tid åt att leta efter min tidigare vitt spridda bokidéer! (Obs! Inget betalt samarbete med Trello här!) Appen gör det också möjligt att komma åt anteckningarna både från datorn och från mobilen, vilket jag tycker är mycket användbart.

Idéer som blivit böcker

Här följer några konkreta exempel på idéer som ligger till grund för mina böcker och hur just dessa idéer har uppstått.

Idén till huvudintrigen i boken jag skriver på just nu (en ungdomsroman med arbetsnamn ”Branden”) fick jag genom en verklig händelse i mitt närområde. Ett ödehus i samhället där ett av mina barn går i skolan brann ner och från början var några ungdomar misstänkta för händelsen. Detta triggade igång min fantasi och jag började genast spåna. Vad var det som hände egentligen? Och hur blir efterspelet, ryktena? Och dessutom, om ungdomarna är skyldiga, hur känner de sig nu? Värt att nämna är att jag inte har en aning om vad som hände i den där verkliga branden. Jag har bara tagit hjälp av dem för att trigga igång min fantasi.
Idén till min debutroman ”Välkommen till Himmelsta” fick jag genom allt det som hände i samhället just när jag skulle börja skriva på den 2014. Alltfler invandrare kom till Sverige och jag läste om protestmöten i många städer som skulle öppna nya boenden, bl.a. för ensamkommande flyktingungdomar. Varför protesterade de? Vad var de egentligen rädda för?
I romanen ”Under två timmar” låter jag huvudpersonen Staffan springa Göteborgsvarvet trots att han varken är någon som vill träna eller någonsin tidigare har gjort det i hela sitt liv. Idén till den här boken fick jag så jag upplevde att många män i min omgivning, som närmade sig medelåldern, verkade känna sig tvungna att ta sig an olika tävlingar. Det var Vasaloppet och Stockholm marathon och en massa annat. Och jag tyckte mig se att det låg status i att jaga tider och springa lopp. Frågan jag ställde mig var: Vad händer med den som inte riktigt har förutsättningar för att träna och tävla?

Hoppas att du har uppskattat att kika in i min skrivprocess! Nästa inlägg kommer att handla om steg nummer två i skrivandet – nämligen planeringen.

_____________________________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Vi börjar från början – med den viktiga början!

brown and white track field — Photo by Pixabay on Pexels.com

Din bok kan vara hur bra som helst. Alltså alldeles fantastisk! Men det spelar dessvärre ingen roll. För lyckas du inte fånga dina läsare från allra första början kommer läsarna ge upp även om din berättelse i övrigt är alldeles strålande! Därför har du ALLT att vinna på att ge början på din berättelse all den kärlek som krävs för att den ska bli så bra den någonsin kan bli! I det här blogginlägget får du fem av mina bästa skrivtips om hur du kan tänka när du skriver de där viktiga första sidorna av din berättelse!

Det är i början som vi sätter tonen och det är där vi fångar våra läsare. Vi har inte lång tid på oss, endast några få sidor. Lyckas vi inte med detta är risken stor att läsaren lägger undan boken och gör något annat istället. Så lägg mycket tid på början! Nöj dig inte, utan fila vidare på den. Skriv om och skriv om igen. Det kan kännas tråkigt, men du har faktiskt allt att vinna på att ge början den energi och det engagemang som krävs.

Början bör ge löften till läsare. På de där avgörande första sidorna är en av dina uppgifter att ge läsaren en bild av vad det är för slags berättelse hen har börjat läsa. Är det en feelgood – se till att det märks här. Få hjärtat att växa och de varma känslorna att svalla redan på de första sidorna. Skriver du istället på en spänningsroman? Ge då läsaren något riktigt kittlande med en gång.
Berätta inte allt med en gång – HINTA istället! Ger du allt med en gång kommer du få svårt att få med dig läsaren genom hela berättelsen.

Tänk dig att du håller en korvbit framför en hund. Får hunden tag i korvbiten kommer den käka upp den i ett nafs och därefter strunta fullständigt i dig. Ger du hunden inte någonting alls kommer hunden också snabbt tappa intresset för dig och din korv. Varför ska den bry sig om dig som ändå inte ger den något? Så hur ska du göra då? Just det! Ge hunden lite i taget. Ett litet hörn av korvbiten åt gången. Och direkt när du har gett den hörnet visar du att du har mer att erbjuda. Efter ett tag ger du lite till och så lite till.

