Lär känna karaktärerna och få fart på fantasin!

Känns det ibland som att din fantasi tar slut? Du kanske hade en jättebra idé från början och dina idéer fick nästan inte plats i huvudet? Men nu när du har kommit en bit in i berättelsen så är huvudet alldeles tomt. Eller så kommer inga idéerna alls? Inte ens från början.

Lugn, du är inte ensam! Så blir det för alla oss som skriver ibland. Men det finns sätt att ta sig ur det.

Ett sätt att få fart på idéerna igen när de har sinat är att sluta upp med att skriva på själva berättelsen för ett tag och fördjupa sig i karaktärerna. För om du lär känna dina karaktärer lite mer på djupet, är chansen stor att det kommer att rassla till på idékontoret.

Och poängen är inte att du ska ha med just den här texten som du skriver i dessa övningar i din berättelse. Poängen är istället att du ska lära känna dina karaktärer så bra att det bli enklare för dig att sedan fortsätta skriva på din berättelse.

Här är tre tips på övningar!

  1. Skriv din karaktärs dagbok! Att sätta sig in i karaktärernas vardag kan verkligen vara det som gör hela skillnaden för dig och din fantasi. Vad gör din karaktär om dagarna? Hur är det på jobbet eller i skolan? Vem umgås hen med på fritiden och hur reagerar hen på vardagliga saker som händer i livet? Vad gör hen arg och upprörd i vardagen? Vad får hen att känna glädje? Skriv om en helt vanlig dag i hens liv.
  2. Skriv en scen där din karaktär är på en flygplats. För många är ju detta en ganska känslosam händelse. Något ska hända, din karaktär ska ut på en resa. Vart åker din karaktär? Och med vem? Är det en positiv upplevelse eller en negativ? Det kan vara en ganska stressig situation. Är alla dokument i ordning? Kommer hen hinna i tid? Hur reagerar din karaktär i den här situationen? Blir hen irriterad av stressen eller blir hen inte påverkad alls? Tar hen befälet eller låter hen någon annan vara reseledare?
  3. Skriv en scen då din karaktär gör det som den älskar mest av allt i hela världen! Kanske är hen på yoga, spelar teater, är på fotbollsmatch eller ska just ha sex med sin pojkvän. Men så blir hen avbruten och får inte fortsätta göra det som hen har längtat efter så länge. Vad händer med hen nu?

Lycka till!

_____________________________________

Tycker du att mina skrivtips är hjälpsamma? Tipsa gärna någon annan skriventusiast om Skrivpeppbloggen!

En bra berättelse är en bra berättelse – oavsett vem den är skriven för!

Jag möts ofta av åsikten att det är en helt annan sak att skriva för barn än att skriva för vuxna. Att det liksom är en annan disciplin, en annan konstform eller hantverk. Jag håller inte med. I det här blogginlägget får du veta varför.

Jag har skrivit berättelser för sjuåringar, för tioåringar, för trettonåringar och för fyrtiofemåringar. Och jag vill hävda att det inte är så stor skillnad! För en bra berättelse är en bra berättelse, oavsett vem den är skriven för. Oavsett om det är tänkt att barn ska läsa eller att vuxna ska göra det. En bra berättelse är en bra berättelse oavsett om den är skriven för kvinnor eller för män, för trettioåringar eller för sjuttioåringar. För personer med intresse för relationer eller för spänningsfreaks.

Så vad är en bra berättelse?

Jag vill hävda att en bra berättelse är en berättelse som attraherar din målgrupp och som får dem att vilja läsa ända till slutet. Enkelt va? Nej, det är det förstås inte. Men här kommer en liten lista på de fyra ingredienser som varje bra berättelse bör innehålla:

  1. En spännande intrig. Här menar jag inte rafflande, såsom i att blod flödar eller mördare som går lösa. Det kan ju innehålla sådant om det är en sådan berättelsen du skriver. Men en spännande intrig är så mycket mer än så! Det är en händelsekedja som intresserar dina läsare (din målgrupp!) så mycket får att de bara måste läsa en sida till. Och en till.
  2. En fungerande dramaturgi. Alltså en röd tråd som löper genom berättelsen och som lotsar läsaren från början till slut.
  3. Karaktärer som är trovärdiga och mänskliga. Det finns inga bra berättelser utan denna ingrediens!
  4. En fungerande gestaltning som bjuder in läsaren i berättelsen. Och häri ligger själva konsten, skulle jag säga. Det är här du gör din berättelse levande.

Så om du vill skriva en BRA berättelse behöver den innehålla dessa fyra ingredienser. Och det gäller alltså oavsett om du skriver för treåringar, för tioåringar, för trettioåringar eller för åttioåringar. Det gäller om du skriver för kvinnor eller för män, för fotbollsfantaster eller för odlingsnördar, för romantiker eller för skräckälskare.

Tänk målgrupp!

Oavsett vem du skriver för behöver du ha din målgrupp i åtanke när du skriver. Om målgruppen är tioåringar, så bör du skriva om ämnen som intresserar tioåringar på ett sätt som kan attrahera tioåringar. Då är det kanske inte lönt att skriva om börsen eller om paddel eller om att odla pelargoner. Det kommer inte att gå hem. På samma sätt, är din målgrupp män i femtioårsåldern kanske du inte ska välja att skriva om en kvinna som startar en yogastudio och blir förälskad i en annan kvinna. Jag vet att det kan låta fördomsfullt och trubbigt detta, men det jag vill säga är att du behöver tänka på vem du skriver för oavsett vad för slags berättelse du skriver.

Men finns det då inga skillnader mellan att skriva för barn och att skriva för vuxna?

Jo, det gör det förstås. Det är mycket som du måste att tänka på! För om du väljer att skriva för tioåringar behöver du ha i åtanke inte bara deras intressen, utan också deras förståelse för världen och för språket. Du behöver förstås anpassa ditt språk så att en tioåring inte bara förstår det, utan också tilltalas av det. Skämten du drar i berättelsen måste också vara något som en tioåring tycker är roligt. Antalet ord, längden på kapitlen, typsnitt och teckensnitt behöver anpassas. Dessutom en tioåring ser (utifrån sin kroppslängd!) och vad en tioåring lägger märke till i sin omgivning skiljer sig från vad en trettioåring ser och lägger märke till. Och så vidare, och så vidare …

Men, allt detta skiljer sig också mellan en pensionerad manlig ingenjör och en tjugotreårig kvinnlig skådespelarstudent. Så det handlar inte om att skriva för barn eller för vuxna. Det handlar istället om att se din målgrupp framför dig, oavsett vem det är som just du skriver för.

