Hanna Landahl – Sida 2 – Skrivpeppbloggen

Antagen – min resa mot bokdebut

Drömmer du också om att bli författare? Här är berättelsen om när jag fick det där osannolika och högst efterlängtade samtalet från förlaget och vad som hade hänt innan!⁠
⁠

Innan min första roman ”Välkommen till Himmelsta” blev antagen av ett förlag kunde jag inte få nog av de där berättelserna om hur redan publicerade författare fått sina debutmanus antagna. Jag googlade sönder internet efter dem. Knarkade dem. För det var genom de där berättelserna som jag kunde hålla min egen drivkraft uppe. Kunde de så kunde jag.

Så det är väl inte mer än rätt att jag nu delar med mig av min egen berättelse?

Inte alltid skrivit berättelser

Jag har inte, som många andra författare har gjort, alltid skrivit berättelser. Jag kan inte ens minnas att jag tyckte att det var speciellt roligt att skriva berättelser i skolan. Däremot har jag alltid älskat att skriva. Men för mig har det mest handlat om att skriva dagbok. Och jag närde länge en dröm om att bli journalist (en dröm som fortfarande poppar upp då och då). Men det blev inte så. Istället läste jag statsvetenskap på universitetet och därefter pedagogik.

Och jag har haft väldigt många olika typer av jobb genom åren. Jag ska inte räkna upp alla här. Men låt mig sammanfatta det med att jag har haft synnerligen svårt att hitta något som passar mig i yrkeslivet. Jag är en rastlös person och jag tröttnar fort. Blir snabbt uttråkad. Men en arbetsuppgift har aldrig tråkat ut mig. Och det är förstås skrivandet! Vare sig det har handlat om rapporter, myndighetsbeslut eller blogginlägg. Där har jag sugits upp. Tiden har försvunnit och jag har i långa, långa stunder kunnat vara fokuserad på en enda sak – att skriva!

Började skriva i livskrisen

År 2014 drabbades jag av en depression (förmodligen utmattning, men jag fick aldrig den diagnosen). Jag kände mig helt slut som människa. Jag hade kämpat på med det så kallade livspusslet i ganska många år då och orkade helt helt enkelt inte mer. Så jag blev sjukskriven. Och det var då, när livet äntligen stannade upp i några månader som jag kom på att jag ville försöka skriva en bok.

Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Hade aldrig gått en skrivarkurs. Men det var då jag började googla sönder internet efter bloggar som den jag själv nu har. Och det var också då jag började lyssna på poddar.

Och jag tänkte: ”Va fan, hur svårt kan det vara?”

Och så började jag skriva. Jag hade inte planerat något, visste inte vad jag ville skriva, eller hur jag skulle göra. Jag bara började. Jag hade en öppningsscen i mitt huvud, en scen där ett kommunalråd försökte berätta för kommuninvånarna att det skulle öppna ett hem för ensamkommande flyktingbarn i den lilla staden, men möttes av ett kompakt motstånd. Det var allt jag hade när jag satte igång.

Och även om jag idag inte skulle rekommendera det här sättet att jobba – att bara skriva på intuition och inte planera något, så funkade det för mig där jag befann mig i mitt liv just då. Jag har aldrig gjort om det. Men det gick. Jag började skriva och jag kunde inte sluta. För väldigt snabbt märkte jag att jag fullständigt älskade det.

Skrev mig ur depressionen

Det kan låta klyschigt, men jag skrev mig bokstavligt talat ur min depression. För i skrivandet hittade jag den där fristaden som jag så väl behövde i det skede av livet som jag befann mig i just då, med små barn och ett arbetsliv som jag aldrig hade trivts med, men ändå tvingat in mig själv i.

I skrivandet blev jag fri. Fri från mina destruktiva tankar som annars malde runt i huvudet. Fri att bara vara. Låter det pretentiöst, tycker du? Ja, jag inser det. Men så var det verkligen. (Halleluja!)

Så jag skrev och skrev trots att jag inte visste vad jag höll på med. Och samtidigt som jag skrev läste jag Stephen Kings bok ”Att skriva” flera gånger om (rekommenderar den för övrigt VARMT!).