Med detta vill jag inte säga att läsare är som hundar – alltså lättlurade (OBS! Jag älskar faktiskt hundar!). Men för att få läsarna att fortsätta läsa din berättelse behöver du ta till alla knep du kan komma på och att hinta, att hålla den där korven framför näsan och reta dem lite och att ge dem lite i taget – det är ett riktigt bra knep för att få läsarna att faktiskt vilja läsa vidare. Vi triggar igång läsarens fantasi och känslor och vilja att få mer av det vi har att erbjuda, alltså vår berättelse!
Kasta in läsaren mitt i handlingen! I mitt förra blogginlägg som du hittar här berättade jag om kraften i att komma sent in i en scen. Detta knep är något som är extra användbart i just den viktiga början! Låt oss läsare komma direkt in i en scen och låt det vara något viktigt som händer där. Något som är på ett eller annat sätt är avgörande för berättelsen.

Att låta början av din berättelse vara långtråkig är nästan ett tjänstefel om du vill kalla dig författare. I andra partier av texten kan du kanske komma undan med att vara långtråkig, men är du det i början kommer du bli straffad med en gång (=läsarna gör något annat!).

Så skippa långa utläggningar av miljöer under de allra första sidorna! Hoppa också över långa tillbakablickar som berättar karaktärernas hela livshistoria. Det är helt enkelt något du får berätta senare när du redan har läsaren på kroken.
Och apropå krok. Du har väl hört talas om den berömda HOOKEN? Alltså det där betet som vi kastar ut till läsaren, och som läsaren hugger tag i och vägrar att släppa.

Men vad är då en hook (eller krok)? Ja, det kan faktiskt vara lite vad som helst som får läsarens nyfikenhet och engagemang att under de första sidorna fullständigt slå i taket. Det kan kan handla om en hemlighet som någon av karaktärerna bär på och som läsaren förstår absolut inte får komma fram. Eller någonting fullständigt oväntat som händer alldeles i början av berättelsen, något som läsaren absolut inte kunde tro skulle hända. Det kan också vara något riktigt stort som står på spel för din huvudkaraktär eller ett helt avgörande vägskäl som karaktären står inför. För att det ska vara en riktig hook måste det gripa tag i din läsare under de där allra första sidorna på ett sådant sätt att läsaren bara MÅSTE få veta hur det går.

Naturligtvis måste resten av berättelsen också vara spännande för att du ska få med dig läsaren ända till slutet. Läsaren har många chanser att släppa det där betet under vägen. Men jag vill ändå påstå att om du får till en riktigt lockande hook alldeles i början av din berättelse kommer du definitivt ha ordentlig medvind när du tar läsaren igenom resten av berättelsen.
Låt någon du litar på läsa början och be om konstruktiv feedback. Jag vet att jag tjatar om detta, men det är viktigt. För när du skriver kommer du tids nog bli blind för din text. Så ta hjälp! Av en kompis eller din mamma eller någon proffsläsare. Låt hen läsa de första sidorna och fråga vad det var som lockade till att läsa vidare. Fanns det någonting där – förstärk detta i texten! Vilka känslor väckte din början hos den som läste? Väcktes starka känslor? Bra jobbat! Du har gjort ett gott jobb och behöver kanske bara finjustera din början innan du känner dig klar. Men väcktes inga känslor alls? Då är det kanske läge att tänka ett varv till och kanske helt och hållet skriva om de där första viktiga sidorna. För vet du? Det är faktiskt både du och din berättelse värd! Lycka till!

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Skriv så att läsaren måste läsa ett kapitel till!

pens near keyboard and paper clips — Photo by Jess Bailey Designs on Pexels.com

Idag handlar mitt blogginlägg om något som är VÄLDIGT viktigt när du skriver ditt manus. Nämligen att skapa FRAMÅTRÖRELSE i berättelsen. Utan framåtrörelse kommer du att tappa dina läsare på vägen och det vill du förstås inte göra. Därför: Här får du ett av mina allra bästa knep för att höja tempot i berättelsen och därigenom få läsarna att fortsätta ända till slutet.