__________________________________

Tycker du att mina blogginlägg känns värdefulla? Tipsa gärna någon annan skrivande person om Skrivpeppbloggen! Det skulle göra mig jätteglad!

Det finns tid för skrivande!

En av de upptäckter som jag gjorde när jag skrev min debutroman ”Välkommen till Himmelsta” och som var en av de enskilt viktigaste orsakerna till att jag lyckades ta mig från att vara en aspirerande författare som starkt tvivlade på sin egen förmåga, till att bli en person som nu skriver på sin TIONDE bok, var just detta: Det finns tid för skrivande!

Och nu kanske du protesterar. Vadå det finns tid? Det finns väl INTE ALLS tid! Mitt liv är redan FULLT, inte en chans att jag kan skriva en roman så som mitt liv ser ut nu!

Då vill jag säga det här till dig. Är du med?

DU HAR FEL!

Och nu ska jag berätta varför.

De små stunderna

För ett tag sedan hade jag förmånen att intervjua författaren Anna Johansson här på Skrivpeppbloggen (du hittar inlägget här) och hon berättade då för mig att hon har fyra barn som bor hemma. Inte ett eller två eller tre barn alltså. Utan FYRA. Hon har ett krävande heltidsjobb som nämndsekreterare. Och hon har skrivit 9 böcker. På mindre än fem års tid!

Jag frågade Anna NÄR hon egentligen hinner skriva alla de där böckerna. Hon svarade att hon är en mästare på att dra nytta av de små stunderna.

”Jag skriver mellan jobb, hämtningar, läxläsning och allt det där andra som hör livet till”, sa hon.

Och jag håller verkligen med Anna! De där små mellanrummen i tillvaron är verkligen inte att förringa när det kommer till skrivande. Det visar inte minst kommentarerna jag har fått från många av dem som deltagit i min skrivutmaning Skrivtian, vilken jag håller ett par gånger och året och går ut på att man skriver tio minuter om dagen, tio dagar i rad.

Tio minuter kan låta försvinnande lite och det är lätt att tänka att så lite tid inte spelar någon roll. Då kan du lika gärna strunta i det?

Men det kan verkligen spela roll! Så här säger en av deltagarna:

”Jag är faktiskt förvånad över hur bra det funkar att bara skriva tio minuter om dagen, att jag faktiskt ändå hinner utveckla berättelsen på den lilla stunden.”

Lyft på alla stenar!

Och om de små stunderna inte riktigt funkar för dig, finns det andra sätt att hitta skrivtid i livet. För om du upplever att du inte har tid för skrivande idag, så tror jag att du behöver se över dina prioriteringar lite grann. Du behöver titta på hur just ditt liv ser och avgöra vilken sten du kan lyfta för att hitta tid för skrivande.

När jag letade efter mer skrivtid i mitt liv förstod jag ganska snabbt var jag skulle rikta blicken. Jag älskar verkligen teveserier och det gjorde faktiskt ganska ont att inse att mina serievanor var något som jag behövde se över. Något som jag behövde utvärdera. Men trots att jag inte direkt jublade över det, så lyfte jag ändå på den där stenen. Och jag gjorde det eftersom min längtan efter att skriva den där boken helt enkelt var större än mitt behov att konsumera teveserier i exakt samma utsträckning som jag hade gjort dittills.

Insikten gjorde ont!

Så jag rannsakade mig själv. Och insåg följande: Jag har sett hela ”Game of thrones” två gånger. Rakt igenom! Och det finns åtta säsonger. ÅTTA! Så när jag började räknar på hur mycket tid jag har lagt ned på bara den här serien blir jag ju lite mörkrädd. För det här var ju bara EN av alla serier jag har följt genom åren.

Och när jag kartlade mitt serietittande lite mer ingående insåg jag att jag i snitt såg på teveserier 1,5 halv timma om dagen. Varje dag. Varje vecka. Varje år.

Det blir 14 arbetsveckor (alltså 40-timmarsveckor!) om året!

Det tog inte lång tid för mig att inse varifrån jag skulle ta min skrivtid.

Var hittar du skrivtid i ditt liv?

__________________________________

Just nu och fram till den 3/2 håller jag dörrarna öppna till min medlemstjänst Skrivringen! Den passar dig som tycker att du har stått vid sidan av länge nog nu och sett andra skriva klart sina böcker och fått bokkontrakt!

Är 2022 kanske året då DU äntligen ska få lägga upp ett SKITSNYGGT bokomslag på Instagram? I så fall vill gärna hjälpa på vägen, så att du når ända fram! Du kan läsa mer om Skrivringen och anmäla dig här: https://skrivringen.se/courses/medlemstjanst

Tre vanliga missförstånd om vem som lyckas skriva klart sin bok och bli författare!

Det enskilt vanligaste hindret till att böcker aldrig blir klara är …. (trumvirvel!) FÖRFATTAREN SJÄLV! Jamen, det är väl klart! tänker du säkert nu. Det var ju det jag visste hela tiden! Det är mig det är fel på, jag har inte vad som krävs så det är lika bra jag lägger ner skrivandet nu med en gång!

Men nej, nej, nej! Det är inget fel på dig! För det handlar nämligen inte om att den som skriver (alltså du!) saknar förmågan eller tiden eller ambitionen.

I det här blogginlägget slår jag hål på tre vanliga missförstånd om vad vad som krävs av dig om du vill skriva klart din bok och bli författare.

Missförstånd nummer 1 – De som lyckas skriva klart sina berättelser och får lägga upp bilder av sina fina omslag på Instagram är gjorda av ett annat virke än vad jag är. De är begåvade, födda med en talang som jag aldrig fick, därför är det lika bra att jag bara ger upp.

Fel! De som lyckas skriva klart sina böcker och som till slut kan lägga upp bilder av sina supertjusiga omslag på Instagram är precis som du och jag. Och det där bokomslaget som vi ser i sociala medier är inte resultatet av talang. Det är istället resultatet av hårt arbete och envishet! För det känns tungt för alla som skriver ibland. Och de som lyckas skriva klart har hittat ett sätt att ta sig igenom svårigheterna som uppstår under tiden de skriver – inspiration som saknas, tid som saknas, idéer som saknas. De som lyckas har dykt upp vid tangenterna trots att det känns tungt! Dag efter dag. Efter dag.