Det låter så romantiskt nu när jag skriver det och jag förstår att det är lite av en efterhandskonstruktion. För samtidigt som jag älskade det, insåg jag ju att det också var väldigt svårt. Och efter hand tröt förstås inspirationen och jag var tvingades börja planera och jag ville ge upp och … Men jag gjorde inte det. Jag gav inte upp. För den där initiala känslan som jag fått när jag började skriva gjorde sig ibland påmind också i de jobbigare stunderna.

Skickade iväg det alldeles för tidigt

Precis som de allra flesta debutanter skickade jag mitt manus till alla förlag jag kunde hitta alldeles för tidigt i skrivprocessen. Jag skickade det efter att jag bara redigerat det en enda gång. Jag lät några kompisar läsa, men jag minns att jag inte ens väntade in alla svar. Och så ska man ju förstås inte göra, jag vet ju det nu. Men jag visste inte bättre. Och även om jag hade vetat skulle jag förmodligen ha struntat i det. För jag är rastlös och att vänta är bland det värsta jag vet. Så du kan säkert förstå hur jobbigt jag tyckte att den efterföljande väntan var. Den då jag tvingades vänta på att förlagen skulle svara.

Fick nej från alla – nästan

Månaderna gick och refuseringsmejlen började efter tag komma. Ett efter ett. Och FY vad jag tyckte det var jobbigt! Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för detta igen. Och kanske skulle jag inte heller ha gjort det. Om jag inte hade fått det där enormt efterlängtade samtalet.

Jag kommer aldrig glömma känslan när förläggaren Henrik Celander ringde mig. Det är snart sju år sedan nu och jag satt i bilen. Hade just hämtad barnen vid skolbussen. Regnet smattrade mot framrutan och barnen pladdrade på i baksätet, fullständigt omedvetna om vad som stod på spel för mig. Jag svarade och hörde något om ett förlag, men hade ingen chans att förstå mer än så. ⁠
⁠
Sju månader tidigare hade jag skickat mitt manus till lilla Celanders förlag, ett bland alla andra förlag. Nu hade alla de andra refuserat mitt manus och jag var på god väg att ge upp. Nästan alla andra hade redan svarat. Tackat nej. Jag hade fått några positiva refuser, så jag jag hade lite att gå på. Kanske skulle jag ge manuset en chans till? Skriva om och skicka ut på nytt? Men samtidigt kändes det näst intill omöjligt. Inte så mycket att skriva om, utan att tvingas vänta på svar i ytterligare mängder av månader. ⁠
⁠
Jag försökte tysta barnen i baksätet för att höra vad mannen i mobilen sa, men när det inte lyckades stängde jag med bankande hjärta av motorn och klev ut i regnet. ⁠
⁠
Där fick jag veta att Celanders förlag ville ge ut mitt manus om de tre ensamkommande flyktingbarnen i Himmelsta. ⁠Knappt ett år senare kom romanen ut.
⁠
Det var kanske den märkligaste dagen i mitt liv. Och starten på något jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända just mig. Men det gjorde det. ⁠Till slut. Och i höstas kom min tionde bok ut.

Vill du också bli författare? Häng med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar”. Där berättar jag mer om vad du kan göra just NU för att så snabbt som möjligt komma igång och börja skriva. Anmäl dig till webinaret här!

Tema skrivprocessen – Att hämta idéer från verkligheten

Jag heter Hanna Landahl och jag är författare och skrivcoach. Jag har skrivit nio böcker på fem år. Det har inte känts som så många medan jag har skrivit dem, men jag inser nu när jag ser tillbaka att det är ganska många böcker på ganska kort tid. I den här serien blogginlägg, Tema Skrivprocessen, kommer jag dela med mig av min egen skrivprocess. Först ut är idéfasen!

Inte helt sällan får jag frågor om hur min skrivprocess ser ut. Tidigare har jag alltid svarat att den förändras hela tiden, från bok till bok, men tänker jag efter lite djupare inser jag att det faktiskt inte längre stämmer. Nu när jag skriver på min tionde bok inser jag att min skrivprocess följer ett tydligt mönster.