Knepet är: Kom sent, gå tidigt! Detta är ett oerhört användbart grepp som jag alltid har med mig när jag jobbar med mina berättelser, och om du ännu inte har testat det – gör det och se vad som händer!

Tänk dig en fest. Du kommer dit sent, alltså när den redan har börjat och du går dessutom därifrån innan den har börjat klinga av. Ser du det framför dig? Du är alltså inte med från början när gästerna börjar trilla in och stelt sippar på fördrinken. Du är inte heller med i slutet, då allt antingen har ballat ur fullständigt eller då deltagarna sitter och gäspar var för sig i soffan. Du är bara med i mitten. Under den del då festen på allvar händer. Den del som alla som var där kommer att minnas.

Exakt så ska du tänka på dina scener. Du låter läsaren komma in i scenen när allt intressant redan har börjat och låter dem gå vidare därifrån när det är som allra mest spännande. På det här sättet kommer du att skapa en sådan framåtrörelse i ditt manus att dina läsare inte kan slita sig.

Skriver för mycket

Många som skriver vill berättar alltför mycket. Och det är inte så konstigt. För vi vill förklara varför något händer. Men behöver vi alltid göra det? Nej. Åtminstone inte i den ordning som det händer, alltså kronologiskt. En del saker behöver vi inte skriva alls och en del, lite viktigare, saker kan återberättats senare.

Men vi litar inte riktigt på vår egen förmåga att skriva. Och vi litar inte heller på läsarens förmåga att tolka det vi skriver. Därför berättar vi, trots att vi inte behöver, vad som hände före den där intressanta händelsen som på allvar är det som tar vår berättelse framåt. Och det gör att läsaren hinner tröttna innan vi ens har tagit läsaren till det som vi egentligen vill berätta.

Och läsarna – alltså vi människor – är kräsna! Vi har så mycket som händer i våra liv och så mycket som pockar på vår uppmärksamhet vi lätt tröttnar. Och vad händer när vi tröttnar? Jo, vi överger berättelsen och slutar helt enkelt att läsa. Och det vill ju vi som författare till varje pris undvika!

Kom sent!

När jag håller i skrivarkurser för nybörjare och brukar jag ibland ge dem övningar där just detta blir detta, att de gärna skriver för mycket, blir väldigt tydligt. Deltagarna kan till exempel få tio minuter på sig att skriva en scen där en ung kille ser en äldre kvinna ligga på marken, mitt på ett övergångsställe. Och jag frågar dem vad som händer i mötet mellan dessa två?

Ofta börjar kursdeltagarna då med att berätta att killen är hemma i sin lägenhet. Han tar på sig sina nya ljusa jeans som han fick i julklapp av sin styvmamma, han borstar tänderna, men bara lite slarvigt – för han är ju en kille med massor av hål – och sedan hinner de knappt börja gestalta hans väg mot det där övergångsstället förrän övningens tio minuterna är över. Killen kom aldrig ens fram! Och det var ju därframme i, mötet mellan de två karaktärerna i den här berättelsen, som själva dramat i den här scenen fanns. Det var det intressanta, inte vilka jeans han valde att ta på sig eller hur många hål han hade i tänderna.

Detta är vad jag menar med att komma sent till en scen. Låt läsaren komma in i scenen eller i det nya kapitlet mitt i själva händelsen. När saker och ting redan händer eller är på väg att hända. I det här exemplet skulle jag låta killen vara på väg när scenen börjar. Kanske tänker han lite på jeansen eller hålen i tänderna (om detta nu är viktigt!) men väldigt snart ser han kvinnan där på vägen.

Gå tidigt!

Och sedan då? Ja då händer själva händelsen. Vi tar samma scen som ovan. Killen kanske hjälper den gamla damen upp, hon känner genast igen honom och det visar sig att hon kände hans farmor medan hon levde och hon berättar något viktigt om farmodern som killen inte viste! Det är själva kärnan i den här scenen! Mötet mellan dessa två och det som killen får veta i detta möte. Och där bör scenen därför avslutas.

Men vad hände sedan? kanske du tänker. Med damen? Kunde hon ens gå hem själv efter att hon hade ramlat. Hade hon skadat sig? Och så fortsätter du skriva på den där scenen. Du skriver att killen följer damen hem och ser till att hon får av sig skorna ordentligt. Sedan sätter hon på kaffe och de blir sittande vid hennes köksbord i flera timmar.