Det kan du också göra!

Missförstånd nummer 2 – De som lyckas skriva klart sina böcker och som till slut får sitta på scenen på bokmässan och bli intervjuad av Jessika Jedin har mycket mer tid än jag har!

Det stämmer inte! Alla har vi tjugofyra timmar om dygnet och jag vill påstå att alla (med ytterst få undantag!) skriver sin första bok och kanske sin andra och tredje och fjärde bok under tiden som de har en annan sysselsättning, ofta på heltid. De har barn som ska skjutsas och hämtas och kanske till och med ammas! De har ett helt vanligt liv som kräver saker av dem, precis som du har.

När jag skrev min första bok, Välkommen till Himmelsta, var jag sjukskriven på grund av utmattning, och jag hade därför definitivt mer tid än andra, men betydligt mindre ork. Dessutom, min andra och min tredje och min fjärde bok skrev jag vid sidan av mitt jobb. Jag har också skrivit alla mina böcker under mina barns uppväxt och jag vet mängder av författare som har liknande förutsättningar.

De som sitter på bokmässans scen och har djupa samtal om sina böcker med Jessika Jedin har alltså inte mer tid än du har! De har bara hittat ett sätt att använda den lilla tiden som ändå finns över i deras liv, till just skrivande. Vad de har lyckats med är att prioritera och välja bort sådant som de har haft möjlighet att välja bort. Kanske har de valt bort att se hela Game of Thrones för andra gången eller att skrolla igenom Instagramflödet på mobilen tio gånger om dagen eller att ligga kvar i sängen på helgmorgnar och istället kliva upp en timme innan resten av familjen vaknar för att skriva.

Det finns alltid tid! Också i ditt liv. Men du måste hitta den och du måste ta den!

Missförstånd nummer 3 – De som lyckas skriva klart sin bok och till slut får chansen att känna den FANTASTISKA känslan av att se ryggen på sin bok, med sitt eget namn på (!) i bibliotekshyllan, har vetat att de vill bli författare ända sedan de lärde sig skriva.

Fel, fel, fel! Jag vill skriva ännu fler utropstecken här, men det blir ju alldeles för fult i texten! Jag vet inte varifrån det här missförståndet kommer, men det är mycket vanligt att man kommer på att man vill skriva en bok långt fram i livet och också lyckas göra det.

Jag har visserligen alltid älskat att skriva, genom hela livet njutit av hur det liksom får ordning på mina röriga tankar. Och journalist har jag velat bli i omgångar genom hela livet (men aldrig blivit!). Men författare? Jag hade aldrig ens snuddat vid tanken förrän jag var trettiofem år gammal. Och jag är definitivt INTE ensam! Enligt Författarförbundet är den genomsnittliga åldern för en kvinnlig författardebutant 38 år (36 år för män)! Och det är ju knappast så att alla dessa människor har försökt skriva böcker hela sina liv och lyckats först när de når medelåldern!

Så därför: De som lyckas skriva klart sin bok och som till slut får chansen att känna den FANTASTISKA känslan av att se ryggen på sin bok med sitt eget namn på (!) i bibliotekshyllan, har inte ALLTID vetat att de vill blir författare. Många av oss har insett det långt fram i livet! Att du insåg att du ville skriva en bok först du var trettio eller femtio eller kanske sjuttio, har alltså ingen betydelse. Du kan lyckas skriva en bok oavsett när i livet du insåg att det var det du ville göra!

______________________________

Vill du ha mer skrivpepp av detta slag? Häng då med på mitt kostnadsfria webinar ”Du kan skriva en bok – men du måste göra jobbet!”, den 1 februari 2022 kl 18.00. Där får du också veta mer om medlemstjänsten Skrivringen, som öppnar för nya medlemmar samma dag. Du anmäler dig till webinaret här: https://skrivringen.newzenler.com/live-webinar/du-kan/register

Följ mitt råd – härma andras skrivprocess!

I det här inlägget vill jag uppmana dig att inte uppfinna hjulet igen. Kort sagt – det är verkligen inget fel med att härma dem som redan har lyckats komma till slutet av sina berättelser och som kanske har lyckats göra det om och om igen. Att härma redan etablerade författare är istället en genväg som finns där för dig så att du kan hoppa över fallgroparna och snabbare nå ditt mål – att bli klar med din bok!

För ungefär sex år sedan, när jag började skriva böcker, läste mycket och hade också ganska nyligen upptäckt och verkligen fastnat för ljudboken. Denna för mig nya upptäckt ökade min bokkonsumtion markant och jag började sluka ljudböcker. Men för att vara helt ärlig så tyckte jag inte att alla böcker höll måttet. Jag tyckte att en del av dem var förutsägbara och tråkig och (jag är inte stolt över det!) men jag tänkte till och med: ”Hur svårt kan det egentligen vara att skriva en bok?”

Eftersom jag aldrig har varit speciellt rädd av mig bestämde jag mig för att testa. Jag hade bara gett mig på några tafatta försök att skriva några noveller tidigare, men nu tänkte jag slå på stort och ge mig på en roman. Och. Det visade sig (förstås!) vara … ganska svårt.

Allvarligt talat så hade jag faktiskt ingen som helst aning om hur jag skulle göra. Men lösningsfokuserad som jag är gjorde jag någonting som jag idag är väldigt glad över att jag gjorde. Så vad gjorde jag? Jo, jag letade upp någon som hade gått igenom den där SUPERJOBBIGA skrivprocessen tidigare och som hade lyckats skriva klart sina berättelser gång på gång på gång.

”Att skriva” blev min bibel

Den jag vände mig till var ingen mindre än Stephen King. Och nej, jag vände mig (så klart!) inte till honom personligen, men det jag gjorde var att läsa hans skrivarhandbok ”Att skriva” från pärm till pärm. Och jag gjorde det inte en gång under tiden som jag skrev mitt allra första råmanus. Jag gjorde det om och om igen. Den där boken blev lite som en bibel för mig och eftersom jag visste att de råd som självaste Stephen King gav i boken fungerade för honom, bestämde jag mig för att följa de där råden, inte bara lite grann, utan till punkt och pricka.

I boken skriver han mycket konkret om sin egen skrivprocess och han berättar bl.a. att han varje dag har som mål att skriva 1500 ord. Han berättar också att han inte tummar på det där målet.