Idéer från verkligheten

Idéerna till mina berättelser brukar börja ta form utifrån en händelse eller en situation som på ett eller annat sätt tar sig in i mitt huvud. Oftast är det en verklig händelse som slår an något i mig och triggar igång min fantasi. Det kan handla om något som någon berättar, något jag själv är med om eller något jag har sett på nyheterna. Det kan också handla om en mer generell företeelse, alltså mer av ett mönster eller en trend, i samhället som på något sätt väcker starka känslor inom mig. Ofta får händelsen eller företeelsen mig att ställa frågor. Till exempel: Hur tänker någon som gör så där? Eller: Vad händer med en människa som är med om det där?

Om svaren jag får känns intressanta brukar jag snabbt börja ställa följdfrågor om sådant som skulle kunna ske i anslutning till händelsen. T.ex.: Vad skulle hända om … eller: Tänk om det eller det skulle hända …

Oftast handlar frågorna om det finns strax utanför boxen. Tänk om någon gjorde eller tänkte det där lite halvförbjudna, det där som vi kanske alla gör och tänker, men som vi sällan talar högt om. Någonstans bland svaren på dessa frågor brukar det pirra ordentligt i mig. För detta, det som är på gränsen till okej och på gränsen till inte okej, är vad jag verkligen gillar jag att skriva om.

Viktigt att förtydliga i sammanhanget är att jag gör minimalt med research innan jag börjar skriva på mina berättelser (främst därför att jag tycker det är ganska tråkigt!) och jag vill inte på något sätt påstå att mina böcker är verklighetsbaserade. För det är bara idéerna som mer eller mindre är plockade från verkligheten. Berättelserna kommer ifrån mitt huvud.

Pirret avgörande!

Om frågorna jag ställer skapar tillräckligt med pirr och upptäckarlust inom mig är det dags att gå vidare till nästa fas – antecknandet! Men innan jag säger något mer om det vill jag stanna upp vid det där pirret. För om jag ska orka hela vägen i mål med ett skrivprojekt måste det finnas någonting i huvudidén som verkligen tar tag i mig, något som på allvar väcker min nyfikenhet. Annars vet jag numera med mig att skrivprocessen kommer gå onödigt trögt, vilket i förlängningen dessutom förmodligen kommer att leda till en ganska medioker berättelse. För tycker jag inte att frågorna känns tillräckligt intressanta kommer jag inte ta ut svängarna tillräckligt mycket när jag skriver. Därför: Om pirret uteblir går jag inte vidare med idén. MEN (och det här är viktigt!) jag slänger för den skull inte bort idén, utan sparar den i min idébank. För även om den inte höll för en hel story kanske den kan hålla utmärkt som en sidoberättelse. Någonstans i någon berättelse i framtiden kommer jag kanske kunna använda mig av just den där idén.

Från rörigt till struktur

Eftersom idéerna kan poppa upp lite varstans i livet har jag alltid skrivit ner dem i min mobil. Det är det enda som funkar för mig eftersom jag alltid har den med mig. För skriver jag inte ner idéerna omedelbart när de ploppar upp i min hjärna kommer jag garanterat att glömma bort dem, oavsett hur bra de är! Jag har nämligen adhd och en konsekvens härav är helt enkelt att jag lätt glömmer av saker.

Tidigare skrev jag ner alla idéer i mobilens anteckningsappen, vilket dock efter ett tag visade sig vara synnerligen osmidigt och allt eftersom mina lösryckta idéer har plitats ned har det blivit näst intill omöjligt att hitta dem igen om jag låter det gå några dagar. Jag har därför bestämt mig för att från och med nu bara skriva ner manusidéer i en gratisapp som heter Trello och som gör det möjligt för mig att organisara anteckningarna på ett mer lättillgängligt sätt. Det har verkligen varit revolutionerande för mig eftersom jag numera slipper ägna så mycket tid åt att leta efter min tidigare vitt spridda bokidéer! (Obs! Inget betalt samarbete med Trello här!) Appen gör det också möjligt att komma åt anteckningarna både från datorn och från mobilen, vilket jag tycker är mycket användbart.

Idéer som blivit böcker

Här följer några konkreta exempel på idéer som ligger till grund för mina böcker och hur just dessa idéer har uppstått.