Så kan du förstås skriva, men gör du det låter du verkligen inte läsaren gå tidigt. Du låter hen gå jättesent! Och läsaren kommer att börja undra vad som egentligen var poängen med den här delen i berättelsen över huvud taget.

Det där som hände efter att killen och damen möttes behöver dock inte vara oviktigt att berätta. För kanske säger det något viktigt om killens karaktär? Något som får läsarna att tycka mer om honom? Ja, så kanske det är. Men behöver det berättas i just den scenen, strax efter det där jätteviktiga avslöjandet? Nej, troligtvis inte. Det kan istället berättas vid ett helt annat tillfälle, längre fram i berättelsen.

Att gå tidigt handlar om att avsluta scenen innan allt är klart. På detta sätt upprätthåller vi tempot och ger berättelsen ett framåtdriv som får läsaren att vilja läsa ett kapitel till. Och ett till. Och bara ett till. Och då har du lyckats!

__________________________________

Tycker du att det är svårt att hitta dit för ditt skrivande? I så fall vill jag bjuda in dig till att delta i min skrivutmaning SKRIVTIAN! Med hjälp av SKRIVTIAN skapar du kontinuitet skrivandet och ökar dina chanser att faktiskt skriva klart din bok. Det kostar ingenting att delta, tar bara 10 minuter 10 dagar i rad av din tid och du kan köra igång redan imorgon! Antar du utmaningen? Läs mer och anmäl dig här.

Vad driver din berättelse framåt?

person holding white ceramci be happy painted mug — Photo by Lisa on Pexels.com

Berättelser kan ju se ut lite hur som helst. Och det är just detta som för många av oss skrivande själar är själva charmen med alltihop. Att i våra berättelser hitta en plats där man faktiskt får lov att göra lite som man vill. Vara fri! Men trots det kan det vara värdefullt att fundera över vad för slags berättelse som kommer lätt för dig när du skriver. För om du får syn på detta kan det verkligen underlätta för dig i din skrivprocess. Det kan till och med vara just det som blir hela skillnaden mellan att ge upp och att faktiskt bli klar.

I det senaste numret av tidningen Skriva finns en riktigt matnyttig artikel (skriven av Tobias Regnell) som handlar om hur man kan gå tillväga för att hitta sin bokidé och hur man därefter kan få den att utvecklas och växa till en hel lång roman.

I artikeln tar Regnell upp tre element som ofta var för sig eller tillsammans är det som driver en berättelse framåt.

Persondrivna berättelser

Det som driver historien framåt i den här typen av berättelser är först och främst en eller ett par huvudkaraktärer och deras resa genom berättelsen. Det som engagerar läsaren är själva karaktärerna den utveckling som sker med dem genom boken.
Händelsedrivna berättelser

I dessa berättelser är det själva intrigen som står i fokus. Det är den som måste vara så intressant att den fångar läsaren och håller den i sitt grepp genom hela boken. Deckare är typiskt händelsedrivna berättelser och att få veta vad som har hänt eller om mördaren kommer att bli fångad är det som får läsaren att vilja läsa vidare. Dessa berättelser skrivs inte sällan utifrån flera berättarperspektiv. Handlingen kan då återges från olika vinklar vilket också gör att dessa berättelser ofta kan upplevas som tempofyllda. Karaktärernas utveckling är i dessa typer av berättelser inte lika viktig som i persondrivna berättelser.
Idédrivna berättelser

I den här typen av berättelser är det ett speciellt tema som står i centrum för berättelsen och som driver den framåt. Många fantasyberättelser är enligt Regnell idédrivna. Jag vill dock tillägga att det också gäller för många andra typer av berättelser, t.ex. sådana som har sin utgångspunkt i ett samhällsproblem. Den norska författaren Maja Lundes hyllade (och fantastiskt bra!) trilogi med miljötema är ett utmärkt exempel härpå.

Lite av allt

Men ingen berättelse är helt och hållet åt det ena eller andra hållet. De flesta har istället lite av allt. Och en riktigt bra berättelse är dessutom ofta starka på alla fronter: De har ett tydligt tema i fokus, de har engagerande karaktärer som utvecklas under berättelsens gång och ett hissnande händelseförlopp.