Så vad gjorde jag då? Jo, jag härmade det och satte mitt eget dagsmål till 1 500 ord. Han skriver också att han alltid skriver vid samma tidpunkt varje dag. Och vad gjorde jag? Härmade så klart!

Råden fungerade!

Och vet du vad som hände? Det som hände var att jag blev klar. Jag nådde mitt mål och lyckades skriva ända till slutet på min berättelse! Och det gick dessutom väldigt snabbt. På bara några månader hade jag ett färdigt råmanus i min hand. Och jag vill påstå att anledningen till att det gick så lätt för mig, när jag väl hade kommit igång, är att jag hade en plan för min skrivprocess, något att hålla fast i, en hyfsat väl utstakad karta att följa som jag dessutom visste fungerade för någon annan. Jag kunde lita på den där planen och därigenom inte hela tiden ifrågasätta om jag gjorde rätt eller fel. Jag bara följde och det var väldigt skönt.

Så vad vill jag säga med detta? Att alla borde härma Stephen King? Nej, såklart inte. Men om du är helt ny på det här med skrivandet vill jag verkligen råda dig att leta upp någon som du tycker verkar vara vettig och som har lyckats i sin skrivprocess och göra som den personen gör! Härma den personen! Det kan vara via en bok, en podd, en skrivarkurs, ett Instagramkonto, en blogg eller kanske en medlemstjänst.

Du behöver inte älska varje steg i processen

Och det fina är att du faktiskt inte behöver älska varenda steg på den där kartan som personen råder dig att ta. Så länge du inte har en alternativ väg utstakad framför dig, ta de där stegen ändå! För det kommer spara både på din tid och din energi, vilken du istället kan lägga på själva skrivandet av den där berättelsen.

Sedan, när du blir varm i kläderna och genom egna erfarenheter tagit reda på vad som faktiskt fungerar för dig i din skrivprocess – då kan du modifiera den där planen. Du kan ändra lite här och lite där, justera, dra bort och lägga till och anpassa den där planen efter dig själv och dina specifika behov.

_______________________________________________

Tycker du att mina råd tips är hjälpsamma? Då skulle jag bli väldigt glad om du tipsade någon annan skriventusiast om Skrivpeppbloggen! Ta exempelvis gärna en skärmdump och tipsa i dina storys på Instagram. Det skulle göra mig väldigt glad! Vi ses nästa vecka!

Tema skrivprocessen – att planera sin berättelse

Jag fortsätter på tema ”Skrivprocessen”! Idag har vi kommit till något som jag, när jag började skriva, var väldigt dålig på – nämligen att planera berättelsen! I det här inlägget får du ta del av hur jag gör när jag planerar mina berättelser.

I mitt förra inlägg pratade jag om varifrån jag får idéerna till mina berättelser och hur jag väljer ut vilka idéer som ska bli berättelser. Nu kommer vi till nästa fas – själva planerandet! Men behöver man verkligen planera sin berättelse? kanske du undrar.

Måste man planera?

Svaret är ja! Men med en brasklapp. För du behöver inte planera din berättelse i detalj när innan du börjar skriva. Du behöver inte planera alls när du börjar skriva, om du inte vill. Men tids nog kommer du behöva planera. Annars kommer det vara omöjligt för dig att få ihop alla trådar och sidospår som du har kastat ut under vägen.

Jag har dock kommit fram till att mitt skrivande blir både roligare och framför allt mer effektivt om jag planerar min berättelse innan jag börjar skriva.

Men jag planerar absolut inte allt. För gör jag det vet jag med mig att jag kommer tröttna. Då blir själva skrivandet bara en lång transportsträcka utan tillräckligt med kreativa utmaningar för att hålla mitt intresse upp. Å andra sidan; planerar jag för lite blir det svårt för mig att komma framåt och skriva i den takt som jag önskar. Här får man helt enkelt hitta den kombination av struktur och kreativ frihet som passar bäst för en själv.

Så här gör jag innan jag börjar skriva!

  1. Jag bestämmer några saker om mina huvudkaraktärer. Jag ger dem namn, ålder, familjesituation, yrke, fritidsintressen och några karaktärsdrag. Sedan nöjer jag mig oftast där. Jag skriver alltså inga långa utläggningar om var och en av karaktärerna och sparar i någon mapp (jag vet att många författare gör så och det kan vara hjälpsamt och något du kan överväga att göra!). Jag sparar istället det här med att lära känna karaktärerna på djupet till själva skrivandet. Detta främst därför att jag har insett att karaktärerna och deras relationer intresserar mig mest av allt när jag skriver. Och sparar jag mycket av detta till själva manusskrivandet håller det mitt intresse uppe. Jag kommer i stort sett aldrig på några bakgrundshistorier, orsaker till karaktärsdrag eller drivkrafter innan jag börjar skriva. Det utkristalliseras istället efter hand medan jag skriver.
  2. Jag sätter spelplatsen, alltså var berättelsen i huvudsak ska utspela sig.
  3. Utifrån de idéer jag har fått och spunnit vidare på tänker jag ut en huvudintrig som jag skriver ner. Jag skriver oftast inget långt synopsis utan kanske en halv A4-sida med de stora händelserna och vändpunkterna. Viktigt här är att få med hur berättelsen ska börja, de stora händelserna som berättelsen ska kretsa kring och viktigast av allt – slutet! En del tycker att det är tråkigt att från första början veta hur det ska gå i slutet, de vill ha slutet öppet efter det i sig blir en drivkraft att fortsätta skriva. För mig är det tvärt om. Att hela tiden skriva mot det där slutet (som ofta är ganska rafflande och dramatiskt), att hitta sätt att – oavsett vad som händer och vad karaktärerna väljer att hitta på – hela tiden fortsätta sträva mot den där rafflande slutscenen, det är min allra största drivkraft i skrivandet. Och det är detta som hela tiden gör att jag vill fortsätta framåt i berättelsen.
  4. Jag tänker ut en startscen. Detta ska vara en scen som verkligen griper tag och som får läsaren att vilja läsa vidare. Det är sedan inte alltid säkert att jag börjar skriva på öppningsscenen eftersom det kan kännas ganska pressat att börja med den där viktiga början. Men jag har så gott som alltid den där startscenen ganska klar för mig i mitt huvud när jag börjar skriva.
  5. Jag bestämmer i vilket tempus jag ska skriva min berättelse och utifrån vems eller vilkas perspektiv som historien ska berättas.
  6. Jag sätter upp ett mål för när jag ska vara klar med det första utkastet i min berättelse och skriver in det i min kalender.
  7. Jag börjar skriva!