Idén till huvudintrigen i boken jag skriver på just nu (en ungdomsroman med arbetsnamn ”Branden”) fick jag genom en verklig händelse i mitt närområde. Ett ödehus i samhället där ett av mina barn går i skolan brann ner och från början var några ungdomar misstänkta för händelsen. Detta triggade igång min fantasi och jag började genast spåna. Vad var det som hände egentligen? Och hur blir efterspelet, ryktena? Och dessutom, om ungdomarna är skyldiga, hur känner de sig nu? Värt att nämna är att jag inte har en aning om vad som hände i den där verkliga branden. Jag har bara tagit hjälp av dem för att trigga igång min fantasi.
Idén till min debutroman ”Välkommen till Himmelsta” fick jag genom allt det som hände i samhället just när jag skulle börja skriva på den 2014. Alltfler invandrare kom till Sverige och jag läste om protestmöten i många städer som skulle öppna nya boenden, bl.a. för ensamkommande flyktingungdomar. Varför protesterade de? Vad var de egentligen rädda för?
I romanen ”Under två timmar” låter jag huvudpersonen Staffan springa Göteborgsvarvet trots att han varken är någon som vill träna eller någonsin tidigare har gjort det i hela sitt liv. Idén till den här boken fick jag så jag upplevde att många män i min omgivning, som närmade sig medelåldern, verkade känna sig tvungna att ta sig an olika tävlingar. Det var Vasaloppet och Stockholm marathon och en massa annat. Och jag tyckte mig se att det låg status i att jaga tider och springa lopp. Frågan jag ställde mig var: Vad händer med den som inte riktigt har förutsättningar för att träna och tävla?

Hoppas att du har uppskattat att kika in i min skrivprocess! Nästa inlägg kommer att handla om steg nummer två i skrivandet – nämligen planeringen.

_____________________________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Öka dina chanser att bli PUBLICERAD!

För mig har ordet genre inte direkt någon härlig klang. Men det handlar inte om att jag är en finsmakare som bara gillar finkultur. Absolut inte. Istället handlar det om att jag helt enkelt har svårt att hålla mig till uppställda regler. Och genre kräver regler. Sådana som man som författare helst inte ska bryta mot.

När min debutroman ”Välkommen till Himmelsta” kom ut fick den flera tidningsrecensioner, vilket var alldeles fantastiskt! Men i en recension skrev recensenten att det var en söt feelgood.

Jag befann mig mitt i bokmässans människohav när jag läste recensionen. Och jag minns att jag stannade till och stirrade ner i mobilen. Var tvungen att läsa recensionen flera gånger om. Att jag hade skrivit en bok som kunde betraktas som en feelgood var inget jag överhuvudtaget hade reflekterat över.

Därefter har det fortsatt. Mina nästkommande böcker (”Under två timmar” och ”Ljuskällan”) har också av vissa betraktats som feelgood. För andra har de varit allt annat än böcker som fått dem att må bra. Själv har jag kallat dem ”igenkänningsromaner”.

Men varför är det så viktigt med genre? Kan en bok inte bara få vara rätt och slätt ”en bok”?

Att kategorisera handlar om att förstå

Nu, med ett antal böcker i ryggsäcken, börjar jag förstå vad det handlar om. Det är viktigt för oss människor att kategorisera och dela in i grupper om än det ena, än det andra. Det är viktigt därför att det gör världen mer begriplig för oss. Lättare att hantera och förstå oss på. Och det handlar om förväntningar.

Jag har haft tur. Mina vuxenböcker har hittat förlag trots att de faller mellan genrestolarna. De tangerar helt klart feelgoodgenren med ett enkelt språk, stort framåtdriv och mycket humor. Ändå är de inga självklara feelgoodböcker.

Varför?

För att de saknar den allra viktigaste feelgoodingrediensen. De har inte några självklart lyckliga slut som lämnar varje läsare med en obestridligt härlig känsla i magen.

Detta har gjort vissa läsare besvikna. De har trott att de öppnat en feelgoodbok, men har fått en annan typ av roman.

Ett löfte till läsaren

Att skriva i en genre handlar om att ge läsaren ett löfte. För säger jag att en bok är en deckare måste det finnas någon form av fall som ska lösas i boken. Jag kan inte säga att min bok är en deckare och sedan bara låta mina karaktärer åka och bada på Mallorca och någon bli kär i någon annan och inget annat inträffar, eller hur? Om jag gör så spelar det ingen roll hur väl jag skildrar den där resan och förälskelsen. Läsaren kommer ändå bli besviken eftersom boken och författaren inte höll sitt löfte. Det fanns inte den typen av spänningsmoment som måste finnas i en deckare.