Från tema- till händelsedrivet

När jag började skriva berättelser tänkte jag överhuvudtaget inte på sådana här saker. Jag tänkte inte någonting alls om jag ska vara ärlig. Jag skrev istället min första berättelse helt och hållet på känsla samtidigt som jag flera gånger på raken plöjde Stephen Kings skrivhandbok ”Att skriva” för att lära mig så mycket som möjligt om skrivhantverket, så snabbt som möjligt.

Så här i efterhand kan jag se att den boken blev extremt temadriven. Och det är egentligen inte så märkligt eftersom jag alltid har haft ett stort intresse för samhällsfrågor. Just då jobbade jag med nyanlända flyktingbarn i skolan och jag behövde desperat få ur mig den frustration jag kände kring hur svår situationen var för många av dem. Den enda tanke jag hade när jag började skriva var att jag ville skriva om främlingsfientlighet och människors rädsla för det okända. Det var sedan denna tanke som piskade på mig att fortsätta skriva och jag kan också, så här i efterhand, se att det först och främst är den tanken som driver handlingen i boken framåt.

I mina senare böcker har tematiken fortsatt att vara viktig och det är ofta i just temat de första idéerna till ett blivande bokprojekt kommer ur. Men vad som har blivit allt viktigare för mig under åren är kedjan av händelser. Jag har också insett att jag gillar att beskriva ett händelseförlopp utifrån flera personers perspektiv. Jag gillar tempo. Vet du varför? För att jag är en sådan som lätt blir uttråkad och att skapa tempo i mina berättelser minskar risken för att jag tröttnar på vägen och överger dem.

Hitta berättelsen som du vill skriva klart!

Det är viktigt att på allvar fundera över vad det är för slags berättelse som just du vill skriva. Vad är det som passar just dig? För om du kommer underfund med det ökar definitivt chanserna för att du ska vilja sitta där vid tangenterna vecka efter vecka, månad efter månad. Att lista ut vad som fungerar för just dig kan faktiskt vara själva nyckeln till att orka genomför ditt skrivprojekt ända till slutet!

Så tänk efter! Vad ligger dig varmast om hjärtat? Vill du grotta ner dig i karaktärerna så mycket att det mer eller mindre är de och deras resa som ska bära läsaren genom berättelsen? Eller är det själva händelserna, ploten, som får dig att gå igång? Eller kanske är det temat du skriver om som faktiskt är själva anledningen till att du ens gillar att skriva? Det som får småhåren på dina underarmar att resa sig. Så fundera! Och när du har gjort det – välj att fokusera på det som kommer allra lättast för just dig.

Bjud in läsaren i berättelsen – tre tips om gestaltning!

Din uppgift som författare är att hitta på en berättelse och därefter bjuda in dina läsare i texten. Kanske lyckas du till och med skapa en sådan närvaro för läsarna att de upplever att de befinner sig mitt i texten tillsammans med dina karaktärer och inte hemma i fåtöljen med sin bok där de i själv verket sitter? Det jag pratar om är gestaltningens magi! Själva konstverket när vi skapar litteratur. Så hur lyckas du med det? Här får du fem tips på vägen.

Show don´t tell

Gestalta istället för att berätta! Du har säkert hört talas om detta redan och det är just detta som brukar förknippas med gestaltning. Att inte bara berätta rakt ut vad det är som händer utan att istället hjälpa läsaren att måla upp sina egna bilder i huvudet. Så istället för att skriva: ”Mira är stressad och springer från bussen”, låt läsarna följa med Mira när hon är där i sitt jäktade tillstånd. Hur känns det inuti henne när hon är sådär stressad? I vilken kroppsdel känns det? I huvudet? I bröstet? I händerna? Vad gör hon förresten med händerna när hon är stressad? Med axlarna? Vad tänker hon på? Vad upplever hon av det som finns runt omkring? Vad ser hon? Vad hör hon? Luktar det av diesel från bussen? Eller av syrenbuskens blommor som växer strax intill busshållplatsen? Hur är vädret och hur känns det i Miras hud, i hennes ögon?