Mitt sätt – ingen regel

Detta är (så klart!) inget facit för hur man gör när man panerar en berättelse. Man kan planera och skriva ett bokmanus på en mängd olika sätt. När jag skrev min första berättelse planerade jag exempelvis ingenting innan jag började skriva. Men efter ett tag insåg jag att jag inte hade en aning om vart min berättelse var på väg. Vad var det egentligen som jag skrev om?

Utifrån de erfarenheter jag har samlat på mig har detta sätt att planera visat sig fungera bra för mig och kanske kan du använda det som inspiration när du själv planerar den berättelse som du vill skriva! Jag hoppas det.

Häng med på kostnadsfritt webinar!

Är du en sådan som tvivlar på din förmåga att faktiskt lyckas skriva klart din bok? Häng med på mitt kostnadsfria webinar ”Du KAN skriva en bok – men du måste göra jobbet!”. Det äger rum den 1:a februari och du anmäler dig här.

______________________________________________

Om detta blogginlägg känns inspirerande för dig skulle jag bli väldigt glad om du ville tipsa någon skrivintresserad vän om Skrivpeppbloggen. Kanske har du någon i din bekantskapskrets som också skulle uppskatta mina tips?

Tema skrivprocessen – Att hämta idéer från verkligheten

Jag heter Hanna Landahl och jag är författare och skrivcoach. Jag har skrivit nio böcker på fem år. Det har inte känts som så många medan jag har skrivit dem, men jag inser nu när jag ser tillbaka att det är ganska många böcker på ganska kort tid. I den här serien blogginlägg, Tema Skrivprocessen, kommer jag dela med mig av min egen skrivprocess. Först ut är idéfasen!

Inte helt sällan får jag frågor om hur min skrivprocess ser ut. Tidigare har jag alltid svarat att den förändras hela tiden, från bok till bok, men tänker jag efter lite djupare inser jag att det faktiskt inte längre stämmer. Nu när jag skriver på min tionde bok inser jag att min skrivprocess följer ett tydligt mönster.

Idéer från verkligheten

Idéerna till mina berättelser brukar börja ta form utifrån en händelse eller en situation som på ett eller annat sätt tar sig in i mitt huvud. Oftast är det en verklig händelse som slår an något i mig och triggar igång min fantasi. Det kan handla om något som någon berättar, något jag själv är med om eller något jag har sett på nyheterna. Det kan också handla om en mer generell företeelse, alltså mer av ett mönster eller en trend, i samhället som på något sätt väcker starka känslor inom mig. Ofta får händelsen eller företeelsen mig att ställa frågor. Till exempel: Hur tänker någon som gör så där? Eller: Vad händer med en människa som är med om det där?

Om svaren jag får känns intressanta brukar jag snabbt börja ställa följdfrågor om sådant som skulle kunna ske i anslutning till händelsen. T.ex.: Vad skulle hända om … eller: Tänk om det eller det skulle hända …

Oftast handlar frågorna om det finns strax utanför boxen. Tänk om någon gjorde eller tänkte det där lite halvförbjudna, det där som vi kanske alla gör och tänker, men som vi sällan talar högt om. Någonstans bland svaren på dessa frågor brukar det pirra ordentligt i mig. För detta, det som är på gränsen till okej och på gränsen till inte okej, är vad jag verkligen gillar jag att skriva om.

Viktigt att förtydliga i sammanhanget är att jag gör minimalt med research innan jag börjar skriva på mina berättelser (främst därför att jag tycker det är ganska tråkigt!) och jag vill inte på något sätt påstå att mina böcker är verklighetsbaserade. För det är bara idéerna som mer eller mindre är plockade från verkligheten. Berättelserna kommer ifrån mitt huvud.

Pirret avgörande!

Om frågorna jag ställer skapar tillräckligt med pirr och upptäckarlust inom mig är det dags att gå vidare till nästa fas – antecknandet! Men innan jag säger något mer om det vill jag stanna upp vid det där pirret. För om jag ska orka hela vägen i mål med ett skrivprojekt måste det finnas någonting i huvudidén som verkligen tar tag i mig, något som på allvar väcker min nyfikenhet. Annars vet jag numera med mig att skrivprocessen kommer gå onödigt trögt, vilket i förlängningen dessutom förmodligen kommer att leda till en ganska medioker berättelse. För tycker jag inte att frågorna känns tillräckligt intressanta kommer jag inte ta ut svängarna tillräckligt mycket när jag skriver. Därför: Om pirret uteblir går jag inte vidare med idén. MEN (och det här är viktigt!) jag slänger för den skull inte bort idén, utan sparar den i min idébank. För även om den inte höll för en hel story kanske den kan hålla utmärkt som en sidoberättelse. Någonstans i någon berättelse i framtiden kommer jag kanske kunna använda mig av just den där idén.

Från rörigt till struktur

Eftersom idéerna kan poppa upp lite varstans i livet har jag alltid skrivit ner dem i min mobil. Det är det enda som funkar för mig eftersom jag alltid har den med mig. För skriver jag inte ner idéerna omedelbart när de ploppar upp i min hjärna kommer jag garanterat att glömma bort dem, oavsett hur bra de är! Jag har nämligen adhd och en konsekvens härav är helt enkelt att jag lätt glömmer av saker.

Tidigare skrev jag ner alla idéer i mobilens anteckningsappen, vilket dock efter ett tag visade sig vara synnerligen osmidigt och allt eftersom mina lösryckta idéer har plitats ned har det blivit näst intill omöjligt att hitta dem igen om jag låter det gå några dagar. Jag har därför bestämt mig för att från och med nu bara skriva ner manusidéer i en gratisapp som heter Trello och som gör det möjligt för mig att organisara anteckningarna på ett mer lättillgängligt sätt. Det har verkligen varit revolutionerande för mig eftersom jag numera slipper ägna så mycket tid åt att leta efter min tidigare vitt spridda bokidéer! (Obs! Inget betalt samarbete med Trello här!) Appen gör det också möjligt att komma åt anteckningarna både från datorn och från mobilen, vilket jag tycker är mycket användbart.

Idéer som blivit böcker

Här följer några konkreta exempel på idéer som ligger till grund för mina böcker och hur just dessa idéer har uppstått.