Det här känner förlagen förstås mycket väl till och det betyder att det är extra svårt att få böcker som inte tillhör en tydlig genre publicerade. Varför? För att dessa böcker helt enkelt är svårare att sälja. För på vilken hylla ska min deckare om en semester på Mallorca hamna i bokhandeln? Troligtvis inte på någon hylla alls.

Så mitt tips till dig som är aspirerande författare: Välj en genre att skriva i och håll dig till den. Lär dig vilka löften den genre du väljer ger till läsarna och ge läsarna vad de förväntar sig.

Detta kan låta tråkigt och du kan förstås bli utgiven ändå, men om du väljer en genre och håller dig till den kommer dina chanser att bli publicerad öka avsevärt. Du kommer också i förlängningen öka sina chanser att nå ut till många läsare. Och med handen på hjärtat – är det inte just det du vill?

_________________________________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Hurra! Du är klar! Men nu då?

Du har suttit där alla de där timmarna. Du har tampats med dina karaktärer. Fått dem att sicksacka runt hindren som du har placerat ut åt dem och nu har du satt punkt. Äntligen! Hurra! Du har skrivit ett helt manus! Wow! Det är dags att fira! Eller?

Ja, det är verkligen dags att fira! För du har gjort något alldeles oslagbart. Du har skrivit ett helt manus! Så fira stort, det är du verkligen värd! Men när du har firat klart är det viktigt att du inte gör som så många andra.

Jag har hört det så många gånger att det har blivit till en sanning i mina öron.

Det vanligaste misstaget en aspirerande författare gör är att skicka sitt manus till förlag alldeles för tidigt.

Förlagen översållas av ofärdiga manus som skulle behöva bearbetas både fyra och fem gånger till innan det är redo att möta en förlagsredaktörs vassa blick. Jag tror att de flesta som skriver är medvetna om detta faktum. Men ändå skickar man in sitt manus för tidigt. Varför gör man så?

Jag tror att svaret på den frågan är mycket enkelt. Efter att ha skrivit ett helt långt romanmanus, kanske under flera års tid och nu äntligen kommit till slutet, är man som författare TRÖTT ända in i själen på de där karaktärerna man har skapat. Man vill inte umgås med dem en enda sekund till, vill kanske aldrig ens se dem igen. Det får bära eller brista -man struntar i hur det går och skickar iväg manuset utan att det är tillräckligt bearbetat.

Förädling

Gör inte så. Det är så onödigt! Du och ditt manus förtjänar så mycket mer efter allt slit du har lagt ner! För det är först när du är klar med det första utkastet som det riktiga arbetet börjar. Låter det märkligt? Jag vill dock hävda att det är så det är. För det är först då du har något att jobba med. Det är först när du har ett helt råmanus på din skärm som du kan börja förädla din berättelse, då du kan förstärka och lyfta fram det som gör just ditt manus unikt och intressant.

Låt manuset ligga

När du är klar med råmanuset är mitt allra bästa råd att låta det ligga till sig. Och jag vet, det är också det allra svåraste rådet att hålla. Jag gör nästan aldrig så själv eftersom min rastlösa hjärna gör det näst intill omöjligt för mig att bete mig på det viset. Istället skickar jag iväg manuset till förlaget ögonblicket efter att jag har satt punkt. Men de gånger då jag har tvingats att vänta blir resultatet faktiskt oftast mycket bättre! För när du låter texten ligga, gärna i flera månader, kommer du att läsa manuset som om det inte var du som hade skrivit det.

Dessutom kommer den där väntan få dig att längta tillbaka till ditt manus. Och det är verkligen viktigt när det är dags för dig att ta tag i (det stora!) redigeringsarbetet.

_____________________________

Tycker du att det är svårt att hitta dit för ditt skrivande? I så fall vill jag bjuda in dig till att delta i min skrivutmaning SKRIVTIAN! Med hjälp av SKRIVTIAN skapar du kontinuitet skrivandet och ökar dina chanser att faktiskt skriva klart din bok. Det kostar ingenting att delta, tar bara 10 minuter 10 dagar i rad av din tid och du kan köra igång redan imorgon! Antar du utmaningen? Läs mer och anmäl dig här.