Det här är inte gjort i en handvändning. Det kräver träning och tankemöda för att lyckas. Och du behöver använda dig av dig själv och dina egna känslor. Men du behöver också använda dig av din empatiska förmåga, alltså din förmåga att sätta dig in i hur något är för andra människor. För hur känns det egentligen för Mira just i den där stunden?
Förankra din berättelse i scener

Men gestaltning handlar om mer än ”show don´t tell”. Det handlar om att du förankrar din berättelse i scener. Det är i scenerna som din berättelse utspelar sig. En scen läggs efter en annan och som ett pussel bildar alla dina scener tillsammans din berättelse. För att få en bild av vad jag menar med en scen kan du tänka dig en film eller teveserie. Dessa är helt och hållet uppbyggda med scener. En filmscen utspelar sig på en speciell plats under en speciell tidpunkt. Nästa scen utspelar sig på en annan plats under en annan tidpunkt och så vidare. Och på samma sätt bygger vi upp våra romaner. Det är i scenerna som vi bjuder in våra läsare och vårt mål är att läsarna ska känna att de befinner sig i just det där rummet tillsammans med våra karaktärer.

Det är ett vanligt nybörjarmisstag att inte tänka på berättelsen i scener. Berättelsen blir då lätt bara en lång räcka med händelser som inte kommer ge läsaren någon vidare känsla av närvaro. Ett annat misstag man lätt gör som aspirerande författare är att man börjar i en scen, men därefter försvinner karaktären iväg i en inre monolog med sig själv och när den är klar befinner sig karaktären helt plötsligt någon annanstans – i en helt annan scen. Det här blir rörigt för läsaren och det vill vi verkligen inte åstadkomma. Så tänk istället på att då och då, medan karaktären tänker tillbaka på något som har hänt tidigare eller för inre argumentationer med sig själv, återkoppla till scenen där karaktären faktiskt befinner sig.
Välj rätt detaljer

För att skapa närvaro behöver vi oftast inte skriva långa miljö- eller karaktärsbeskrivningar. Istället handlar det om att välja ut rätt detaljer som hjälper läsaren att tolka det vi skriver på det sätt vi önskar. Till exempel. De blå blommorna lyste i rabatten. Denna formulering är ganska intetsägande och vi får inte veta något annat än att blommorna är blå och att de finns i en rabatt. Vill du däremot säga något mer med det du skriver kan du istället välja att ladda blommorna med mer innehåll, större betydelse. Om du exempelvis vill visa vilken årstid det är och kanske ge en hint om karaktärens person kan du istället skriva: Lavendeln lyste i rabatten. Eller: Blåsipporna lyste i rabatten. Då får vi veta att den vars perspektiv vi följer kan åtminstone någonting om blommor (vet hur en blåsippa eller en lavendel ser ut) och vi får dessutom veta att det är vår eller att det är sommar.

Vill du istället att läsaren ska förstå att karaktären inte kan någonting om blommor över huvud taget kan du skriva: Blåsipporna lyste i rabatten. Eller var det var det i själva verket sådana där lavendelblommor? Kanske blir det till och med lite fniss här? För vem vet inte skillnaden på blåsippa och lavendel? Visst säger det ganska mycket om karaktären?

Vill du ha mer hjälp med gestaltning? Kanske ett par professionella ögon på din text? Läs mer om vad jag kan hjälpa till med här.

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Tio tips som får dig att orka hela vägen till färdigt manus

Det finns ofantligt många manus som aldrig kommer längre än till skrivbordslådor, datorer och molntjänster. Och en del av dessa kanske borde stanna där. Idén kanske inte håller för en hel berättelse eller så har texten helt enkelt tjänat som en god övning för författaren. Men stämmer detta in på alla de där manusen? Nej, jag tror inte det. Jag tror istället att det ligger många dammsamlande guldkorn i skrivbordslådor runt omkring i Sverige. Sådana som kanske skulle kunna nå hela vägen till färdig bok om de bara fick en chans. Kanske ligger det ett sådant manus i just din byrålåda?

Att skriva ett manus är lite som att bestiga ett berg. Vissa dagar när vi känner oss energifyllda och inspirerade kan det kännas som en fullt överkomlig uppgift (okej, det handlar inte om Mount Everest här … men kanske ändå en hyfsad kulle?). Andra dagar när mörkret inom oss är djupare hopar sig tvivlen lätt och att skriva klart (eller klättra upp till toppen av kullen!) känns då som en fullständigt omöjlig uppgift.