  • Idén till huvudintrigen i boken jag skriver på just nu (en ungdomsroman med arbetsnamn ”Branden”) fick jag genom en verklig händelse i mitt närområde. Ett ödehus i samhället där ett av mina barn går i skolan brann ner och från början var några ungdomar misstänkta för händelsen. Detta triggade igång min fantasi och jag började genast spåna. Vad var det som hände egentligen? Och hur blir efterspelet, ryktena? Och dessutom, om ungdomarna är skyldiga, hur känner de sig nu? Värt att nämna är att jag inte har en aning om vad som hände i den där verkliga branden. Jag har bara tagit hjälp av dem för att trigga igång min fantasi.
  • Idén till min debutroman ”Välkommen till Himmelsta” fick jag genom allt det som hände i samhället just när jag skulle börja skriva på den 2014. Alltfler invandrare kom till Sverige och jag läste om protestmöten i många städer som skulle öppna nya boenden, bl.a. för ensamkommande flyktingungdomar. Varför protesterade de? Vad var de egentligen rädda för?
  • I romanen ”Under två timmar” låter jag huvudpersonen Staffan springa Göteborgsvarvet trots att han varken är någon som vill träna eller någonsin tidigare har gjort det i hela sitt liv. Idén till den här boken fick jag så jag upplevde att många män i min omgivning, som närmade sig medelåldern, verkade känna sig tvungna att ta sig an olika tävlingar. Det var Vasaloppet och Stockholm marathon och en massa annat. Och jag tyckte mig se att det låg status i att jaga tider och springa lopp. Frågan jag ställde mig var: Vad händer med den som inte riktigt har förutsättningar för att träna och tävla?

Hoppas att du har uppskattat att kika in i min skrivprocess! Nästa inlägg kommer att handla om steg nummer två i skrivandet – nämligen planeringen.

Tycker du att mina skrivtips är värdefulla? Jag skulle bli JÄTTEGLAD om du tipsade någon annan skriventusiast om Skrivpeppbloggen!

Vi börjar från början – med den viktiga början!

brown and white track field
Photo by Pixabay on Pexels.com

Din bok kan vara hur bra som helst. Alltså alldeles fantastisk! Men det spelar dessvärre ingen roll. För lyckas du inte fånga dina läsare från allra första början kommer läsarna ge upp även om din berättelse i övrigt är alldeles strålande! Därför har du ALLT att vinna på att ge början på din berättelse all den kärlek som krävs för att den ska bli så bra den någonsin kan bli! I det här blogginlägget får du fem av mina bästa skrivtips om hur du kan tänka när du skriver de där viktiga första sidorna av din berättelse!

Det är i början som vi sätter tonen och det är där vi fångar våra läsare. Vi har inte lång tid på oss, endast några få sidor. Lyckas vi inte med detta är risken stor att läsaren lägger undan boken och gör något annat istället. Så lägg mycket tid på början! Nöj dig inte, utan fila vidare på den. Skriv om och skriv om igen. Det kan kännas tråkigt, men du har faktiskt allt att vinna på att ge början den energi och det engagemang som krävs.

  1. Början bör ge löften till läsare. På de där avgörande första sidorna är en av dina uppgifter att ge läsaren en bild av vad det är för slags berättelse hen har börjat läsa. Är det en feelgood – se till att det märks här. Få hjärtat att växa och de varma känslorna att svalla redan på de första sidorna. Skriver du istället på en spänningsroman? Ge då läsaren något riktigt kittlande med en gång.

  2. Berätta inte allt med en gång – HINTA istället! Ger du allt med en gång kommer du få svårt att få med dig läsaren genom hela berättelsen.

    Tänk dig att du håller en korvbit framför en hund. Får hunden tag i korvbiten kommer den käka upp den i ett nafs och därefter strunta fullständigt i dig. Ger du hunden inte någonting alls kommer hunden också snabbt tappa intresset för dig och din korv. Varför ska den bry sig om dig som ändå inte ger den något? Så hur ska du göra då? Just det! Ge hunden lite i taget. Ett litet hörn av korvbiten åt gången. Och direkt när du har gett den hörnet visar du att du har mer att erbjuda. Efter ett tag ger du lite till och så lite till.

    Med detta vill jag inte säga att läsare är som hundar – alltså lättlurade (OBS! Jag älskar faktiskt hundar!). Men för att få läsarna att fortsätta läsa din berättelse behöver du ta till alla knep du kan komma på och att hinta, att hålla den där korven framför näsan och reta dem lite och att ge dem lite i taget – det är ett riktigt bra knep för att få läsarna att faktiskt vilja läsa vidare. Vi triggar igång läsarens fantasi och känslor och vilja att få mer av det vi har att erbjuda, alltså vår berättelse!

  3. Kasta in läsaren mitt i handlingen! I mitt förra blogginlägg som du hittar här berättade jag om kraften i att komma sent in i en scen. Detta knep är något som är extra användbart i just den viktiga början! Låt oss läsare komma direkt in i en scen och låt det vara något viktigt som händer där. Något som är på ett eller annat sätt är avgörande för berättelsen.

    Att låta början av din berättelse vara långtråkig är nästan ett tjänstefel om du vill kalla dig författare. I andra partier av texten kan du kanske komma undan med att vara långtråkig, men är du det i början kommer du bli straffad med en gång (=läsarna gör något annat!).

    Så skippa långa utläggningar av miljöer under de allra första sidorna! Hoppa också över långa tillbakablickar som berättar karaktärernas hela livshistoria. Det är helt enkelt något du får berätta senare när du redan har läsaren på kroken.

  4. Och apropå krok. Du har väl hört talas om den berömda HOOKEN? Alltså det där betet som vi kastar ut till läsaren, och som läsaren hugger tag i och vägrar att släppa.

    Men vad är då en hook (eller krok)? Ja, det kan faktiskt vara lite vad som helst som får läsarens nyfikenhet och engagemang att under de första sidorna fullständigt slå i taket. Det kan kan handla om en hemlighet som någon av karaktärerna bär på och som läsaren förstår absolut inte får komma fram. Eller någonting fullständigt oväntat som händer alldeles i början av berättelsen, något som läsaren absolut inte kunde tro skulle hända. Det kan också vara något riktigt stort som står på spel för din huvudkaraktär eller ett helt avgörande vägskäl som karaktären står inför. För att det ska vara en riktig hook måste det gripa tag i din läsare under de där allra första sidorna på ett sådant sätt att läsaren bara MÅSTE få veta hur det går.