Tre tips på vad du kan göra när du fastnar i skrivandet

Är det något du kan vara helt och hållet säker på när du skriver en bok, så är det att du kommer att fastna. Tids nog och i någon del av skrivprocessen. Här följer tre tips på vad du kan göra när detta händer.

Hoppa över partiet du just nu skriver på! Om det känns tungt, svårt eller som att orden helt enkelt inte kommer till dig som du vill, testa att bara strunta i den del du skriver på just nu. Hoppa framåt i berättelsen. Börja på nästa kapitel eller skriv slutet (om du har bestämt hur det ska vara). Det som händer när du lämnar stället där du kört fast och fokuserar dina tankar på en helt annan del av berättelsen är att du öppnar upp för nya tankebanor.
Rör på dig! Att skriva är inte bara att sitta vid tangenterna. Det är att använda hjärnan och TÄNKA på din berättelse också. Jag tänker som allra bäst när jag är ute och går med min hund eller när jag rör mig på andra sätt (rensar ogräs, viker tvätt, dammsuger, joggar). Poängen är att du ska välja aktivt att fokusera dina tankar på din berättelse när du gör något annat. Detta har varit ovärderligt för mig när jag har skrivit mina böcker och jag vet faktiskt inte hur många knutar som har lösts upp under mina otaliga hundpromenader!
Kom närmre karaktärerna! Om du har fastnat, använd skrivtiden till att lära känna dina karaktärer bättre. Att gräva djupare i deras innersta, deras drömmar och mål, deras bakgrund. Det kommer att ge dig en bättre känsla för hur de agerar i olika situationer, vilket kommer att hjälpa dig framåt. När du gör detta – om du skriver ner det eller bara tänker – är det dessutom inte nödvändigtvis något som måste finnas med i din berättelse. Du skapar detta för din egen skull, för att göra det lättare för dig själv att komma framåt. Och vad händer när du vet att det du skriver inte kommer att stå i någon bok? Jo, prestationskraven lättar och orden kommer åter flöda friare!

Hanna tipsar – var alltid redo med anteckningsblocket!

Jag hittar inspiration till det jag skriver om överallt i tillvaron. Det gäller att vara nyfiken och att inse att något när som helst kan dyka upp. Detta förhållningssätt kan faktiskt förvandla det mest mediokra i tillvaron till något mycket spännande!

Något jag har utvecklat under mina år som författare är min nyfikenhet på omgivningen. För jag har insett att faktiskt aldrig kan veta när något spännande kan dyka upp mitt framför mig. Dessutom utvecklat min förmåga att tjuvlyssna på andra! ⁠
⁠
Generellt kan jag säga att jag hämtar inspiration från allt som händer runt omkring mig. Sånt jag är med om, ser och hör talas om. Sånt jag ser på nyheterna. ⁠

⁠Livsfarlig att ha i din närhet

Jag låter mig inspireras av tanten som säger något högst vardagligt till sin man på Ica. Av receptionistens snorkiga sätt hos Folktandvården. Av de storslagna drömmarna hos deltagarna i teveprogrammet ”Husdrömmar”. ⁠
⁠
Jag snor vitt och brett från folk som korsar min väg. En replik här, en företeelse där. Och när jag tycker mig se ett mönster i tillvaron, då går min hjärna i spinn. Fram med mobilen, anteckna nu för sjutton, Hanna! Nu med en gång! För skriver jag inte omedelbart ner det, kommer det aldrig att ha funnits. ⁠

Det är praktiskt taget livsfarligt att ha mig i din närhet. För du kan aldrig riktigt veta vilket litet karaktärsdrag som dyker upp i min nästa bok!

Nytt grepp

Jag har i dagarna börjat skriva på ett nytt skrivprojekt och i detta projekt testar jag ett nytt grepp. Jag vill den här gången att en viss känsla ska genomsyra min text. Och den känslan har jag hittat i två olika teveserier. Detta göra således att jag just nu har det härliga (men aningen tidsödande!) jobbet att plöja dessa två serier.

Inspirationen kan komma från vitt skilda håll, tänker jag. Men det är viktigt att vara öppen, att ha tentaklerna ute och att falla offer för myten om den gudomliga inspirationen som en dag rakt ur tomma intet ska trilla ner i ditt knä. Jag är nämligen ganska säker på att det inte kommer att hända. För inspiration tror jag främst uppstår när du processar nya intryck från omvärlden.