Då är det lätt att ge upp. Jag vet! Jag har visserligen skrivit nio böcker, men jag har också ett stort antal halvfärdiga projekt i mina byrålådor. Och när tvivlen kommer är det oerhört lätt att börja tänka att det där med skrivande kanske ändå inte är för dig. Att du faktiskt inte har vad som krävs för att orka ända till slutet.

Därför har jag tagit fram en gratisguide som jag hoppas ska hjälpa dig i ditt kämpande! I guiden får du mina bästa tips på hur du kan tänka och göra för att orka hela vägen till slutet på din berättelse.

Klicka på den här länken så kommer du till guiden: https://skrivringen.newzenler.com/f/skriv-klart

Tema utgivning: Fick bokkontrakt via Instagram!

Att som okänd författaraspirant bli kontaktad av ett bokförlag utan att först ha skickat in sitt manus är väl ändå omöjligt? Nej, faktiskt inte. Det var nämligen exakt vad som hände Tove Höglund. Hon blev inte bara kontaktad av ETT förlag, utan av TVÅ. I februari 2022 kommer hennes debutroman ut som ljudbok och e-bok. Låt dig inspireras av Toves fantastiska berättelse!

Medan Tove skrev på sitt feelgoodmanus startade hon ett Instagramkonto där hon ville dela med sig av böcker hon läst och också berätta om sitt eget skrivande.

”En dag la jag upp en printscreen från lektören jag anlitat och ett par dagar senare blev jag kontaktad av två olika bokförlag som undrade om de fick läsa mitt manus!”

Tove var då inte klar med redigeringen och kände sig därför egentligen inte redo att låta något förlag läsa. Men hon bestämde sig ändå för att skicka in sitt manus, på vinst och förlust. Det var ju trots allt förlagen som hade bett om att få läsa.

Det ena förlaget återkom efter några veckor med en så kallad ”positiv refus”, vilket i det här fallet innebar ett långt utlåtande där förlagets lektör förklarade vad som kunde förbättras i texten.

Bladvändare

När det andra förlaget återkom (Word Audio Publishing, WAPI) var beskedet desto mer glädjande:

”De tyckte att mitt manus var en riktig bladvändare och ville gärna ge ut min bok!”

Detta är ju ett ganska ovanligt sätt att bli antagen på. Hur kom det sig att det hände dig, tror du?

”Dels gissar jag att förlagen hittade mig via de hashtaggs jag använde, t.ex. #aspirerandeförfattare #författarepåinstagram och #lektörsutlåtande, dels har min redaktör berättat att de fastnade för titeln på min bok Bali, bullar och bröllop.”

Boksläpp i februari

Planen är att Bali, bullar och bröllop ska släppas i februari 2022. Boken handlar om tre generationer kvinnor.

”Mormor Candice bor på Bali, är konstnär och nykter alkoholist, mamma Majken är lärare i Stockholm och håller på att bränna ut sig, och dottern Lina är en vilsen student som inte vet vad hon vill med livet. Majken och Lina har inte haft kontakt med Candice på 24 år, på grund av något Candice gjorde när hon var barnvakt åt Lina och blev full. Boken börjar med att Candice skickar en vänförfrågan till dem på Facebook.”

Toves bästa skrivtips till dig som också skriver:

1. Gräv där du står och skriv om det du vet. Jag är själv nykter alkoholist sedan 16 år, har varit på Bali fem gånger, freestylar som konstnär och var väldigt vilse i livet när jag var student.

2. Släpp prestationskraven! Skriv för att du älskar att skriva, för att du mår bra av det och för att det är roligt. Tänk inte på att någon eventuellt ska läsa det du skriver i framtiden. Och jämför dig absolut inte med andra!

3. Omge dig med andra skrivande människor, det finns en fin skrivcommunity på Instagram, lyssna på skrivpoddar, gå en skrivkurs eller skaffa en skrivcoach.

Fyra tips när du börjar skriva!

Att komma igång med skrivandet är svårt! Det krävs mycket av dig både för att våga och för att orka. Den här lilla föreläsningen spelades in tidigare under hösten i Studieförbundet Vuxenskolans regi. I den ger jag dig mina fyra bästa tips på hur du kan tänka när du är i startgroparna för att sätta igång med ditt skrivprojekt.