    Naturligtvis måste resten av berättelsen också vara spännande för att du ska få med dig läsaren ända till slutet. Läsaren har många chanser att släppa det där betet under vägen. Men jag vill ändå påstå att om du får till en riktigt lockande hook alldeles i början av din berättelse kommer du definitivt ha ordentlig medvind när du tar läsaren igenom resten av berättelsen.

  5. Låt någon du litar på läsa början och be om konstruktiv feedback. Jag vet att jag tjatar om detta, men det är viktigt. För när du skriver kommer du tids nog bli blind för din text. Så ta hjälp! Av en kompis eller din mamma eller någon proffsläsare. Låt hen läsa de första sidorna och fråga vad det var som lockade till att läsa vidare. Fanns det någonting där – förstärk detta i texten! Vilka känslor väckte din början hos den som läste? Väcktes starka känslor? Bra jobbat! Du har gjort ett gott jobb och behöver kanske bara finjustera din början innan du känner dig klar. Men väcktes inga känslor alls? Då är det kanske läge att tänka ett varv till och kanske helt och hållet skriva om de där första viktiga sidorna. För vet du? Det är faktiskt både du och din berättelse värd! Lycka till!

    Tycker du att mina skrivtips är hjälpsamma? Tipsa gärna någon du tror också skulle uppskatta dem!

Skriv så att läsaren måste läsa ett kapitel till!

pens near keyboard and paper clips
Photo by Jess Bailey Designs on Pexels.com

Idag handlar mitt blogginlägg om något som är VÄLDIGT viktigt när du skriver ditt manus. Nämligen att skapa FRAMÅTRÖRELSE i berättelsen. Utan framåtrörelse kommer du att tappa dina läsare på vägen och det vill du förstås inte göra. Därför: Här får du ett av mina allra bästa knep för att höja tempot i berättelsen och därigenom få läsarna att fortsätta ända till slutet.

Knepet är: Kom sent, gå tidigt! Detta är ett oerhört användbart grepp som jag alltid har med mig när jag jobbar med mina berättelser, och om du ännu inte har testat det – gör det och se vad som händer!

Tänk dig en fest. Du kommer dit sent, alltså när den redan har börjat och du går dessutom därifrån innan den har börjat klinga av. Ser du det framför dig? Du är alltså inte med från början när gästerna börjar trilla in och stelt sippar på fördrinken. Du är inte heller med i slutet, då allt antingen har ballat ur fullständigt eller då deltagarna sitter och gäspar var för sig i soffan. Du är bara med i mitten. Under den del då festen på allvar händer. Den del som alla som var där kommer att minnas.

Exakt så ska du tänka på dina scener. Du låter läsaren komma in i scenen när allt intressant redan har börjat och låter dem gå vidare därifrån när det är som allra mest spännande. På det här sättet kommer du att skapa en sådan framåtrörelse i ditt manus att dina läsare inte kan slita sig.

Skriver för mycket

Många som skriver vill berättar alltför mycket. Och det är inte så konstigt. För vi vill förklara varför något händer. Men behöver vi alltid göra det? Nej. Åtminstone inte i den ordning som det händer, alltså kronologiskt. En del saker behöver vi inte skriva alls och en del, lite viktigare, saker kan återberättats senare.

Men vi litar inte riktigt på vår egen förmåga att skriva. Och vi litar inte heller på läsarens förmåga att tolka det vi skriver. Därför berättar vi, trots att vi inte behöver, vad som hände före den där intressanta händelsen som på allvar är det som tar vår berättelse framåt. Och det gör att läsaren hinner tröttna innan vi ens har tagit läsaren till det som vi egentligen vill berätta.

Och läsarna – alltså vi människor – är kräsna! Vi har så mycket som händer i våra liv och så mycket som pockar på vår uppmärksamhet vi lätt tröttnar. Och vad händer när vi tröttnar? Jo, vi överger berättelsen och slutar helt enkelt att läsa. Och det vill ju vi som författare till varje pris undvika!

Kom sent!

När jag håller i skrivarkurser för nybörjare och brukar jag ibland ge dem övningar där just detta blir detta, att de gärna skriver för mycket, blir väldigt tydligt. Deltagarna kan till exempel få tio minuter på sig att skriva en scen där en ung kille ser en äldre kvinna ligga på marken, mitt på ett övergångsställe. Och jag frågar dem vad som händer i mötet mellan dessa två?

Ofta börjar kursdeltagarna då med att berätta att killen är hemma i sin lägenhet. Han tar på sig sina nya ljusa jeans som han fick i julklapp av sin styvmamma, han borstar tänderna, men bara lite slarvigt – för han är ju en kille med massor av hål – och sedan hinner de knappt börja gestalta hans väg mot det där övergångsstället förrän övningens tio minuterna är över. Killen kom aldrig ens fram! Och det var ju därframme i, mötet mellan de två karaktärerna i den här berättelsen, som själva dramat i den här scenen fanns. Det var det intressanta, inte vilka jeans han valde att ta på sig eller hur många hål han hade i tänderna.

Detta är vad jag menar med att komma sent till en scen. Låt läsaren komma in i scenen eller i det nya kapitlet mitt i själva händelsen. När saker och ting redan händer eller är på väg att hända. I det här exemplet skulle jag låta killen vara på väg när scenen börjar. Kanske tänker han lite på jeansen eller hålen i tänderna (om detta nu är viktigt!) men väldigt snart ser han kvinnan där på vägen.

Gå tidigt!

Och sedan då? Ja då händer själva händelsen. Vi tar samma scen som ovan. Killen kanske hjälper den gamla damen upp, hon känner genast igen honom och det visar sig att hon kände hans farmor medan hon levde och hon berättar något viktigt om farmodern som killen inte viste! Det är själva kärnan i den här scenen! Mötet mellan dessa två och det som killen får veta i detta möte. Och där bör scenen därför avslutas.

Men vad hände sedan? kanske du tänker. Med damen? Kunde hon ens gå hem själv efter att hon hade ramlat. Hade hon skadat sig? Och så fortsätter du skriva på den där scenen. Du skriver att killen följer damen hem och ser till att hon får av sig skorna ordentligt. Sedan sätter hon på kaffe och de blir sittande vid hennes köksbord i flera timmar.