Så, mitt råd till dig som tycker att inspirationen tryter: Ut och lev livet! Gör saker, träffa människor, lyssna på poddar, se på teve, åk buss. Och ha alltid anteckningsblocket eller mobilappen redo! Och ha tilltro till dig själv och till skrivprocessen! Tids nog kommer någon att korsa din väg och få din hjärna att börja arbeta. ⁠

___________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Du måste bestämma dig!

Om du vill skriva en roman, alltså om du vill göra det på riktig, är det en sak du måste göra först av allt. Du måste bestämma dig!

Du vill skriva en roman. Du har tänkt på det länge. Legat sent om kvällarna och fantiserat om din berättelse och dina karaktärer. Och du har en riktigt grym idé! Du har bara inte hunnit börja skriva än, för du skulle ju till frissan igår efter jobbet och idag måste du skjutsa ungarna till fotbollsträningen.

Men till sommaren! Då är allt annorlunda och då kommer det att bli av! För då har du all den där tiden som krävs för att du på allvar ska lyckas komma igång med skrivandet.

Sommaren är kort

Sommaren kommer och med den … sommarlovet för barnen! De har det jättetråkigt under dagen vill förstås åka och bada när du har jobbat färdigt. Och det måste du ju självfallet unna dem, tänker du.

Sedan blir det helg och då måste ni ju åka och plocka jordgubbar och det är faktiskt lite bråttom för säsongen börjar gå mot sitt slut och åker ni inte nu måste ni vänta till nästa år och det vill ni faktiskt inte.

Men semestern börjar ju snart, tänker du, och då kommer du ha all tid i världen för att börja skriva på din roman!

Men så kommer då slutligen semestern och då är det plötsligt strålande solsken ute varenda dag. Du sneglar mot datorn och tänker att den ju kommer stå kvar där imorgon också och då kanske det blir regn. Du måste ju passa på att vara ute i solen när den väl visar sig!

Men nästa dag är det visst sol igen och när regndropparna väl smattrar mot köksfönstret någon dag senare ringer din kompis och frågar om hon får komma över på fika, för hon är ju också ledig. Och snart visar det sig att det visst var nu som släkten skulle komma på besök.

Och sedan är det ju dags för en semesterresa också.

Lika bra att vänta tills du kommer hem. Lika bra att vänta till hösten. Lika bra att vänta till efter jul.

Finns ingen bättre tid

Känner du igen dig?

Det finns tusen bortförklaringar till varför du inte har tid att sätta sig ner vid datorn och skriva de där orden. Tusen bortförklaringar. Minst. Men vet du? Ingen av dem duger. För vill du skriva en roman måste du sluta med bortförklaringarna bums och göra jobbet. Nu. Med en gång. För det kommer inte att komma en bättre tid! Det kommer alltid vara något annat som borde göras.

Du måste bestämma dig på riktigt

För att du ska lyckas ta dig över den där första tröskeln och faktiskt börja skriva måste du bestämma dig. Och det räcker inte med att bestämma dig lite sådär halvdant. Det måste ske på riktigt. Med hjärtat och hjärnan och allt som du har.

För att beslutet ska landa i dig och dessutom göra så att du faktiskt följer det föreslår jag att du fattar beslutet i tre steg:

Bestäm dig i ditt huvud. Formulera för dig själv att du ska skriva en roman och varför du ska göra det. Tänk tanken flera gånger.
Skriv ner vad du bestämmer dig för och varför du ska göra det. När du skriver ner det kommer ditt beslut bli mer verkligt för dig, mer på allvar. För det står ju där. Svart på vitt.
Berätta för någon! Det här är det läskigaste och också det viktigaste steget av alla. Välj någon du litar på. Det kan vara din kompis, din partner eller din mamma, det spelar ingen roll. Men det som händer när du berättar för någon annan om ditt beslut är att du gör det mycket svårare för dig själv att ångra dig. Du har ju sagt att du ska skriva en roman!

Så. Nu när du har gått igenom de här tre stegen finns det inte längre någon återvändo. Det är dags att börja!

__________________________________

Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar ”Kom igång med din debutroman på 30 dagar” så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här!

Skrivledig?