Så kan du förstås skriva, men gör du det låter du verkligen inte läsaren gå tidigt. Du låter hen gå jättesent! Och läsaren kommer att börja undra vad som egentligen var poängen med den här delen i berättelsen över huvud taget.

Det där som hände efter att killen och damen möttes behöver dock inte vara oviktigt att berätta. För kanske säger det något viktigt om killens karaktär? Något som får läsarna att tycka mer om honom? Ja, så kanske det är. Men behöver det berättas i just den scenen, strax efter det där jätteviktiga avslöjandet? Nej, troligtvis inte. Det kan istället berättas vid ett helt annat tillfälle, längre fram i berättelsen.

Att gå tidigt handlar om att avsluta scenen innan allt är klart. På detta sätt upprätthåller vi tempot och ger berättelsen ett framåtdriv som får läsaren att vilja läsa ett kapitel till. Och ett till. Och bara ett till. Och då har du lyckats!

__________________________________

Tycker du att det här skrivtipset var givande? Ta gärna en skärmdump på den här sidan och lägg en länk till Skrivpeppbloggen i dina sociala medier. Det skulle betyda mycket för mig!

Vad driver din berättelse framåt?

person holding white ceramci be happy painted mug
Photo by Lisa on Pexels.com

Berättelser kan ju se ut lite hur som helst. Och det är just detta som för många av oss skrivande själar är själva charmen med alltihop. Att i våra berättelser hitta en plats där man faktiskt får lov att göra lite som man vill. Vara fri! Men trots det kan det vara värdefullt att fundera över vad för slags berättelse som kommer lätt för dig när du skriver. För om du får syn på detta kan det verkligen underlätta för dig i din skrivprocess. Det kan till och med vara just det som blir hela skillnaden mellan att ge upp och att faktiskt bli klar.

I det senaste numret av tidningen Skriva finns en riktigt matnyttig artikel (skriven av Tobias Regnell) som handlar om hur man kan gå tillväga för att hitta sin bokidé och hur man därefter kan få den att utvecklas och växa till en hel lång roman.

I artikeln tar Regnell upp tre element som ofta var för sig eller tillsammans är det som driver en berättelse framåt.

  1. Persondrivna berättelser

    Det som driver historien framåt i den här typen av berättelser är först och främst en eller ett par huvudkaraktärer och deras resa genom berättelsen. Det som engagerar läsaren är själva karaktärerna den utveckling som sker med dem genom boken.
  2. Händelsedrivna berättelser

    I dessa berättelser är det själva intrigen som står i fokus. Det är den som måste vara så intressant att den fångar läsaren och håller den i sitt grepp genom hela boken. Deckare är typiskt händelsedrivna berättelser och att få veta vad som har hänt eller om mördaren kommer att bli fångad är det som får läsaren att vilja läsa vidare. Dessa berättelser skrivs inte sällan utifrån flera berättarperspektiv. Handlingen kan då återges från olika vinklar vilket också gör att dessa berättelser ofta kan upplevas som tempofyllda. Karaktärernas utveckling är i dessa typer av berättelser inte lika viktig som i persondrivna berättelser.
  3. Idédrivna berättelser

    I den här typen av berättelser är det ett speciellt tema som står i centrum för berättelsen och som driver den framåt. Många fantasyberättelser är enligt Regnell idédrivna. Jag vill dock tillägga att det också gäller för många andra typer av berättelser, t.ex. sådana som har sin utgångspunkt i ett samhällsproblem. Den norska författaren Maja Lundes hyllade (och fantastiskt bra!) trilogi med miljötema är ett utmärkt exempel härpå.

Lite av allt

Men ingen berättelse är helt och hållet åt det ena eller andra hållet. De flesta har istället lite av allt. Och en riktigt bra berättelse är dessutom ofta starka på alla fronter: De har ett tydligt tema i fokus, de har engagerande karaktärer som utvecklas under berättelsens gång och ett hissnande händelseförlopp.

Från tema- till händelsedrivet

När jag började skriva berättelser tänkte jag överhuvudtaget inte på sådana här saker. Jag tänkte inte någonting alls om jag ska vara ärlig. Jag skrev istället min första berättelse helt och hållet på känsla samtidigt som jag flera gånger på raken plöjde Stephen Kings skrivhandbok ”Att skriva” för att lära mig så mycket som möjligt om skrivhantverket, så snabbt som möjligt.

Så här i efterhand kan jag se att den boken blev extremt temadriven. Och det är egentligen inte så märkligt eftersom jag alltid har haft ett stort intresse för samhällsfrågor. Just då jobbade jag med nyanlända flyktingbarn i skolan och jag behövde desperat få ur mig den frustration jag kände kring hur svår situationen var för många av dem. Den enda tanke jag hade när jag började skriva var att jag ville skriva om främlingsfientlighet och människors rädsla för det okända. Det var sedan denna tanke som piskade på mig att fortsätta skriva och jag kan också, så här i efterhand, se att det först och främst är den tanken som driver handlingen i boken framåt.

I mina senare böcker har tematiken fortsatt att vara viktig och det är ofta i just temat de första idéerna till ett blivande bokprojekt kommer ur. Men vad som har blivit allt viktigare för mig under åren är kedjan av händelser. Jag har också insett att jag gillar att beskriva ett händelseförlopp utifrån flera personers perspektiv. Jag gillar tempo. Vet du varför? För att jag är en sådan som lätt blir uttråkad och att skapa tempo i mina berättelser minskar risken för att jag tröttnar på vägen och överger dem.

Hitta berättelsen som du vill skriva klart!

Det är viktigt att på allvar fundera över vad det är för slags berättelse som just du vill skriva. Vad är det som passar just dig? För om du kommer underfund med det ökar definitivt chanserna för att du ska vilja sitta där vid tangenterna vecka efter vecka, månad efter månad. Att lista ut vad som fungerar för just dig kan faktiskt vara själva nyckeln till att orka genomför ditt skrivprojekt ända till slutet!

Så tänk efter! Vad ligger dig varmast om hjärtat? Vill du grotta ner dig i karaktärerna så mycket att det mer eller mindre är de och deras resa som ska bära läsaren genom berättelsen? Eller är det själva händelserna, ploten, som får dig att gå igång? Eller kanske är det temat du skriver om som faktiskt är själva anledningen till att du ens gillar att skriva? Det som får småhåren på dina underarmar att resa sig. Så fundera! Och när du har gjort det – välj att fokusera på det som kommer allra lättast för just dig.