Alldeles nyss skickade jag den omskrivna varianten av mitt manus till förlaget och jag vet, rent intellektuellt, att det är någonting som är riktigt bra med det. Det är SKÖNT. Jag är KLAR för den här gången och nu väntar nya redigeringar av manuset först efter sommaren. En välbehövlig paus. Semester. Sommarlov.

Fast ändå undrar jag.

För vad ska jag nu ta mig för? Och jag inser att jag inte riktigt vet det och det gör att det känns lite tomt där inuti. Så mycket tankar som kretsat kring den där berättelsen, vad ska de nu bytas ut mot? Jag antar att jag väl måste låta det var tomt ett tag. För tomt är nog bra. Att inte tänka så himla mycket hela tiden, att inte ställa så mycket krav på sig själv. För jag är väldigt trött och vet att jag skulle må bra av att bara få vara lite ledig. Också från skrivandet, tror jag, antar jag, för min hjärna är ganska trög och mina ögon torra. De behöver nog vila. Hela jag behöver vila. På riktigt.

Okej då. Vila.

Men hur gör man? Alltså på riktigt? Hur stänger man av en hjärnan som alltid går på högvarv?

I don´t know.

Nähä nä.

Så vad ska man då ta sig till? Det troligaste är att jag inte tar ledigt. Inte nu heller. Istället är sannolikheten stor att jag ganska omgående, typ i morgon eller kanske redan i kväll, kastar mig in i nästa projekt, vilket det nu må vara. För jag har ju en hel lång lista över böcker som ska skrivas, både barnböcker och romaner för vuxna, och kanske får jag till på köpet snart svar på om den där ljudboksserien som jag kanske ska skriva verkligen blir av och sedan …

Nej. Vänta lite nu. Jag tror jag tar en promenad med hundarna först.

Strax efter Harry Potter

Ett sådant här tillfälle måste förstås fångas på bild! Aston tätt bakom Harry P hos Adlibris! Och strax framför nyutgåvan av klassikern Ebba och Didrik.

Klart att detta är en ögonblicksbild. Klart att det inte kommer se ut så här imorgon. Men trots det är känslan just nu väldigt positiv.

För jag tror faktiskt att det går ganska bra för boken. Mina efterforskningar (googlingar) visar nämligen att den har börjat hitta ut till mängder av bibliotek runt om i Sverige. Och dessutom har det börjat trilla in en massa omdömen som än så länge ganska samstämmigt antyder att människor faktiskt verkar gilla Aston. ?

Fantastisk recension!

Förlåt för hålet har fått sin allra första recension och det är förmodligen den finaste recension som någon av mina böcker har fått och dessutom av självaste Bibliotekstjänst!

En stor sten faller från mina axlar. För innan den första recensionen har kommit, har man faktiskt ingen som helst aning om hur det man skrivit ska tas emot.

”Det här är en kapitelbok som både liknar och inte liknar andra. Huvudpersonen, Aston, blir osams med sin bästis, saknar sin mamma som jobbar utomlands, och träffar en spännande tjej som blir en ny kompis. Så långt inget direkt nytt. Men Aston har också adhd och autism. Det här har barnboksdebutanten Hanna Landahl lyckats skildra på ett mycket bra sätt”.

Så skriver John Karlsson i BTJ-häftet nr 7 2019. Och han skriver en massa annat fint också. Som att han tror att många barn kommer att känna igen sig i Aston. Så väldigt fint! Och det känns som om han har förstått vad jag har velat göra – skriva en ganska vanlig berättelse om en inte helt vanlig pojke.

Dessutom är det betydelsefullt. För om boken får en bra recension av Bibliotekstjänst kan det betyda att den köps in till mängder av bibliotek. Och det kan i sin tur leda till att en massa barn kommer att läsa min bok! Så kom igen nu biblioteken – fram med plånkan!

För hörni – let´s be honest. Vid sidan av att få chansen att sitta ensam i sin lya och skriva berättelser, så är väl själva syftet med allt detta knapprande på tangenterna ändå att någon faktiskt ska hitta det man har knåpat ihop och läsa det. Att ingen hittar det man skrivit känns faktiskt ganska sorgligt.

Och en sådan här recension kan faktiskt öka chansen att bli hittad. Det kan öka chansen att nå ut och att i förlängningen bli läst.